Jag har två resor framför mig. En kortare inom Sverige och en lite längre utomlands. Jag ser verkligen fram emot det. Frågan är om det egentligen inte är tiden precis innan en resa som är den bästa. När man planerar, funderar på vad man ska göra, tar reda på information, bygger förväntningar.


Och det är det där sista som är det kluriga. Att man bygger förväntningar. Det är inte alltid som förväntningarna slår in. Något som kan vara både bra och dåligt. Det oplanerade är ibland oerhört upprivande: det kan vara olyckor, saker som går sönder eller relationer som inte funkar. Inte roligt alls, men andra gånger kan det oväntade innebära att vi gör något vi inte skulle ha gjort annars, träffar någon intressant person eller får inspiration till att ändra något i vårt liv.


Och egentligen är det väl det som driver oss att resa. Att få se något annat, göra något annat, träffa någon annan. Att förändra vår nuvarande situation.


Medan jag sitter och klurar inser jag att det kanske finns en annan väg. Att bara befinna sig i nuet, ta dagen som den kommer och inte planera. Det finns en del som klarar att resa på det sättet, men jag tror inte de är så många – man måste ju trots allt köpa biljetter, fixa boende, packa en och annan sak (kläder, tandborste) för att över huvud taget komma iväg. När jag tänker ett varv till inser jag att människor som är så här ofta ser till att ha en annan person i sin närhet som är den som tar initiativ, strukturerar och planerar...


Det är väl bara att konstatera, jag är en sådan person. Det är väl därför jag skriver packlistor, sitter framför datorn och surfar på kartor, affärscentrum och möjliga evenemang att gå på, och beställer diverse biljetter så det är klart när vi väl är där. Jag gillar när det grundläggande är klart – för det är då jag kan låta det oväntade hända på vägen!


Och förväntningarna? Hur ska jag hantera att det inte blev som jag tänkte? Det finns bara en sak att göra med förväntningarna när man väl är på resande fot: de är passerade – strunta i dem och var i nuet!



Är du den som driver eller den som följer med? Hur hanterar du förväntningar som inte
slår in?

//yeh yeh coach


PS: När jag ska lägga in en bild till det här inlägget rågar jag stava fel på ordet väska och det blir: resväxa. Det är nog egentligen det allt handlar om - att resa får oss att växa!

 

Kommentarer

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Framgångsbyrån STHLM. » Det är inte hur man har det…:  ”Jag är helt med i överenskommelsen! Härlig bloggpost! Kram I”

  • Dom högljudda tonåringarna » Resan till Köpenhamn:  ”Hejsan! Kul att vi verkligen kunde vara en inspiration för dig och din blogg! Ka..”

  • Ylva Ekdahl » Träd som läker:  ”Tack Anna-Lena, Vore jättetrevligt att följa med någon gång. Nu ligger Hagapark..”

  • Anna-Lena Tegebro » Träd som läker:  ”Hoppas du mår bra! Hagaparken har underbara träd, jag cyklar där någon kväll var..”

  • Lisa Moraeus » En effektivitetsdusch:  ”Jag diskar. Funkar utmärkt. Liksom att vattna krukväxterna.”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln