De svarta rockarnas land

Sitter på bussen. Det är 1 november och hösten är definitivt här. Ser mig omkring på alla människor och inser att det är en mörk värld jag lever i. Alla har svarta jackor på sig.


Det är svart, svart, mörkt grått, mörkt brunt, mer svart och någon som är våghalsig och har mörkt grönt. Intrycket är mörkt, tungt. Den ende som sticker ut är killen i MC-jacka i svart, vitt och rött – men han kompenserar med ett bistert ansiktsuttyck.


Det känns väldigt svenskt – på vintern är det mörkt, alltså tar vi på våra mörka kläder. Men är det inte knasigt, vore det inte bättre om vi försökte lätta upp vår mörka vinter? Jag ser mig om i bussen igen, det är inte bara jackor, kappor och rockar som är mörka. Även miner och ansiktsuttryck är mörka.


Och det slår mig att vi kanske även lever i en mental idé om det mörka halvåret. Vi ska vara lite sura under den perioden: inte gilla vädret, inte gilla mörkret, klaga på att hösten gick så fort – mycket fortare än ifjol. Och börjar inte julskyltningen tidigare varje år?


Nu tror jag det genererar varandra. Mörkt ute, mörkt inne. Svart jacka, svart själ. Det verkar vara svårare att hitta glädjen under vinterhalvåret. Det är lätt att halka med i den allmänna inställningen att det ska vara tråkigt, det ska vara mörkt. Och nu bytte vi precis tid, så det blir mörkare ännu tidigare på dagen. Eländes, elände.


Vad skulle hända om vi klev ur den där idén – och bestämde oss för att hösten kom mycket senare i år, att det är mysigt med mörkret, att julskyltningen nog brukar börja så här tidigt och att det är bra – för det innebär extra ljus i vår vinternatt. Och att vi bestämde oss för att liva upp oss med färg, ljus, konst, musik och annat som när vår själ. Och kanske köpa en vinterjacka med färg nästa gång?


Sånt tänker jag på bussen. Kikar ner på mig själv – svart läderkappa, svart läderkeps – men jag har också en knallcerise scarf och lila handskar. Det gör mig glad. Jag har tydligen inrättat mina egna strategier för att behålla humöret när mörkret attackerar. Tanken på den cerisa halsduken gör att jag kan le för mig själv, och då är det åtminstone en glad min på bussen.


Vilka strategier har du för att hitta ditt leende i mörkret?
//yeh yeh coach

Kommentarer

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Framgångsbyrån STHLM. » Det är inte hur man har det…:  ”Jag är helt med i överenskommelsen! Härlig bloggpost! Kram I”

  • Dom högljudda tonåringarna » Resan till Köpenhamn:  ”Hejsan! Kul att vi verkligen kunde vara en inspiration för dig och din blogg! Ka..”

  • Ylva Ekdahl » Träd som läker:  ”Tack Anna-Lena, Vore jättetrevligt att följa med någon gång. Nu ligger Hagapark..”

  • Anna-Lena Tegebro » Träd som läker:  ”Hoppas du mår bra! Hagaparken har underbara träd, jag cyklar där någon kväll var..”

  • Lisa Moraeus » En effektivitetsdusch:  ”Jag diskar. Funkar utmärkt. Liksom att vattna krukväxterna.”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln