yeh yeh coach bloggar om livsstrategier


2010

Det är lite knöligt väder just nu, är man ute och kör är det lätt att glida lite hit och dit. För att allt ska gå bra måste alla ta det lite försiktigt och tänka sig för.

 

Det var precis vad han inte gjorde… Han som stod i högerfilen och väntade på grönt ljus. Precis när jag kör förbi i vänsterfilen bestämmer han sig för att det tar för lång tid och svänger ut i vänsterfilen – bara centimeter från att köra rätt in i sidan på min bil. Jag blev rätt upprörd, men tappade målföret. Men vände mig om och stirrade på honom (hans framruta satt liksom rätt nära min sidoruta) med uppspärrade ögon.

 

Det var rätt tydligt att han förstod att det där nog inte varit en bra idé. Det var ganska uppenbart vad som kunnat hända. Och det finns ju något som heter trafikregler – som exempelvis säger att man ska blinka innan man svänger, att man är skyldig att lämna företräde om man ska in i en annan fil osv.

 

Det där med trafikregler är inte så dumt. De hjälper oss se vad vi ska och inte ska göra. Och händer det något oväntat så finns det en regel som säger vem som gjorde fel.

 

Vore det inte trevligt om det fanns trafikregler även för livet? Uttalade regler om hur man ska umgås, vad man får och inte får säga, att man ska blinka innan man svänger av åt ett annat håll. Det intressanta är att de här reglerna finns, men de är osynliga, oskrivna och ibland svåra att förstå sig på. Vi har dessutom olika regler och olika moralsystem som styr oss.

 

Ibland säger det krasch även mellan människor, bara för att någon inte följt trafikreglerna. Jag tror att vi skulle kunna undvika en hel del trafikolyckor om vi var lite mer klara över vilka regler som gäller.  Om människor var mer medvetna om sina egna oskrivna regler, sina sanningar, och talade om dem för omgivningen – så kunde vi undvika många gräl, dispyter och konfrontationer.

 

För människor som har någon form av autismspektradiagnos: högfungerande autism eller Aspergers syndrom är det här helt oskattbart. De har svårt att förstå sig på de oskrivna, sociala reglerna – varför säger inte människor det som de menar?  Om du bjuder till och berättar om dina trafikregler så gör du livet mycket lättare för dem. Men inte bara dem – för alla i din omgivning.  För visst är det skönt att slippa bli påkörd i sidan!

 

Vilka är dina sanningar och vad är viktigt för dig? Hur ser dina trafikregler ut?

//yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

Dagisbarnet sitter på bänken på väg att gå ut. Det är mitt i vintern och alla kläder har kommit på. Men något är inte riktigt som det ska – och i stället för att säga vad problemet är, så kommer ett gnällande ljud: ”Uuhhääähhh.” Dagispersonalen försöker fråga vad som är fel, men får inget svar förutom det där jämrandet. Och eftersom de inte vet vad felet är, är det svårt att avhjälpa det. Nu var det vantarna som inte satt som de skulle. Men varför, varför, sa ungen inte det då? (Hon kunde definitivt prata i andra sammanhang.) Istället valde hon att klaga.

 

Jag är måhända lite okänslig, men jag är det något jag har svårt för så är det klagande för klagandets egen skull. Att klaga över saker som man inte har haft möjlighet att påverka (som sjukdom och död) ser jag som en annan sak. Då behöver man få älta, fundera på vad som hänt och hur man mår i det hela.


Men nu pratar jag om det där som faktiskt går att göra något åt. Som med lite initiativ går att göra mycket bättre.

 

Men att klaga på saker som går att göra något åt… Exempelvis att man har ett så förfärligt ryggskott – jag vet hur det känns, jag vet att det är riktigt för j-ligt. Men ofta när jag ställer följdfrågan. ”Vad gör du åt det då?”, så är svaret ”Ingenting…” eller ”Tar värktabletter”. Inget av detta gör saken bättre på sikt. Men det finns många som skulle kunna hjälpa; sjukgymnast, naprapat, akupunktör, kiropraktor. Men det är alldeles för svårt. Det finns hundra ursäkter för att inte ta tag i problemet.


Det oftast tyngst vägande skälet för att inte göra något är pengar – jag har inte råd. Och det respekterar jag – det kan vara så att man inte har pengar. Men ibland måste man nog tänka i andra termer. Om det är något man verkligen, verkligen behöver så kanske det har prioritet.


En bekant berättade att hon förfärligt gärna ville gå på en specifik konferens. Men hennes tajta budget tillät inte det. Jag hejdade henne och frågade vad hon skulle kunna få ut av konferensen och varför det var så viktigt att vara med. Och det var mycket viktigt att hon var där.


Nu har jag lärt mig av en av mina coacher att ibland så är prioriteringen den viktiga – vad får jag ut av det, är det värt att anstränga sig för? Det här hörde definitivt dit. Med andra ord handlade det inte om att ha råd, utan om ett finansieringsproblem. Jag frågade om hon kunde hitta något annat sätt att finansiera konferensen: Fanns det någon att låna av, kunde hon få ett förskott? Hon såg med förvånade ögon på mig och sa: ”Det har jag inte tänkt på! Men jag kanske skulle kunna…” Det löste sig och hon var med på konferensen. Istället för att sitta och klaga, bestämde hon sig för att agera på problemet.


Ibland måste man ge upp och inse att det är som det är. I just det här fallet kan jag inte göra något åt saken. Och det är svårt. Att släppa det som inte går att fixa till – och inte klaga över det i efterskott. Eller bestämma sig för att klaga ordenligt under en kortare period, helst utom hörhåll för andra.


Vad gnäller du över, som du faktiskt kan göra något åt?

Och snälla, lova mig att inte sitta och gnälla över att vantarna sitter fel!

//yeh yeh coach


Ps: Själv skulle jag förfärligt gärna vilja klaga över vädret ibland, men har bestämt mig för att inte göra det. Det blir vare sig bättre eller sämre av det och det går inte att göra något åt. (Och lilla coachen på axeln säger att jag ju kan ta en restresa till någonstans där vädret är annorlunda… )

Läs hela inlägget »

Mitt på parkeringen ligger en legobit. En sån som vi kallade 4:a när jag var liten: fyra ploppar lång och två bred. Perfekt att bygga hus med.


Den väcker mitt intresse. Varför har den lilla grå legobiten hamnat där? Det kan vara ett ilsket barn som slängt den ifrån sig, den kan ha ramlat ur en bil när barnen rusat ut eller så har ett barnvagnsbarn lekt slänga-hämta utan att den vuxne tog upp den.  Eller så var den som lekt med den helt enkelt klar och behövde den inte längre.


Vi lämnar hela tiden saker bakom om. Vi blir arga på dem, de ramlar bort, vi försöker leka slänga-hämta eller så är vi klara med dem. När det inte fungerar, när saker inte faller på plats i vårt liv, är det dags att göra sig av med dem. Det kan gälla allt från relationer till rent fysiska saker omkring oss. När vi är klara är det dags att släppa.


Ibland sker det medvetet, ibland inte. Partnern som det inte fungerar med släpper vi med stor medvetenhet (och oftast med stor smärta och sorg). Intresset som vi inte längre utövar, har vi liksom bara tappat bort. Tyvärr behåller vi ofta sakerna som hör till intresset alldeles för länge, för om vi gör oss av med dem så har vi slutat på ett medvetet plan. Den trasiga stolen som ingen kan sitta på längre är det inga problem att släppa – den får gå i sopcontainern så snart som möjligt. Mormors ärvda saker är svårare.  De hamnar ofta i en låda på vinden eller i källaren, för det finns ett minne, en känsla i sakerna.


Det kan vara väldigt svårt att släppa saker. Att slänga iväg sina legobitar kan vara väldigt läskigt. Om jag sparar alla mina bitar kan jag bygga mig ett skydd mot allt runtomkring.  Men det är ju inte ett speciellt starkt skydd – en legovägg är rätt lätt att rasera, om inte annat så är det bara att bygga något nytt av den.


Jag tror att alla har någon eller några gamla legobitar som man egentligen skulle kunna lämna på parkeringen. Hobbygrejor som inte används längre, böcker som vi slutat läsa, en gammal C-uppsats som aldrig kommer att bli klar, en relation som inte ger något längre, en idé om hur du själv är, en sanning som inte längre är sann – allt som egentligen är energitjuvar. De tar upp din fysiska och mentala plats.


Det finns de som är bra på att rensa. Men de flesta av oss är rätt duktiga på att spara. Men vi skulle kanske tjäna på att bara släppa taget. Själv har jag två legobitar liggande i trappan som jag definitivt ska släppa taget om: mina gamla skridskor… (Jag älskade att åka skridskor som tonåring  – och det är tufft att släppa den bilden av mig själv …)


Vad har du att släppa taget om? Vilka legobitar använder du inte till ditt bygge längre?
//yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

Sitter på bussen. Det är 1 november och hösten är definitivt här. Ser mig omkring på alla människor och inser att det är en mörk värld jag lever i. Alla har svarta jackor på sig.


Det är svart, svart, mörkt grått, mörkt brunt, mer svart och någon som är våghalsig och har mörkt grönt. Intrycket är mörkt, tungt. Den ende som sticker ut är killen i MC-jacka i svart, vitt och rött – men han kompenserar med ett bistert ansiktsuttyck.


Det känns väldigt svenskt – på vintern är det mörkt, alltså tar vi på våra mörka kläder. Men är det inte knasigt, vore det inte bättre om vi försökte lätta upp vår mörka vinter? Jag ser mig om i bussen igen, det är inte bara jackor, kappor och rockar som är mörka. Även miner och ansiktsuttryck är mörka.


Och det slår mig att vi kanske även lever i en mental idé om det mörka halvåret. Vi ska vara lite sura under den perioden: inte gilla vädret, inte gilla mörkret, klaga på att hösten gick så fort – mycket fortare än ifjol. Och börjar inte julskyltningen tidigare varje år?


Nu tror jag det genererar varandra. Mörkt ute, mörkt inne. Svart jacka, svart själ. Det verkar vara svårare att hitta glädjen under vinterhalvåret. Det är lätt att halka med i den allmänna inställningen att det ska vara tråkigt, det ska vara mörkt. Och nu bytte vi precis tid, så det blir mörkare ännu tidigare på dagen. Eländes, elände.


Vad skulle hända om vi klev ur den där idén – och bestämde oss för att hösten kom mycket senare i år, att det är mysigt med mörkret, att julskyltningen nog brukar börja så här tidigt och att det är bra – för det innebär extra ljus i vår vinternatt. Och att vi bestämde oss för att liva upp oss med färg, ljus, konst, musik och annat som när vår själ. Och kanske köpa en vinterjacka med färg nästa gång?


Sånt tänker jag på bussen. Kikar ner på mig själv – svart läderkappa, svart läderkeps – men jag har också en knallcerise scarf och lila handskar. Det gör mig glad. Jag har tydligen inrättat mina egna strategier för att behålla humöret när mörkret attackerar. Tanken på den cerisa halsduken gör att jag kan le för mig själv, och då är det åtminstone en glad min på bussen.


Vilka strategier har du för att hitta ditt leende i mörkret?
//yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

Det har varit en dramatisk vecka i familjen med besök på akuten, sjukhusvistelse, stress och stor mental trötthet.


Ibland hamnar man i kris. Något som tar över hela livet, som inte kan övervinnas hur som helst. Eftersom jag jobbar som coach så går omedelbart den coachande hjärnhalvan igång med sitt frågebatteri:  Vilken inställning hjälper dig bäst i den här situationen?,  Finns det något positivt i det negativa?, Kan du se det på något annat sätt?, Hur kan du hantera stressen på bästa sätt?


Så vitt jag vet är det bara Jim Carey som lyckas spöa upp sig själv (i filmen ”Mina jag och Iréne”) – men i det här läget hade jag gärna gett mig själv en fet smäll! Håll käften hjärnan – jag har fullt upp med att hantera situationen över huvud taget.


Och det är så det är – i en kris har vi fullt nog med att bara vara i den. Visst kan din inställning och hur du tänker hjälpa dig att gå vidare, men först måste du bara genomleva den. Det är precis som med djup sorg: det finns bara ett sätt att hantera den – att leva sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, dag för dag.  Sorgen går inte att snabb-bearbeta, den måste få ta sin tid och den måste genomlevas.  Det är först när det är dags, när vi är mogna, som vi kan bearbeta och komma vidare.


Samma gäller för djupgående stress – det är oerhört svårt att förstå för den som inte varit i en utmattningssituation. Många har åsikter om vad den som är i stress borde tänka, göra och vad som skulle vara bra. Men det är samma med utmattning som med sorg och kris - man måste genomleva den innan man kan börja bearbeta den. 


Men kom ihåg – efter ett tag går det att göra en del parallellt. Genomleva och coacha. Genomleva och bearbeta. Genomleva och hitta nya strategier. Det kan kännas motigt till att börja med, men du blir bättre och bättre med träning. Och plötsligt upptäcker vi att krisen långsamt löses upp – det blir lättare att tänka de alternativa tankarna. Det fungerar att göra på ett annat sätt.


För kriser är en del av livet, det går inte att komma ifrån. En del kriser utvecklas vi och lär oss av. Andra kriser skulle vi helst velat slippa, men vi kom igenom dem också – och den vetskapen gör oss starkare. Att veta att man alltid kommer ut på andra sidan förr eller senare gör det enklare att vara i genomlevandefasen. Jag är här och nu, och sedan kommer ett sedan!


Hur hanterar du kriser?
//yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

Skjutsade sonen till simträning. Det är höstkväll i oktober, vilket innebär att det är mörkt ute. Även för oss stadsbor som är bortskämda med gatlampor, neonskyltar och annat ljus. De gör inte att det är ljust, utan istället blir det någon slags jämt fördelad skymning. Ute på landet är det mer markant med  de ljusa områdena kontra de kolsvarta.


Men det som slår mig när jag kör är att människor verkar tro att de är självlysande. Med viss möda hinner jag urskilja mörka gestalter längs vägarna. Avsaknaden av lyse på cykeln, reflexer eller annat som gör att man syns, gör det svårt att vara säker på att de är där.


Vi lever i moderna tider när vi förlängt vår dag med artificiellt ljus. Förr gick man och la sig och sov när det var mörkt. På vintern sov man ganska mycket och på sommaren betydligt mindre. Men i och med att vi numera förlängt vår vinterdag inomhus, verkar det som om vi utgår från att den även är förlängd i naturen. Men ute är det faktiskt mörkt.


Vi syns inte så bra och skulle behöva göra något åt det. Men vi tar med oss idén om en upplyst vinterkväll ut och tror att vi syns. Klockan är ju faktiskt bara sju.


Eller så handlar det om något helt annat. Tron om att vara världens mittpunkt. Den tro som alla människor har en släng av. Jag är här och alla andra vet om det, ser mig och cirklar runt mig. Om jag tar en kvällspromenad ser världen givetvis mig. Världen kommer att förstå att just jag går just här just nu.


Att förstå att andra har en annan utgångspunkt kallas för mentalisering. Jag förstår att du tänker och du har en annan utgångspunkt än jag. Jag tänker att du tänker. Det är första graden. Nästa steg är att jag förstår att du tänker att jag tänker. Och så vidare. De flesta kan tänka ett par steg av mentalisering.


Men ibland blir jag misstänksam… De som är ute och går i mörkret kanske inte kan förstå att jag har en annan utgångspunkt när jag kommer med min bil? Jag tänker att de nog inte förstår att jag inte ser dem. Jag tänker att de tänker att jag nog ser dem. Jag misstänker att de inte tänker att jag tänker att det nog inte är någon ute och promenerar när det är så mörkt.


Det är inget fel att tänka i termer av jag. Men om man försätter sig själv och andra i fara för att man har svårt att se sig själv utifrån, så bör man tänka ett varv till. Vilket påminner mig om historien om hur en tonårstjej skruvar i en glödlampa: hon sätter lampan mot sockeln och väntar på att världen ska snurra runt henne…


Där jag sitter i min bil är jag glad att andra tänker åt oss ibland: det är reflexer på gymnastikskor, cykelpedaler, träningsbyxor, ryggsäckar osv som gör att jag faktiskt hinner uppfatta de mörka figurerna runt vägen. Och de enstaka som tagit på sig reflexvästar får högsta betyg av mig – de syns, de gör mig lugn för jag ser dem och kan se till att inte köra på dem.


Syns du i mörkret? Vad tänker du att andra tänker?
//yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

Jag har varit ute och ridit i skogen. Med skräckblandad förtjusning lyckades jag kravla mig upp på Atli, en av de otroligt snälla och trevliga islandshästarna.


I mina tonår var jag hästtjej – i teorin. Jag red inte på riktigt, utan nöjde mig med att läsa om hästar och helst skulle det vara ett mysterium inblandat också. Där slutade mina ambitioner, jag var fullt nöjd med att sitta kvar på mitt rum och teoretiskt delta i ridning, mockning och tränstvättning. Sedan dess har jag väl suttit till häst en och annan gång, men inte mer än så.


Men så kom det en utmaning – och ibland är det dag att anta utmaningar som kommer. Man kanske måste övervinna ett motstånd, en rädsla, en fobi. Det kan vara lätt att låta bli att göra något, bara för att det kan ha läskiga konsekvenser. Man vågar inte ge sig in i ett nytt förhållande – för det kan ju ta slut igen, vågar inte skaffa ett djur – för det kan förolyckas, vågar inte resa någonstans – för man kan tappa bort sig eller bli sjuk.


Men det är det som är livet. Och vi måste våga leva det, trots att vi faktiskt vet att vi ska dö.  Av och till kan det vara en väldig utmaning att våga leva livet: när allt blir ett motstånd, när man blir sjuk, när psyket inte orkar och börjar spela oss spratt, när de stora sorgerna lägger sina svarta lakan över oss. Att även då bestämma sig för att anta utmaningar är att fortsätta leva.


Jag har kompisar som jag beundrar enormt – hon som alltid är glad och provar på saker, trots att hon egentligen är väldigt sjuk, han som är helt blind, men har devisen: det är inga problem!,  flera personer med neuropsykiatriska diagnoser som gör att de har jättesvårt för förändringar, men som ändå reser, föreläser och jobbar med många olika människor, hon som trots klaustrofobi följde med på studiebesöket i kraftverket nere i berget och många andra.


Bara vi kommer ihåg att utmaningarna måste vara olika stora och anpassade till individen. För någon är det en utmaning att bestiga Kilimanjaro, för någon annan att våga gå ut och handla. Att våga sträcka sig lite längre, gå utanför sin komfortzon och utmana sig själv är en del av livet. Och de allra flesta gånger klarar vi våra utmaningar bättre och lättare än vi trodde, det var inte så farligt när vi väl gjorde det. Eller så var det precis så otäckt som vi trodde, men vi gjorde det i alla fall!


Och för mig var det en utmaning att våga sätta mig på en häst. Med en rygg som krånglar och en del annat i bagaget var jag lite tveksam. Men bestämde mig för att prova. Och det gick ju. En liten, liten stund upplevde jag dessutom det där som jag antar får alla hästmänniskor att gå igång: samspelet mellan djur och människa, det gick lätt, det fanns flow.  Jag ska nog rida fler gånger!


Vilka utmaningar har du att våga dig på? Är de lagom stora?

// yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

Jag ska ut på en kortare resa. Och har en lång göra-lista inklusive packning som jag ska hinna innan jag åker. Och i vanlig ordning tappar jag fokus. Jag springer runt och gör lite på allting. Och visst, jag kommer lite framåt med alla saker, men det känns väldigt ineffektivt och jag blir väldigt frustrerad.

 

Nu vet jag att jag fungerar på det här sättet. Så jag har satt upp en del strategier för mig själv att ta till när jag märker att jag hamnar i ofokus. Den första är att sätta upp prioriteringar för det som ska göras – med utgångspunkt från det viktiga. Det viktiga i det här fallet är att jag ska åka iväg: alltså är det viktigaste att jag hinner fixa (tvätta, stryka, handla schampo osv) det som ska med och packa det. Först därefter får jag ta itu med att fixa långtidsmat för fiskarna och allt det andra som ska fungera.

 

När jag prioriterar saker brukar jag också tidsätta dem. Alla saker som tar mindre än fem minuter är det inte svårt att ta tag i omedelbart och bocka av en efter en. Då har jag redan klarat av ett antal saker innan jag ens börjar med högsta prio.

 

När en sak behöver längre tid, men jag vet att mitt fokus inte är på topp, sätter jag en timer på 20 minuter. Då ägnar jag mig helt och fullt åt den saken under 20 minuter – och håller mig till det, för jag vet att det bara gäller en kort stund.

 

Jag har en del andra knep också, t ex att inte slå på datorn förrän jag tar itu med saker som behöver den. Jag vet att datorn kan svälja en hel dag för mig med mail som ska besvaras, sociala arenor som det händer saker på, något som jag ska ta reda på och så börjar jag surfa och tappar fokus och helt plötsligt läser jag om hur man bäst fångar abborre… Något som jag absolut inte har tid med om jag ska klara av min göra-lista. Alltså slår jag inte på den förrän det är dags.

 

Har jag möjligheten så ber jag gärna någon om hjälp. Då är vi två som gör en sak och det vore ju helt befängt och respektlöst att inte fokusera på det när den andre hjälper mig.

 

Ibland tillåter jag mig att vara totalt ofokuserad. Det är inte speciellt effektivt, men jag gillar att göra många saker samtidigt. Och finns det ingen dead-line och inte någon som väntar på det jag gör – så varför inte njuta av att vara ostrukturerad?

 

Jag tar gärna emot fler konkreta tips. Hur gör du för att hålla fokus på uppgiften?

//yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

Jag sitter i min stuga i skogen. Det regnar ute, av och till. Ibland lyser solen en stund, sedan lyser den med sin frånvaro. När jag var ute för en stund sedan sken solen samtidigt som det regnade – allt fick en annan färg och lyster, verkligheten blev skarpare och fick något magiskt över sig. Nu sitter jag inomhus och hör regnet knattra på plåttaket. Och plötsligt är det som om någon däruppe slagit på vattenkranen fullt ut – det öser ner.

 

En sådan här dag är som en allegori över livet. Vi har stunder då solen lyser, allt är lätt och enkelt, det går att vara utomhus utan skyddsutrustning i form av regnjackor, stövlar och mössor.  Livet trillar på, det är inte svårt. Vi gör det vi ska och vill, vi äter, sover och lagar mat. Inget är störande.

 

Så kommer det en skur. Saker blir jobbiga, vi måste ta beslut eller något går oss emot. Vi behöver vår mentala skyddsutrustning i form av strategier, förklaringsmallar och hjälp av andra människor.

 

Sen kan solregnet komma. Allt blir magiskt: du blir kär, du får det där jobbet du ville ha, du åker på den där resan du sparat till.  Men det finns en tagg i det. Regnet. Det där inte alldeles enkla som gör att du måste anpassa dig till en ny människa, en ny situation eller lära dig nya saker.  Men som samtidigt utvecklar dig och för dig framåt.

 

Men plötsligt kommer en störtskur. Något som du inte förutsett händer. Det kan vara motgångar, sjukdom och död. Och störtskuren kan pågå länge. Så länge att du glömmer bort hur det var när solen sken. Enda sättet att beväpna sig är med vetskapen att störtskurar tar slut så småningom. Glöm inte det när det känns som om livet är en enda stor störtskur!

 

Det jag inte räknat med här är vinden. Vinden som för dig från en plats till en annan. Den som blåser iväg regnmolnen och får det att klarna upp. Vinden är vår vän, den som hjälper oss att utvecklas och får iväg oss mot ett annat håll.

 

Sånt hinner man tänka när man sitter i en stuga i skogen.  Men jag tar med tankarna hem till stan och tar fram dem när jag ställs inför nästa regnväder.

 

Hur är ditt väder i livet just nu?

//yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

Någon säger: ”Han har inga skrupler!” Hejdar sig och säger sen: ”Förresten, vad betyder egentligen skrupler?”

 

Jag tror jag vet, men går ändå och slår upp ordet för att se om jag hittar en synonym. Nationalencyklopedin säger att det betyder samvetsbetänkligheter.  Jaha – att ha skrupler, betyder alltså att man följer sitt samvete. Men skulle inte det också betyda att den som har ett ”brett” moraliskt tänkande, kanske har skrupler – men gör ändå saker som jag tycker är dåliga?

 

Idag är samvete något som är väldigt individuellt. Det var enklare förr, när det fanns en norm att följa, en gemensam begreppsvärld, styrd utifrån kyrkans syn på etik och moral. Idag är det svårare – vad ställer jag upp för moraliska regler för mig själv? Vad ser jag som rätt och fel?

 

Det går inte att sticka under stol med att vi är uppfostrade med kristendomens moralsyn som grund (vi lever ju i ett kristet-humanistiskt samhälle). Så någon slags gemensam nämnare finns det. Men det moderna livet, när vi bor i städer, reser till andra kulturer och umgås globalt via internet har gjort att normerna luckrats upp – vi har fått andra idéer om hur vi ska leva våra liv.

 

Så vad ska vara våra rättesnören? De flesta jag pratar med säger att man ”vet” ju vad som är rätt och fel. Och att det känns i magen och samvetet när man gör något tokigt. Jag tänker dock att den magkänslan är uppbyggd med hjälp av uppfostran. Föräldrar som säger: ”Låt Lotta också få låna den…”, ”Lämna tillbaka leksaken till Per, den är hans…”, ”Nu är det Hasans tur att åka…” – det är ju det som vi delar med oss av våra barn. Och den avsky som vi känner över de som är oärliga, orättvisa, egoistiska osv delar vi också med oss av, även om det är mer indirekt.

 

Eller finns det en universell magkänsla om vad som är rätt och fel? Nä, jag tror inte det – för i så fall skulle det väl inte finnas de som inte har några skrupler. Som inte har några samvetsbetänkligheter. Utan dem skulle vi leva i en enkel och underbar värld – men utan någon svärta och utan det där som gör att livet måste levas, inte bara genomgås.

 

Vilket är ditt viktigaste rättesnöre? Vad får dig att bli topp tunnor rasande när andra gör fel?

//yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

Vi börjar bli hungriga. Det är nog lunchdags, men ingen har planerat in att vi även idag ska äta något...  ”Jag springer till affären och handlar något snabbt”, säger någon. Och visst, det löser ju problemet snabbt, men jag brukar alltid hejda mig och fundera på vad som redan finns. Finns det något i kylen, frysen och köksskåpet som går att kombinera ihop till en bra måltid?

 

Är det inte ett lite typiskt beteende? Vi behöver något. Och springer och köper det. Efteråt inser vi att vi redan hade just den saken eller en liknande, i skåpet, garderoben, källaren eller på vinden. Vi har bara inte koll på var vi har lagt den.

 

En annan variant är när jag vet att jag har en ”sån”, men inte har en susning om var jag lagt den. Kan den vara här, eller där, eller i källaren? Letandet tar dock alldeles för lång tid och ska vi få saker och ting gjort måste vi göra en snabb problemlösning.

 

Det är lätt att inse att den bästa lösningen på problemet är att städa bland sina saker, inte ha mer än man har koll på och tänka en extra gång innan man handlar på sig mer saker. Men nu är vi ju alla människor… Och vi är inte alltid så rationella, välorganiserade och effektiva som vi vill vara. Men vi kan ju sträva mot det.

 

Det är lätt att bli överväldigad av alla saker vi ska administrera i våra liv. Mat, kläder, möbler, hygienartiklar, böcker, grejor osv.  Och strävandet mot ordning blir en stressfaktor och stjäl mängder av energi. Man blir trött bara av att tänka på allt som borde organiseras och städas upp. Och jag vet varför jag blir så trött – jag ser hela bilden på en gång. Vardagsrummet, förrådet, det utrivna badrummet, röran i klädkammaren, alla böcker som behöver rensas ut – det blir alldeles för mycket att orka med.

 

Jag måste nog träna mig på att låna hästens skygglappar och bara se en sak i taget. Det räcker med att fixa en sak. Det gäller att sätta upp ett lagom stort projekt och strunta i resten. Jag tror att mitt närmaste projekt är att få ordning i sovrummet. Vilket betyder att jag struntar i det andra – det får komma sen. Det ger mig mer energi om jag fokuserar på ett projekt.

 

Du kan ta det lugnt – röran kommer inte att springa ifrån dig, den går ingenstans... Du har hela resten av ditt liv att ta itu med det. Och just nu känner jag att jag kan strunta i att vi inte har riktigt koll på vad som finns i kylen, frysen och matskåpet. Vi hinner ta tag i det så småningom.

 

Var är ditt fokus? Finns det någon röra som du behöver prioritera just nu?

//yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

Jag vill nu! Jag har en (relativt) klar bild över vad jag vill. En dröm. Något jag verkligen vill genomföra,  något jag absolut vill vara med om eller något (en sak, en position eller en förmåga) jag verkligen vill ha.

 

Grejen med drömmar är att det ofta finns en tidsaspekt inblandad. En dröm går inte att genomföra bara så där, det är inte något man bara gör på en gång. Då vore det ju definitionsmässigt inte en dröm. En dröm brukar också på olika sätt kräva jobb eller en insats för att förverkligas. Man måste kämpa för den. Och det kanske är det som gör att drömmar är drömmar.

 

De två sakerna – insatsen och tidsaspekten är det som gör drömmar så svårt. Det är så lätt att tappa riktningen, glömma bort vad man håller på med, på vägen. Det är svårt att dela upp sin dröm i delmål, men det är det man behöver göra för att komma någon vart. För att hoppa fallskärm måste du lära vissa saker innan, för att få ett jobb krävs rätt mycket jobb.

 

Och på vägen är det lätt att tappa sugen. Det känns som om man måste lägga drömmen på is. Fast det är ju inte så – de små stegen på vägen är en del av drömmen.

 

Som coach frågar jag ofta: ”Vad är nästa steg?”. Svaren är intressanta – vissa börjar dilla, berättar alla möjliga saker som inverkar på målet, vilka hinder det finns, varför de ska göra något annat osv. Andra blir helt blanka och svarar: ”Jag vet inte?”

 

Jag tänker att ”jag vet inte!” också är ett steg på vägen mot en dröm. Under en period kanske det behövs att vara i ”jag-vet-inte”. Att tillåta sig själv att vara förvirrad. När man nått stadiet att man definierat sin dröm, det man vill, så infinner sig ofta känslan av att inte veta vad nästa steg är. Men det kanske krävs en period av osäkerhet, en period av förvirring och frustration. Och just i det stadiet är det lätt att tappa sugen och ge upp. Men det är då du är i sandlådan!

 

När jag var liten satt jag i sandlådan med en sil, spadade i ett helt lass med sand och så skakade och skakade jag. Till sist fanns antingen några större stenar kvar eller så var det tomt. Stenarna var mina diamanter. Den här processen gör du fortfarande, men det är ditt undermedvetna som sitter i sandlådan och skakar. Det som är kvar efter att processen med irritation, frustration och jag-vet-inte är klar – är det som är värt att bygga vidare på. Som är grunden för frågan ”vad är nästa steg?”

 

Mitt tips för att underlätta sandlådeperioden är att göra något helt annat. Du släpper inte din dröm för att du koncentrerar dig på något annat ett tag. Förutsatt att du går tillbaka när silningen är klar. Många av oss har ett hektiskt yttre liv och har svårt för att ta oss tiden att ta ett steg åt sidan och fundera på var tankarna är nu. Det är så lätt att bara gå vidare. Göra saker. För det var ju där vi började – jag vill nu! Att vara i göra-fasen är rätt trevligt, varför gå tillbaka och fundera på något som var svårt?

 

Kanske för att det är där som din djupaste dröm finns. Det som du egentligen, egentligen vill ha eller göra. Som du troligen måste kämpa för och som kommer att ta tid. Det som är jobbigt, det som kräver en insats. Men som du egentligen, egentligen vill.

 

Har du någon dröm? Var i processen befinner du dig?

 

yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

Det är högsommar i Skåne. Vi vill väldigt gärna njuta av värmen, men när det ligger över 30 grader varje dag så blir det lite för mycket. Vi är inte riktigt vana, orkar ingenting och det är jättesvårt att sova.

 

Men så äntligen kommer det. Åskvädret. Vi går och väntar och väntar på det. Och till slut börjar det blixtra och mullra och braka. Och vi står andäktiga och ser på det och väntar. Och väntar. Till slut kommer även regnet. Makalöst skönt.

 

Jag tänker att det ibland är likadant i relationer mellan oss människor. Långt i förväg går vi och väntar på ett åskväder, en urladdning. Irritationsnivån är väldigt hög och ibland kan det kännas som att stå vid en avgrund. Vi väntar, väntar…

 

Och så kommer det – ett mentalt åskväder. Irritation, ilska och frustration får utlopp. Det slår blixtar och det mullrar väldeliga. Medan det pågår står vi rätt passiva och tittar på, räknar mellan de mentala blixtarna och det muller som kommer efteråt.

 

Vi reagerar väldigt olika på aggression – vissa blir väldigt rädda, andra tycker det är uppfriskande. Men jag vill påminna om vad som kan hända efteråt: en fantastisk regnbåge ger sig till känna över hela himlen. Spänningen har fått utlopp. Och det går att gå ner i varv, njuta av den friska känslan. Känna den mentala regnbågen.

 

Jag vill bara påminna dig som ibland drabbas av mentala åskväder – kolla att de runt omkring mår bra, att de inte blivit för rädda och bekymrade. Berätta om varför det var tvunget med ett åskväder, vad som behövde ut och hur du mår nu.

 

När gick du in i ett mentalt åskväder senast?

yeh yeh coach

Läs hela inlägget »
Etiketter: energi och fokus

Vare sig färgat nagellack eller regnbågar har någon egentlig funktion. Men de finns ändå. Precis som konst, färgade ögonlinser och olika färger på mopeder. Och eftersom de finns kan man misstänka att de egentligen har en funktion.

 

För många år sedan läste jag kommunikationsvetenskap och som en del i vår utbildning ingick färglära. Där utgick vi från hur människor reagerar på färger. Att färgpsykologin fungerar och att det finns företag som använder sig av det inser man om man kliver in på första bästa hamburgerbar. De vet att vissa färger gör oss mer hungriga och har använt sig av det i inredningen.

Färgerna påverkar våra känslor.

 

Något mer då? De är också en signalfaktor – ett illrött nagellack säger något om dig som person, helt svarta kläder något annat. I vårt moderna samhälle blir de här signalerna mer och mer viktiga. Färgsignaler är ett sätt att definiera sig själv. Precis som kläder, saker och åsikter.

 

Är jag en person som är försiktig? Är jag en person som vågar mer än andra? Följer jag normer eller försöker jag sticka ut? Vem är jag idag? Och imorgon? Och i det kan en så enkel sak som färgen på nagellacket och min moped vara ett hjälpmedel. De kan få stå för det inre som jag vill presentera.

 

Regnbågarna då? I alla fall för mig representerar de hopp, tilltro. Att naturen själv bjuder mig på ett vackert skådespel gör mig verkligen glad. Jag njuter av upplevelsen. Det ger mig något mer, den hjälper mig att utvecklas.

 

Så vad kommer jag fram till: att färger påverkar våra känslor, hjälper oss att definiera oss själva och bjuder på upplevelser som leder oss framåt. Alltså har både nagellack och regnbågar en funktion.

 

Vilken är din älsklingsfärg? Vad säger det om dig?

 

//yeh yeh coach 2010-08-13

Ps: Själv älskar jag färger med stuns i, som riktigt, rejäl ceriserosa. Det är jag!

Läs hela inlägget »

Högsommarkväll. Vi har ätit en god grillmiddag och det börjar så långsamt gå mot kvällning. Då börjar de så långsamt samlas och attackera. Myggen. Och något intressant inträffar.

 

Vi tar till väldigt olika inställningar och strategier. Guddottern går omedelbart igång och vill flytta in. Hon är den som har mest kläder på sig i högsommar värmen, men den som känner sig mest attackerad.  Hennes syster tar det coolare, men kryper ihop mellan två betydligt större män och låter dem ta första anfallen från myggorna. Till vänster om sig har hon sin morbror, som idag inte verkar vara så utsatt för myggornas utfall (vilket är oerhört konstigt, han brukar alltid vara den som står i frontlinjen, som myggorna anser har gott blod). På högra sidan hennes svåger, som jobbat hela dagen och är för trött för att bry sig om några små insekter.

 

Mitt emot sitter hennes mamma som deklarerar att det väl inte är något att bry sig om. Det är bara att strunta i dem. Bredvid sitter jag och väger för och emot. Myggorna är lite besvärliga, men ännu inte så mycket att jag anser att det är värt att låta bli att sitta ute en så fantastiskt fin kväll.

 

Det intressanta är att våra olika inställningar i allra högsta grad påverkar hur vi mår och hur vi väljer att agera. Nu handlade det om mygg, men det här gäller allt annat också. Arbetslöshet, problem på jobbet, funderingar på hur man ska gå vidare i livet, en knölig livssituation, sjukdom, vilket beslut man ska ta osv. Den inställning som vi har till problemet kommer i hög grad att påverkar oss och den lösning vi väljer.

 

Jag brukar säga högt till mina jobbcoachklienter att ”Det klart att du kommer att skaffa ett jobb! Det kan bara ta lite tid.” För utan den inställningen blir det väldigt besvärligt att hitta bra, genomförbara strategier. Med den grundinställningen klarar man motgångar bättre.

 

Jämför med en idrottsman (eller kvinna för den delen), går de in på plan, ner i bassängen eller ut på friidrottsbanan med inställningen att ”Det här kommer jag nog att förlora…” – vad händer då? Just det – risken att det inte går bra ökar med en förfärlig massa procent.

 

Lät det enkelt? Byt inställning går det bättre… Nja, det är inte alltid så lätt. Att hitta en positiv inställning när livet är tufft kräver träning. Hjärnan har kanske under många år tränat sig i negativt tänkande, synapserna i det negativa går blixtsnabbt eftersom de spåren är väl uppkörda. Att börja tänka annorlunda kräver en ansträngning, kräver att du hinner definiera dina uppkörda spår.  Och precis som med vanlig fysisk träning ger det träningsvärk innan du arbetat upp din positiva mentala grundkondition.

 

Jag utmanar dig att ta EN av dina tankar och vända på den. Så fort du tänker den gamla tanken, låter du hjärnan backa – ”Nej, vänta nu, det där är den gamla tanken. Vad ska jag välja istället?” Du kommer att få lite mental träningsvärk, men fundera på vad som händer och om du vinner något på det.

 

Vilken tanke ska du utmana?

//yeh yeh coach


Läs hela inlägget »

Jag var på fest igår. Riktig, gammeldags fest, med liveband och bärs. Många snack med helt okända människor – och ett och annat snack med såna som jag träffat för väldigt länge sedan. Musik som gjorde mig glad, massor av nya människor, feststämning. Allt det där som behövs för en bra fest.

 

Så här dagen efter inser jag att det tar på – jag är trött… Huvudet är lite luddigt, kroppen protesterar lite och så kommer eftertankarna. Vad gjorde jag, vad sa jag till vem, hur smart var det…? Det är bara att inse att ibland släpper man på kontrollen, vilket gör att oväntade saker händer.

 

Är det bra eller dåligt? Det beror på. Hur mycket man släpper kontrollen. Går det för långt så man gör saker som inte är bra för en själv eller någon annan och genererar destruktivt beteende är det definitivt inte bra. Har man en tendens att alltid gå för långt måste man ta tag i det och skaffa sig bra strategier. Jag har vänner som inte dricker och ibland tackar nej till fester – för de vet att det blir destruktivt. Heder till dem, de tar ansvar för sig själva.

 

Men ett mindre släpp på kontrollbehovet kan vara bra, speciellt för den som fastnat i kontrolltänk. Det gör ingenting att du gjorde eller sa något mindre övertänkt. Ibland är det okey. Hellre det än att du sitter i ett hörn och inte låter dig utsättas för livet. Det är läskigt för det kan få konsekvenser… Återigen, att ta ansvar för sig själv – att våga leva, att våga släppa.

 

Vi tar ofta till alkohol eller andra droger för att hitta släpp-knappen. Men vet du – det behöver man egentligen inte! Jag skulle lika gärna kunnat strunta i bärsen men ändå släppt kontrollen lite. Det handlar mera om att våga. Att våga vara bland människor, att våga visa sig mänsklig, att våga sträcka ut en hand till okända människor utan att veta om de tar den.

 

Kom ihåg att konsekvenserna oftast bara finns i ditt huvud. Om någon inte tar din hand så kan du bestämma din reaktion på det. Det betyder inte att alla i hela världen hatar dig – det kanske bara betyder att just den personen är en skitstövel…

 

Gå ut och våga! Gå utanför din konfortzon. Gör något annorlunda. Våga prata med okända. Du kan bli avvisad – men du kan också få jättebra snack med nya personer, nya vänner och nya intryck som utvecklar dig som person.

 

När ska du våga nästa gång? Hur hittar du din släpp-knapp?

 

//yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

De senaste veckorna har snön smält bort. När jag åkt buss och kört bil har jag spanat lite i dikeskanterna. Där har en hel del gammalt skräp dykt upp – vissa saker mer intressanta än andra.


Platspåsar, drickaburkar, snusdosor, gamla cigarettpaket och gamla tidningar och affischer. Men också en blå foppatoffla, en halv stol och sådana blå skoöverdrag som man får hos doktorn. Jag blir så nyfiken när jag ser sånt: vad är historierna bakom? Hur kom det sig att någon tappade en toffla? Och bara en? Varför stod det en halv stol vid vägkanten mellan Farsta och Älvsjö? Vem hade glömt att ta av sig de blå plastöverdragen på skorna? Var han hos doktorn eller tandläkaren, eller kanske hos någon alternativterapeut?


I morse när jag körde till jobbet började jag fundera – undrar om vi människor också har dikeskanter på vår livsväg? Nu när våren kommer töar en del gammalt skrot upp. Sådant som vi dolt hela vintern, eller kanske ännu längre, med mental snö.


Vad ligger i din mentala dikeskant? En stukad självkänsla, en tappad ork, en halv skiva ångest eller något annat? Vad är historierna bakom? Och vad gör man när man hittar igen dem, när snön börjat smälta? Det kan vara så att när det börjar töa och saker syns, så är det dags att ta itu med dem. En tappad självkänsla går ju faktiskt att reparera med mental träning, en tappad ork kan behöva lite fysisk träning, ångesten kanske har torkat ihop så pass att det går att hantera den och slänga bort den.


Mycket av det vi har i vår mentala dikeskant kräver energi för att vi ska orka börja jobba med det. Och när våren kommer, solen skiner och folk omkring oss är gladare, så är det lättare att hitta energin. Omge dig med människor som ger dig energi, som är peppande och som tror på dig och din styrka. Och försök göra saker som gör dig glad. Glädje ger energi, som gör att du orkar ta tag i tappade orkar och annat mentalt dikesskräp.


Vad ligger i din mentala dikeskant? Vad ger dig energi, så du kan ta itu med det?


yeh yeh coach, 2010-04-28


Ps: Apropå en halv skiva ångest – jag ser ångest som en massiv melon. Den är tung att bära, men när man väl skurit i den inser man att det mest är vatten… Snabbätet dessutom.

Läs hela inlägget »

Ibland håller nästan orden på att rinna över i huvudet… Det har hänt saker som du skulle behöva bearbeta, du har varit med om en situation som du skulle behöva bolla, det händer saker i ditt personliga liv som du inte kan prata med vem som helst om.  Om du då sitter i en känslig sits, till exempel är chef, personalansvarig eller har en position som gör att du helt enkelt inte får prata om det som hänt – kan det bli rätt jobbigt mentalt.


Det är lätt att bli sittandes och tänka samma tankar om och om igen. Utan att för den skull komma fram till något. Ibland behöver man älta – men oftast behöver man bara få ur sig sina tankar och bli klar med dem. Utifrån det går det sedan att göra en handlingsplan.


Vad kan du då göra om du sitter i en sådan situation? En väg kan vara att prata med någon som befinner sig på samma position i din organisation. Men det är inte alltid det finns en sådan person. En annan väg kan vara att skriva av sig. Skriva är bra – det gör att man sorterar upp mina tankar och ser vad som egentligen är kärnfrågan.


Det finns också de som aldrig pratar med någon, utan istället svettas ut problemet. Tar ett extra varv på gymmet och tar i för kung och fosterland, springer en timme för att få ut frustrationen, eller går och simmar och stänger ner tankarna och fokuserar enbart  på att ta ytterligare ett simtag.


Ett alternativt sätt kan vara att ta hjälp av ett externt bollplank – jobba med frågan på ett strukturerat sätt med en coach som lyssnar och frågar.  Om du väljer den vägen ska du vara noga med hur du väljer coach – tillämpar coachen tystnadsplikt? Vilka etiska regler följer hon? Dina frågor kan ju vara av yttersta sekretesskaraktär. Det kan vara bra att begära ett sekretessavtal med coachen – om frågor du vill dryfta kan innebära skada för andra individer eller för din organisation.


Hur gör du när det blir för mycket i huvudet? Vem lyssnar på dig?

Läs hela inlägget »

Har du varit med om att det ibland är svårt att ta beslut? Och andra gånger är det jättelätt.  Har du funderat på vad skillnaden är, i vilka situationer det går fort och i vilka du tvekar?


Jag frågade efter hur folk tar beslut – och fick väldigt olika svar. För en del ingår deras beslut i en långsiktig plan och de väger för och emot utifrån planen. För andra måste det kännas bra, magkänslan måste säga att det är rätt. Ytterligare andra tar hjälp av något yttre – ber någon om råd, gör en SWOT-analys eller rådfrågar Tarot-korten.


En del människor är väldigt snabba på att ta beslut, andra funderar länge och analyserar ordentligt och så finns det de som aldrig lyckas komma till skott för att de inte kan besluta sig. 


Har det någon betydelse hur man tar sina beslut? För dem som inte lyckas ta något beslut alls får det givetvis konsekvenser. Och de som är supersnabba kan ibland också måsta hantera konsekvenser då det gick lite för fort.


Sen finns det en fälla: omedelbar behovstillfredställelse. Den är lockande, känns bra i stunden och smakar karamell. Och den är inte lätt att undvika att falla i. Riktigt svårt i vissa lägen – något jag tror alla kan känna igen sig i. Det kan gälla mat, sex, status eller vad som helst som tilltalar oss lite extra.


Jag tänker att det intressanta är hur medveten jag är om hur jag fattar beslut. Om jag vet om att jag behöver lång tid och vill analysera så måste jag bädda för det – se till att det finns extra tid, vara lite påläst, säga stopp när det känns obekvämt att bestämma sig omedelbart. Och om jag vet om att jag går på känslan – då ska jag vara nöjd med resultaten, för det kändes alldeles rätt i stunden.


Och vet jag om att jag har en tendens att falla för omedelbar behovstillfredställelse måste jag skaffa mig strategier för att inte trilla dit. Vet jag om att jag alltid går hem med den snygga killen/tjejen (som sen inte visade sig vara så trevlig…) eller köper den där extra påsen chips (som satte sig direkt på låren), måste jag ha en strategi eller en regel för mig själv. Det har ingen betydelse hur jag gör, bara det funkar.


Hur medveten är du om hur du tar beslut? När går det fort? När tvekar du?


//yeh yeh coach 2010-02-22

Läs hela inlägget »

Vissa dagar är det bara tungt.

 

Ibland mentalt tungt. Jag har min göra-lista, men har inte egentligen lust. Jag skulle mycket hellre göra något annat. Det som står på listan känns mest som "borde", jag hittar ingen glädje alls i det.

 

Ibland känns det som om allt omkring mig är tungt. Jag ska svara på ett mail - skriver en lång stund och skickar sen: men mailet studsar. Jag ska ringa ett antal personer, men får inte tag på någon. När jag ska skriva ut krånglar skrivaren. Jag hittar inte det där papperet som jag behöver precis just nu, och som jag vet låg på skrivbordet igår...

 

Flowet vägrar infinna sig och det är lätt att tappa sugen. Vad ska jag göra då, när det är så där trögt? Hur ska jag komma förbi det?

 

Jag hörde mig för bland yeh yehs vänner och fick lite förslag: ta en tupplur, gå och göra något annat en stund som är roligt  eller att attackera ett större problem, sätta en deadline och jobba på som bara den för att få det gjort. Själv använder jag irritationsprincipen - vad irriterar mig mest runt omkring mig just nu? Och så tar jag itu med det, för att sen kunna gå tillbaka till göra-listan. Intressant är att alla strategierna går ut på att ta ett steg åt sidan och göra något annat.

 

Hur mycket jag än borde göra en sak så är vi ändå överens om att det inte är kreativt att försöka fortsätta jobba med det. Gör något annat för att sedan komma tillbaka till det.

 

Någon jag pratade med sa att när det är trögt är det inte rätt. Du är på väg åt fel håll. Och det kan finnas en viss sanning i det - men det gäller att fundera om trögheten beror på att det är fel, eller om det handlar om att jag inte vill lyckas. Om jag lyckas kommer det att innebära att jag måste göra vissa saker och ta ansvar för mitt resultat. Så återigen gäller det att ta ett steg åt sidan och titta på vad som händer: är det fel eller är det en undermedveten strategi att misslyckas?

 

Men handen på hjärtat  - en del saker är ju faktiskt bara inte speciellt roliga, men de måste göras. Då gäller det att hitta strategier för att jag ska göra dem ändå. Jag antar att det är de samma som man använder för att få barn att göra som man vill: mana, muta, hota. Och lova att du får göra något roligt sen...

 

Vilka tröghetsfällor har du?

Läs hela inlägget »

En felsägning satte igång en tankekedja: jag skulle säga ”en smygande känsla”, men råkade säga ”en flygande känsla”. Och började fundera på vad en flygande känsla skulle kunna vara.


Jag tänker att en flygande känsla är en känsla som bara kommer, i en situation som i sig inte alls gett upphov till känslan. Mitt i ett samtal eller ett skeende så dyker en känsla upp – du känner igen den, men har svårt att förstå varför du känner som du gör.


En person som jag pratade med berättade om en intervju, där hon plötsligt fått en stark känsla av misströstan och lessenhet. Och det fanns egentligen inte någon anledning – den hon pratade med hade inte sagt något konstigt eller elakt. Vi spelade upp situationen igen och då kunde hon se vad som hänt: den andra personen hade använt ett tonfall som satte igång en process hos henne. Det var saker från det förflutna som överföll.


Och jag kan nästan se hur känslan kommer flygande – inifrån hennes erfarenheter och bagage. Det kan vara både trevliga och mindre trevliga känslor. Det de har gemensamt är att de triggas av våra sinnen och det undermedvetna. En lukt, ett skeende, ett tonfall kan sätta igång känslor som vi inte visste fanns där.


Ofta när jag kör bil kan jag plötsligt på bra humör och känna mig stark.  Jag har ingen aning om varför, men situationen triggar igång något.  Jag har inget behov att veta varför: jag blir på bra humör, det är en bonus i livet. Men om en negativ känsla sätter krokben för dig, om du får ett sämre förhållningssätt på grund av en ”flygande känsla”, kan det vara läge att fundera på vad det är som händer. Kan du hitta strategier att förändra din känsla?


Hur medveten är du om vilka ”flygande känslor” du har?

 

//yehyehcoach

Läs hela inlägget »

Många av min mest kreativa och kloka idéer får jag i duschen eller precis när jag ska somna/vakna. Vad är det som händer?


Det är ganska uppenbart att vid båda dessa tillfällen släpper jag taget. Jag sitter inte framför datorn och anstränger mig att få idéer, jag jobbar inte aktivt med att tänka, utan jag bara ÄR en stund. Och att jag bara är, innebär inte att hjärnan slutar fungera. Den jobbar på, vårt undermedvetna är aldrig avslaget.


Men grejen med det undermedvetna, de tankeprocesser som snurrar runt i andra former än det medvetna, logiska tänkandet, är att vi inte kan tvinga det.  Det tar sin tid, det tickar på i bakgrunden och vi får bara acceptera att vi inte kan skynda på det, stressa igång det eller bestämma en deadline för det. Det som ska komma fram gör det – när vi ger det utrymme.


Det kan göra underverk att flytta sitt fokus om man kört fast. Stäng ner det medvetna tänkandet en stund: ta en promenad, en dusch, meditera, påta i trädgården, måla naglarna, gör yoga, ta ett träningspass. Det viktiga är att du släpper taget om de medvetna tankarna. Då ger du plats för det undermedvetna att komma upp med andra lösningar.


Se inte sådana här aktiviteter som ineffektiv tid – för det är tvärt om. Då ger du din hjärna tillfälle att utnyttja hela sin kapacitet. Prova - ta 20 minuter och gör något roligt som du går upp helt i – och ge akt på om det förändrar ditt tänkande.


Vilka intressanta tankar kommer att komma upp i ditt medvetna tänkande då?

Läs hela inlägget »

I mitt köksfönster stod en glasängel. Den symboliserade godhet och skydd för mig. Men en dag gick katten förbi. Och utan att prata skit om min goa katt – men han är väldigt klumpig ibland! Ängeln välte och bröt av en vinge.


Jag lät dock ängeln stå kvar i fönstret. Den fick ett ytterligare symbolvärde: vi blir alla lite tilltufsade av livet, skadar oss, blir sjuka, går igenom en sorg. Trots det står vi kvar och försöker uträtta det vi ska så gott vi kan.


Häromdagen, efter flera månader, stod min man vid bänken i köket och grejade med ängeln. Han lagade den, satte tillbaka vingen. Och den blev som ny, det är knappt man ser skarven. Men istället för att jubla över resultatet muttrade jag för mig själv. Nu var den ju inte längre Ängeln med bruten vinge…


Är det så här i verkliga livet också? Vi skadar oss. Vi skapar ett nytt symbolvärde, en ny betydelse för oss själva, vad vi står för. Vi lever i det, accepterar det. Och när vi kommer ut på andra sidan – har kommit igenom vår sorg, vår sjukdomstid, skadan har läkt – så är det svårt att ändra synsättet.


Om min världsbild innefattar att jag är ett offer, en skadad person, så blir det plötsligt svårt att ge sig själv en ny roll. Om jag inte längre är en ängel med bruten vinge, vad är jag då? Då gäller det att stanna upp, definiera vad det är som känns irriterande i själen, fokusera på en ny bild, en ny definition, och sätta upp en ny målbild. Ängeln är en vinnare, någon som helat sin brutna vinge, som klarade en tuff period och går ut ur den stark.


Att ta till sig det nya konceptet kräver fokus och måste ta lite tid. Men vilken skillnad det gör i sättet att tänka om sig själv och möjligheten att se nya vägar. En ängel som är en stark vinnare kan klara stora utmaningar i framtiden!

Läs hela inlägget »
Etiketter: visioner, målbilder

 

 

 

Andra bloggar från yeh yeh

NyttJobb-metoder

En blogg riktad till jobbsökare och karriärbytare. Ett 20-tal experter bloggar om olika metoder för att bli framgångsrik i sitt jobbsökande.

 

 

 

Senaste inlägg

Arkiv

Senaste kommentarer

  • Framgångsbyrån STHLM. » Det är inte hur man har det…:  ”Jag är helt med i överenskommelsen! Härlig bloggpost! Kram I”

  • Dom högljudda tonåringarna » Resan till Köpenhamn:  ”Hejsan! Kul att vi verkligen kunde vara en inspiration för dig och din blogg! Ka..”

  • Ylva Ekdahl » Träd som läker:  ”Tack Anna-Lena, Vore jättetrevligt att följa med någon gång. Nu ligger Hagapark..”

  • Anna-Lena Tegebro » Träd som läker:  ”Hoppas du mår bra! Hagaparken har underbara träd, jag cyklar där någon kväll var..”

  • Lisa Moraeus » En effektivitetsdusch:  ”Jag diskar. Funkar utmärkt. Liksom att vattna krukväxterna.”

Etiketter

Länkar