yeh yeh coach bloggar om livsstrategier


2010 > 10

Det har varit en dramatisk vecka i familjen med besök på akuten, sjukhusvistelse, stress och stor mental trötthet.


Ibland hamnar man i kris. Något som tar över hela livet, som inte kan övervinnas hur som helst. Eftersom jag jobbar som coach så går omedelbart den coachande hjärnhalvan igång med sitt frågebatteri:  Vilken inställning hjälper dig bäst i den här situationen?,  Finns det något positivt i det negativa?, Kan du se det på något annat sätt?, Hur kan du hantera stressen på bästa sätt?


Så vitt jag vet är det bara Jim Carey som lyckas spöa upp sig själv (i filmen ”Mina jag och Iréne”) – men i det här läget hade jag gärna gett mig själv en fet smäll! Håll käften hjärnan – jag har fullt upp med att hantera situationen över huvud taget.


Och det är så det är – i en kris har vi fullt nog med att bara vara i den. Visst kan din inställning och hur du tänker hjälpa dig att gå vidare, men först måste du bara genomleva den. Det är precis som med djup sorg: det finns bara ett sätt att hantera den – att leva sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, dag för dag.  Sorgen går inte att snabb-bearbeta, den måste få ta sin tid och den måste genomlevas.  Det är först när det är dags, när vi är mogna, som vi kan bearbeta och komma vidare.


Samma gäller för djupgående stress – det är oerhört svårt att förstå för den som inte varit i en utmattningssituation. Många har åsikter om vad den som är i stress borde tänka, göra och vad som skulle vara bra. Men det är samma med utmattning som med sorg och kris - man måste genomleva den innan man kan börja bearbeta den. 


Men kom ihåg – efter ett tag går det att göra en del parallellt. Genomleva och coacha. Genomleva och bearbeta. Genomleva och hitta nya strategier. Det kan kännas motigt till att börja med, men du blir bättre och bättre med träning. Och plötsligt upptäcker vi att krisen långsamt löses upp – det blir lättare att tänka de alternativa tankarna. Det fungerar att göra på ett annat sätt.


För kriser är en del av livet, det går inte att komma ifrån. En del kriser utvecklas vi och lär oss av. Andra kriser skulle vi helst velat slippa, men vi kom igenom dem också – och den vetskapen gör oss starkare. Att veta att man alltid kommer ut på andra sidan förr eller senare gör det enklare att vara i genomlevandefasen. Jag är här och nu, och sedan kommer ett sedan!


Hur hanterar du kriser?
//yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

Skjutsade sonen till simträning. Det är höstkväll i oktober, vilket innebär att det är mörkt ute. Även för oss stadsbor som är bortskämda med gatlampor, neonskyltar och annat ljus. De gör inte att det är ljust, utan istället blir det någon slags jämt fördelad skymning. Ute på landet är det mer markant med  de ljusa områdena kontra de kolsvarta.


Men det som slår mig när jag kör är att människor verkar tro att de är självlysande. Med viss möda hinner jag urskilja mörka gestalter längs vägarna. Avsaknaden av lyse på cykeln, reflexer eller annat som gör att man syns, gör det svårt att vara säker på att de är där.


Vi lever i moderna tider när vi förlängt vår dag med artificiellt ljus. Förr gick man och la sig och sov när det var mörkt. På vintern sov man ganska mycket och på sommaren betydligt mindre. Men i och med att vi numera förlängt vår vinterdag inomhus, verkar det som om vi utgår från att den även är förlängd i naturen. Men ute är det faktiskt mörkt.


Vi syns inte så bra och skulle behöva göra något åt det. Men vi tar med oss idén om en upplyst vinterkväll ut och tror att vi syns. Klockan är ju faktiskt bara sju.


Eller så handlar det om något helt annat. Tron om att vara världens mittpunkt. Den tro som alla människor har en släng av. Jag är här och alla andra vet om det, ser mig och cirklar runt mig. Om jag tar en kvällspromenad ser världen givetvis mig. Världen kommer att förstå att just jag går just här just nu.


Att förstå att andra har en annan utgångspunkt kallas för mentalisering. Jag förstår att du tänker och du har en annan utgångspunkt än jag. Jag tänker att du tänker. Det är första graden. Nästa steg är att jag förstår att du tänker att jag tänker. Och så vidare. De flesta kan tänka ett par steg av mentalisering.


Men ibland blir jag misstänksam… De som är ute och går i mörkret kanske inte kan förstå att jag har en annan utgångspunkt när jag kommer med min bil? Jag tänker att de nog inte förstår att jag inte ser dem. Jag tänker att de tänker att jag nog ser dem. Jag misstänker att de inte tänker att jag tänker att det nog inte är någon ute och promenerar när det är så mörkt.


Det är inget fel att tänka i termer av jag. Men om man försätter sig själv och andra i fara för att man har svårt att se sig själv utifrån, så bör man tänka ett varv till. Vilket påminner mig om historien om hur en tonårstjej skruvar i en glödlampa: hon sätter lampan mot sockeln och väntar på att världen ska snurra runt henne…


Där jag sitter i min bil är jag glad att andra tänker åt oss ibland: det är reflexer på gymnastikskor, cykelpedaler, träningsbyxor, ryggsäckar osv som gör att jag faktiskt hinner uppfatta de mörka figurerna runt vägen. Och de enstaka som tagit på sig reflexvästar får högsta betyg av mig – de syns, de gör mig lugn för jag ser dem och kan se till att inte köra på dem.


Syns du i mörkret? Vad tänker du att andra tänker?
//yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

Jag har varit ute och ridit i skogen. Med skräckblandad förtjusning lyckades jag kravla mig upp på Atli, en av de otroligt snälla och trevliga islandshästarna.


I mina tonår var jag hästtjej – i teorin. Jag red inte på riktigt, utan nöjde mig med att läsa om hästar och helst skulle det vara ett mysterium inblandat också. Där slutade mina ambitioner, jag var fullt nöjd med att sitta kvar på mitt rum och teoretiskt delta i ridning, mockning och tränstvättning. Sedan dess har jag väl suttit till häst en och annan gång, men inte mer än så.


Men så kom det en utmaning – och ibland är det dag att anta utmaningar som kommer. Man kanske måste övervinna ett motstånd, en rädsla, en fobi. Det kan vara lätt att låta bli att göra något, bara för att det kan ha läskiga konsekvenser. Man vågar inte ge sig in i ett nytt förhållande – för det kan ju ta slut igen, vågar inte skaffa ett djur – för det kan förolyckas, vågar inte resa någonstans – för man kan tappa bort sig eller bli sjuk.


Men det är det som är livet. Och vi måste våga leva det, trots att vi faktiskt vet att vi ska dö.  Av och till kan det vara en väldig utmaning att våga leva livet: när allt blir ett motstånd, när man blir sjuk, när psyket inte orkar och börjar spela oss spratt, när de stora sorgerna lägger sina svarta lakan över oss. Att även då bestämma sig för att anta utmaningar är att fortsätta leva.


Jag har kompisar som jag beundrar enormt – hon som alltid är glad och provar på saker, trots att hon egentligen är väldigt sjuk, han som är helt blind, men har devisen: det är inga problem!,  flera personer med neuropsykiatriska diagnoser som gör att de har jättesvårt för förändringar, men som ändå reser, föreläser och jobbar med många olika människor, hon som trots klaustrofobi följde med på studiebesöket i kraftverket nere i berget och många andra.


Bara vi kommer ihåg att utmaningarna måste vara olika stora och anpassade till individen. För någon är det en utmaning att bestiga Kilimanjaro, för någon annan att våga gå ut och handla. Att våga sträcka sig lite längre, gå utanför sin komfortzon och utmana sig själv är en del av livet. Och de allra flesta gånger klarar vi våra utmaningar bättre och lättare än vi trodde, det var inte så farligt när vi väl gjorde det. Eller så var det precis så otäckt som vi trodde, men vi gjorde det i alla fall!


Och för mig var det en utmaning att våga sätta mig på en häst. Med en rygg som krånglar och en del annat i bagaget var jag lite tveksam. Men bestämde mig för att prova. Och det gick ju. En liten, liten stund upplevde jag dessutom det där som jag antar får alla hästmänniskor att gå igång: samspelet mellan djur och människa, det gick lätt, det fanns flow.  Jag ska nog rida fler gånger!


Vilka utmaningar har du att våga dig på? Är de lagom stora?

// yeh yeh coach

Läs hela inlägget »

 

 

 

Andra bloggar från yeh yeh

NyttJobb-metoder

En blogg riktad till jobbsökare och karriärbytare. Ett 20-tal experter bloggar om olika metoder för att bli framgångsrik i sitt jobbsökande.

 

 

 

Senaste inlägg

Arkiv

Senaste kommentarer

  • Framgångsbyrån STHLM. » Det är inte hur man har det…:  ”Jag är helt med i överenskommelsen! Härlig bloggpost! Kram I”

  • Dom högljudda tonåringarna » Resan till Köpenhamn:  ”Hejsan! Kul att vi verkligen kunde vara en inspiration för dig och din blogg! Ka..”

  • Ylva Ekdahl » Träd som läker:  ”Tack Anna-Lena, Vore jättetrevligt att följa med någon gång. Nu ligger Hagapark..”

  • Anna-Lena Tegebro » Träd som läker:  ”Hoppas du mår bra! Hagaparken har underbara träd, jag cyklar där någon kväll var..”

  • Lisa Moraeus » En effektivitetsdusch:  ”Jag diskar. Funkar utmärkt. Liksom att vattna krukväxterna.”

Etiketter

Länkar