Han stannade till utanför dörren och stirrade på rabatten. Där hade en gul pensé precis slagit ut.

Han kliade sig i huvudet. Det var något som inte stämde. Det brukade i vanliga fall inte växa blommor utanför husen. Möjligtvis kunde det stå en barrväxt eller liknande i en stor kruka. Men en helt vanlig blomma...

Pensén lutade sig mot marken och verkade väldigt ensam där den försökte stå pall mot väder och vind. Men ändå kunde han se en stark seghet i den lilla växten. Hon skulle minsann visa världen att hon stod pall.

Han log och tänkte på vilket budskap hon ville sprida: hon var gul och vacker som solen och spred värme i en kall årstid, hon visade på hopp om att det alltid finns möjlighet att börja på nytt och hon visade på att det är viktigt att våga kämpa, våga vilja vara den man egentligen är.

Blommans lilla budskap värmde i bröstet och hans leende blev bredare. Så var det naturligtvis – och nu var det dags för hans jobb: att sprida glädje och hopp till människorna i den mörka tiden. Han tog de tre stegen upp för trappan och bankade på dörren. När någon tveksamt öppnade, log han och mullrade: "Finns det några snälla barn här?"

God Jul önskar yehyehcoach

Jag sitter på vårdcentralen och funderar på att man ibland måste ta itu med saker som egentligen är helt vanliga – men som det är lätt att irritera sig över. Det kan vara att fixa en bil som gått sönder, åka iväg och köpa en speciell variant av glödlampa som måste bytas eller gå till vårdcentralen och fixa sig själv.

Inget av det är något konstigt, det återkommer och det måste tas om hand. Det som irriterar är att det tar tid och fokus från det jag egentligen vill ägna mig åt. Men nu är det ju så att det lilla i livet ständigt pågår, trots att jag vill ägna min tid åt att gå ut och göra stordåd.

Min kollega Pernilla brukar kalla det "maintenance", underhåll – det där man bara måste ta itu med. Som inte kan vänta. Att ta hand om sig själv, sina närmaste och sina saker. Och vi har en tendens att inte räkna med den tid som det faktiskt tar. Det är som om den tiden är osynlig – för då gör vi inget viktigt... (Det är då det är dags att fundera på vad som är viktigt i livet: att ta hand om sin hälsa t ex är nog en av de viktigast uppgifterna vi har.)

Visst vore det trevligt om det bara flöt på. Inget gnissel i maskineriet. Inga förvaltningsproblem. Men så ser det ju inte ut för någon av oss. Det är lätt att tro att andra har det så enkelt. Det verkar som om deras barn aldrig blir sjuka, deras grejor aldrig går sönder, de behöver aldrig gå till doktorn. Naturligtvis är det inte sant. Vi får alla vår släng av vardagsbekymmer.

Om jag ser mig omkring bland mina vänner är det dock tydligt att fördelningen av besök från Herr och Fru Underhåll är väldigt snedfördelad. Vissa drabbas av de mest märkliga saker, ofta och återkommande, medan andra tycks ha mycket få besök. Någonstans tror jag att det finns en balans i det hela – vissa får allt på en gång, andra fördelar det över hela livet.

Vår inställning till underhållsaktiviteterna kan vara väldigt olika. Om jag ser min underhållstid som en naturlig del av min tillvaro blir jag inte alls lika irriterad när de dyker upp. Istället kan jag hälsa på dem som gamla bekanta, visserligen inte så välkomna bekanta, men jag känner igen dem och vet att de brukar ge sig av så småningom. I min veckoplanering kan jag lägga in ett tidsspann för oförutsedda händelser som måste fixas. Och då behöver jag inte fokusera på dem, de förstör inte hela min planering och de får inte ta över min tillvaro.

Hur planerar du in underhållstid i din vardag? Blir du irriterad när saker trasslar?

//yeh yeh coach