Det är lite knöligt väder just nu, är man ute och kör är det lätt att glida lite hit och dit. För att allt ska gå bra måste alla ta det lite försiktigt och tänka sig för.

Det var precis vad han inte gjorde… Han som stod i högerfilen och väntade på grönt ljus. Precis när jag kör förbi i vänsterfilen bestämmer han sig för att det tar för lång tid och svänger ut i vänsterfilen – bara centimeter från att köra rätt in i sidan på min bil. Jag blev rätt upprörd, men tappade målföret. Men vände mig om och stirrade på honom (hans framruta satt liksom rätt nära min sidoruta) med uppspärrade ögon.

Det var rätt tydligt att han förstod att det där nog inte varit en bra idé. Det var ganska uppenbart vad som kunnat hända. Och det finns ju något som heter trafikregler – som exempelvis säger att man ska blinka innan man svänger, att man är skyldig att lämna företräde om man ska in i en annan fil osv.

Det där med trafikregler är inte så dumt. De hjälper oss se vad vi ska och inte ska göra. Och händer det något oväntat så finns det en regel som säger vem som gjorde fel.

Vore det inte trevligt om det fanns trafikregler även för livet? Uttalade regler om hur man ska umgås, vad man får och inte får säga, att man ska blinka innan man svänger av åt ett annat håll. Det intressanta är att de här reglerna finns, men de är osynliga, oskrivna och ibland svåra att förstå sig på. Vi har dessutom olika regler och olika moralsystem som styr oss.

Ibland säger det krasch även mellan människor, bara för att någon inte följt trafikreglerna. Jag tror att vi skulle kunna undvika en hel del trafikolyckor om vi var lite mer klara över vilka regler som gäller.  Om människor var mer medvetna om sina egna oskrivna regler, sina sanningar, och talade om dem för omgivningen – så kunde vi undvika många gräl, dispyter och konfrontationer.

För människor som har någon form av autismspektradiagnos: högfungerande autism eller Aspergers syndrom är det här helt oskattbart. De har svårt att förstå sig på de oskrivna, sociala reglerna – varför säger inte människor det som de menar?  Om du bjuder till och berättar om dina trafikregler så gör du livet mycket lättare för dem. Men inte bara dem – för alla i din omgivning.  För visst är det skönt att slippa bli påkörd i sidan!

Vilka är dina sanningar och vad är viktigt för dig? Hur ser dina trafikregler ut?

//yeh yeh coach

Dagisbarnet sitter på bänken på väg att gå ut. Det är mitt i vintern och alla kläder har kommit på. Men något är inte riktigt som det ska – och i stället för att säga vad problemet är, så kommer ett gnällande ljud: ”Uuhhääähhh.” Dagispersonalen försöker fråga vad som är fel, men får inget svar förutom det där jämrandet. Och eftersom de inte vet vad felet är, är det svårt att avhjälpa det. Nu var det vantarna som inte satt som de skulle. Men varför, varför, sa ungen inte det då? (Hon kunde definitivt prata i andra sammanhang.) Istället valde hon att klaga.

Jag är måhända lite okänslig, men jag är det något jag har svårt för så är det klagande för klagandets egen skull. Att klaga över saker som man inte har haft möjlighet att påverka (som sjukdom och död) ser jag som en annan sak. Då behöver man få älta, fundera på vad som hänt och hur man mår i det hela.

Men nu pratar jag om det där som faktiskt går att göra något åt. Som med lite initiativ går att göra mycket bättre.

Men att klaga på saker som går att göra något åt… Exempelvis att man har ett så förfärligt ryggskott – jag vet hur det känns, jag vet att det är riktigt för j-ligt. Men ofta när jag ställer följdfrågan. ”Vad gör du åt det då?”, så är svaret ”Ingenting…” eller ”Tar värktabletter”. Inget av detta gör saken bättre på sikt. Men det finns många som skulle kunna hjälpa; sjukgymnast, naprapat, akupunktör, kiropraktor. Men det är alldeles för svårt. Det finns hundra ursäkter för att inte ta tag i problemet.

Det oftast tyngst vägande skälet för att inte göra något är pengar – jag har inte råd. Och det respekterar jag – det kan vara så att man inte har pengar. Men ibland måste man nog tänka i andra termer. Om det är något man verkligen, verkligen behöver så kanske det har prioritet.

En bekant berättade att hon förfärligt gärna ville gå på en specifik konferens. Men hennes tajta budget tillät inte det. Jag hejdade henne och frågade vad hon skulle kunna få ut av konferensen och varför det var så viktigt att vara med. Och det var mycket viktigt att hon var där.

Nu har jag lärt mig av en av mina coacher att ibland så är prioriteringen den viktiga – vad får jag ut av det, är det värt att anstränga sig för? Det här hörde definitivt dit. Med andra ord handlade det inte om att ha råd, utan om ett finansieringsproblem. Jag frågade om hon kunde hitta något annat sätt att finansiera konferensen: Fanns det någon att låna av, kunde hon få ett förskott? Hon såg med förvånade ögon på mig och sa: ”Det har jag inte tänkt på! Men jag kanske skulle kunna…” Det löste sig och hon var med på konferensen. Istället för att sitta och klaga, bestämde hon sig för att agera på problemet.

Ibland måste man ge upp och inse att det är som det är. I just det här fallet kan jag inte göra något åt saken. Och det är svårt. Att släppa det som inte går att fixa till – och inte klaga över det i efterskott. Eller bestämma sig för att klaga ordenligt under en kortare period, helst utom hörhåll för andra.

Vad gnäller du över, som du faktiskt kan göra något åt?

Och snälla, lova mig att inte sitta och gnälla över att vantarna sitter fel!

//yeh yeh coach

Ps: Själv skulle jag förfärligt gärna vilja klaga över vädret ibland, men har bestämt mig för att inte göra det. Det blir vare sig bättre eller sämre av det och det går inte att göra något åt. (Och lilla coachen på axeln säger att jag ju kan ta en restresa till någonstans där vädret är annorlunda… )

Mitt på parkeringen ligger en legobit. En sån som vi kallade 4:a när jag var liten: fyra ploppar lång och två bred. Perfekt att bygga hus med.

Den väcker mitt intresse. Varför har den lilla grå legobiten hamnat där? Det kan vara ett ilsket barn som slängt den ifrån sig, den kan ha ramlat ur en bil när barnen rusat ut eller så har ett barnvagnsbarn lekt slänga-hämta utan att den vuxne tog upp den.  Eller så var den som lekt med den helt enkelt klar och behövde den inte längre.

Vi lämnar hela tiden saker bakom om. Vi blir arga på dem, de ramlar bort, vi försöker leka slänga-hämta eller så är vi klara med dem. När det inte fungerar, när saker inte faller på plats i vårt liv, är det dags att göra sig av med dem. Det kan gälla allt från relationer till rent fysiska saker omkring oss. När vi är klara är det dags att släppa.

Ibland sker det medvetet, ibland inte. Partnern som det inte fungerar med släpper vi med stor medvetenhet (och oftast med stor smärta och sorg). Intresset som vi inte längre utövar, har vi liksom bara tappat bort. Tyvärr behåller vi ofta sakerna som hör till intresset alldeles för länge, för om vi gör oss av med dem så har vi slutat på ett medvetet plan. Den trasiga stolen som ingen kan sitta på längre är det inga problem att släppa – den får gå i sopcontainern så snart som möjligt. Mormors ärvda saker är svårare.  De hamnar ofta i en låda på vinden eller i källaren, för det finns ett minne, en känsla i sakerna.

Det kan vara väldigt svårt att släppa saker. Att slänga iväg sina legobitar kan vara väldigt läskigt. Om jag sparar alla mina bitar kan jag bygga mig ett skydd mot allt runtomkring.  Men det är ju inte ett speciellt starkt skydd – en legovägg är rätt lätt att rasera, om inte annat så är det bara att bygga något nytt av den.

Jag tror att alla har någon eller några gamla legobitar som man egentligen skulle kunna lämna på parkeringen. Hobbygrejor som inte används längre, böcker som vi slutat läsa, en gammal C-uppsats som aldrig kommer att bli klar, en relation som inte ger något längre, en idé om hur du själv är, en sanning som inte längre är sann – allt som egentligen är energitjuvar. De tar upp din fysiska och mentala plats.

Det finns de som är bra på att rensa. Men de flesta av oss är rätt duktiga på att spara. Men vi skulle kanske tjäna på att bara släppa taget. Själv har jag två legobitar liggande i trappan som jag definitivt ska släppa taget om: mina gamla skridskor… (Jag älskade att åka skridskor som tonåring  – och det är tufft att släppa den bilden av mig själv …)

Vad har du att släppa taget om? Vilka legobitar använder du inte till ditt bygge längre?
//yeh yeh coach

Sitter på bussen. Det är 1 november och hösten är definitivt här. Ser mig omkring på alla människor och inser att det är en mörk värld jag lever i. Alla har svarta jackor på sig.

Det är svart, svart, mörkt grått, mörkt brunt, mer svart och någon som är våghalsig och har mörkt grönt. Intrycket är mörkt, tungt. Den ende som sticker ut är killen i MC-jacka i svart, vitt och rött – men han kompenserar med ett bistert ansiktsuttyck.

Det känns väldigt svenskt – på vintern är det mörkt, alltså tar vi på våra mörka kläder. Men är det inte knasigt, vore det inte bättre om vi försökte lätta upp vår mörka vinter? Jag ser mig om i bussen igen, det är inte bara jackor, kappor och rockar som är mörka. Även miner och ansiktsuttryck är mörka.

Och det slår mig att vi kanske även lever i en mental idé om det mörka halvåret. Vi ska vara lite sura under den perioden: inte gilla vädret, inte gilla mörkret, klaga på att hösten gick så fort – mycket fortare än ifjol. Och börjar inte julskyltningen tidigare varje år?

Nu tror jag det genererar varandra. Mörkt ute, mörkt inne. Svart jacka, svart själ. Det verkar vara svårare att hitta glädjen under vinterhalvåret. Det är lätt att halka med i den allmänna inställningen att det ska vara tråkigt, det ska vara mörkt. Och nu bytte vi precis tid, så det blir mörkare ännu tidigare på dagen. Eländes, elände.

Vad skulle hända om vi klev ur den där idén – och bestämde oss för att hösten kom mycket senare i år, att det är mysigt med mörkret, att julskyltningen nog brukar börja så här tidigt och att det är bra – för det innebär extra ljus i vår vinternatt. Och att vi bestämde oss för att liva upp oss med färg, ljus, konst, musik och annat som när vår själ. Och kanske köpa en vinterjacka med färg nästa gång?

Sånt tänker jag på bussen. Kikar ner på mig själv – svart läderkappa, svart läderkeps – men jag har också en knallcerise scarf och lila handskar. Det gör mig glad. Jag har tydligen inrättat mina egna strategier för att behålla humöret när mörkret attackerar. Tanken på den cerisa halsduken gör att jag kan le för mig själv, och då är det åtminstone en glad min på bussen.

Vilka strategier har du för att hitta ditt leende i mörkret?
//yeh yeh coach