Jag har två resor framför mig. En kortare inom Sverige och en lite längre utomlands. Jag ser verkligen fram emot det. Frågan är om det egentligen inte är tiden precis innan en resa som är den bästa. När man planerar, funderar på vad man ska göra, tar reda på information, bygger förväntningar.

Och det är det där sista som är det kluriga. Att man bygger förväntningar. Det är inte alltid som förväntningarna slår in. Något som kan vara både bra och dåligt. Det oplanerade är ibland oerhört upprivande: det kan vara olyckor, saker som går sönder eller relationer som inte funkar. Inte roligt alls, men andra gånger kan det oväntade innebära att vi gör något vi inte skulle ha gjort annars, träffar någon intressant person eller får inspiration till att ändra något i vårt liv.

Och egentligen är det väl det som driver oss att resa. Att få se något annat, göra något annat, träffa någon annan. Att förändra vår nuvarande situation.

Medan jag sitter och klurar inser jag att det kanske finns en annan väg. Att bara befinna sig i nuet, ta dagen som den kommer och inte planera. Det finns en del som klarar att resa på det sättet, men jag tror inte de är så många – man måste ju trots allt köpa biljetter, fixa boende, packa en och annan sak (kläder, tandborste) för att över huvud taget komma iväg. När jag tänker ett varv till inser jag att människor som är så här ofta ser till att ha en annan person i sin närhet som är den som tar initiativ, strukturerar och planerar...

Det är väl bara att konstatera, jag är en sådan person. Det är väl därför jag skriver packlistor, sitter framför datorn och surfar på kartor, affärscentrum och möjliga evenemang att gå på, och beställer diverse biljetter så det är klart när vi väl är där. Jag gillar när det grundläggande är klart – för det är då jag kan låta det oväntade hända på vägen!

Och förväntningarna? Hur ska jag hantera att det inte blev som jag tänkte? Det finns bara en sak att göra med förväntningarna när man väl är på resande fot: de är passerade – strunta i dem och var i nuet!

Är du den som driver eller den som följer med? Hur hanterar du förväntningar som inte
slår in?
//yeh yeh coach

PS: När jag ska lägga in en bild till det här inlägget rågar jag stava fel på ordet väska och det blir: resväxa. Det är nog egentligen det allt handlar om - att resa får oss att växa!

De flesta (förutom alla pollenallergiker) hälsar våren med stor entusiasm. Efter en lång vinter har vi abstinens på ljus och så fort det är tillräckligt varmt och soligt skyndar vi oss ut.

Något som är helt rätt. Vi lever i ett solfattigt land och måste utnyttja varenda chans till att låta kroppen få en möjlighet att bilda D-vitamin. När solen lyser på huden, bildar vi D-vitamin, ett vitamin som behövs i alla våra celler för att vi ska hålla oss friska. De senaste åren har flera forskningsresultat visat att bristen på D-vitaminer är upphov till flera sjukdomar. Så sol är ren och skär medicin för oss.

Men det ska vara tillräckligt starka strålar, från sol som lyser mitt på dagen. Och det är ju inte alltid så enkelt – då jobbar ju de allra flesta av oss. Vi har konstruerat en vardag för oss, som inte är anpassad till våra kroppar och till den miljö som vi lever i.

Ibland blir jag bara så frustrerad på att det moderna samhälle vi bygger, som totalt har glömt bort att vi är biologiska varelser! Mitt på dagen, när vi borde tanka ljus, ska vi sitta på jobbet. På kvällen, när våra kroppar behöver vila, har vi uppfunnit ljuskällor som gör att vi kan fortsätta vara aktiva och våra krav på produktivitet och effektivitet ger inget utrymme för återhämtning och "stirra-i-väggen"-tid.

Jag läser en spännande artikel av Åsa Nilsonne i Modern Psykologi om hur psykologin inte tar hänsyn till biologin. I många år har psykologier inte kopplat ihop sin vetenskap med biologi och genetik. Vad är det som påverkar oss – psyke, arv eller miljö? Och svaret är naturligtvis att det är en kombination. Psykologer kan inte strunta i de biologiska processer som påverkar vår hjärna. Vi hänger ihop – fysiskt och mentalt, biologiskt och psykologiskt.

Så rent konkret då – solen gör oss glada och vi söker den. Biologiskt sätter den igång produktion av D-vitamin. Vitaminet sätter igång läkningsprocesser. När vi fysiskt mår bättre, mår vi också psykiskt bättre. Med andra ord är solen och solljuset oerhört viktigt för vårt välmående. Välmående gör att vi presterar bättre och är mer effektiva. Vilket gör att alla borde prioritera en stunds sol mitt på dagen väldigt högt. Sol på näsan är bra för människan, för företagen och för nationen!

Hur prioriterar du i din arbetsdag? Går jobbet före sol på näsan?
//yeh yeh coach

Jag sitter och letar efter gamla foton på min vän som jag ska använda till hennes födelsedag. På vägen hittar jag mängder av fotografier av situationer som jag glömt bort. Var han med på den festen? Var är det här någonstans? Vad hette tjejen med lockigt hår?

I vanliga fall tycker jag att jag har väldigt bra minne. Något som ibland kan upplevas som rätt jobbigt av min omvärld – jag kommer ju ihåg vad någon tog på sig att göra på ett möte för tre veckor sedan, hur målsättningsdiskussionen för projektet gick och vad någon lovat hjälpa mig med (men nu har det gått sex månader...). Och eftersom jag har gott detaljminne blir jag förbluffad över att andra glömt.

Just därför känns det nästan trösterikt att inse att jag faktiskt glömt saker. Vad skönt att jag inte låter det ta plats i min hjärna längre. Men det är ju klart – när jag tittar på korten kommer många minnen tillbaka.

Vad är det egentligen som gör att vi kommer ihåg? Är det att en situation var viktig eller att den väckte starka känslor? Eller är det något helt annat – att vi vid just det tillfället var fokuserade och i situationen? Kanske fastnar vissa situationsbilder i hjärnans minnesbank för att de har en speciell miljö eller en intressant färg. Eller en lukt – jag vet att varje gång jag går förbi en speciell plats ute på gården så tänker jag på London. I den lilla parken jag gick genom varje morgon i tre veckors tid, på väg till tunnelbanestationen för att ta mig till Londons sevärdheter, måste samma buske ha växt. Det luktar London.

Hjärnan använder sig nog av alla möjliga tricks för att komma ihåg – den hänger upp vårt liv på känslor, sinnesförnimmelser, viktigheter. Tankekrokar och tankekedjor underlättar den fantastiska process som faktiskt gör att vi minns. Vilket gör att när jag bläddrar igenom de gamla korten, sätter de igång långa banor av tankar och minnen.

Hur minns du, genom känslor, sinnesförnimmelser eller viktigheter? Vad kommer du ihåg och vad glömmer du?
//yeh yeh coach

Det har varit en period av intensiv aktivitet och många nya saker för mig på sistone. Inte så att jag blivit helt uttröttad fysiskt, utan det har mer handlat om nya idéer, nya projekt och många nya kunskaper. Det har handlat om roliga, udda och kreativa saker. Jag har träffat roliga människor, gjort annorlunda saker, sugit i mig ny kunskap utan att vara medveten om det. I vanliga fall kan jag bli väldigt mentalt trött i en sådan här intensiv period, men nu har det inte känts så.

Visserligen har farten varit hög, men jag har haft möjlighet att vila mellan varven – framför allt har jag tagit mig tid till mental vila (det kan vara i form av promenader eller meditation: bara det ger hjärnan en chans att smälta allt som händer). Det har gjort att balansen mellan energi ut och energi in har fungerat.

Energi är som att koka kaffe: i ena änden häller du i kaffe och vatten i pannan för att koka ihop en god dryck. I den andra änden, pipen, häller du ut. Jag brukar ibland rita den här bilden med mina klienter, framför allt när någon har problem med att det är mycket som tar deras energi – jag frågar var kaffet går någonstans. Och nedanför pipen skriver vi ned alla saker som tar deras energi. Sen undrar jag vad som är deras kaffe och vatten, dvs vad som ger dem energi. Många upptäcker att det saknas balans mellan energi ut och energi in. En rejäl tankeställare för många och även en aha-upplevelse för att det är okey och bra att ta sig egen tid.

När jag gjorde det här med min klient Nina påpekade hon att det behövs en komponent till för att få kaffe – värme! Det behövs kärlek i livet för att få balans, någon som tycker om oss, gillar det vi gör och trivs i vårt sällskap. Annars blir det svårt att få balans i kaffekannan.

Ibland måste man skölja ut kaffekannan och fylla på med nytt kaffe och vatten, annars blir det bara sump. Göra något drastiskt: prata av sig, springa en mil eller resa bort. Jag har redan planerat in ett par aktiviteter framöver som ska ge mig distans och låta mig skölja ur den mentala sumpen.

Vad har du planerat för att fortsätta koka gott kaffe framöver?
//yehyeh coach

Jag har gjort en snabb sväng in på stora matvaruhuset och provianterat för den kommande perioden. Min bil står med bakänden inåt på parkeringen, vilket gör att jag måste placera kundvagnen på den lediga parkeringsplatsen bredvid för att rymmas.

Plötsligt kommer en annan kund infarande med sin bil – snabbt. Hon får bromsa in när hon plötsligt ser att det står en kundvagn i vägen.

Jag bara tittar förvånat. I min värld tittar man sig för innan man kör in. Och man tar det lugnt på en parkeringsplats, för det kan finnas barn som springer, barnvagnar och människor i vägen. Jag drar till mig min kundvagn så hon kan köra in. Hon hoppar ur bilen och kilar i in butiken utan att säga ett ord till mig.

Uppenbarligen hade hon bråttom. Något som vi alla har ibland. Vi ska hinna så mycket, vara så effektiva. Och det gäller inte bara i det praktiska, utan även i livet. Vi måste skynda oss att bli klara i skolan, få ett bra jobb, göra karriär, skaffa en partner... Det finns någon slags idé om att vi hela tiden ska ha bråttom.

Jag kanske inte ska ha några åsikter om det – jag har en tendens att alltid ha bråttom. Min tålamodsburk är inte så stor. Det måste hända något, varför går det så långsamt? Men med åren har jag börjat ifrågasätta det. När bråttomandet blir en livsstil, när vi hela tiden lever i otålighet för att vara på nästa ställe, ta nästa steg eller göra något nytt, så undrar jag om vi inte istället lever i ett flyktbeteende.

Våra stenålderskroppar reagerar på stress med uråldriga metoder – kamp, flykt eller spela död. När stress blir negativ misstänker jag att vi iblandar ihop de tre. Vi kämpar för att hinna, vi skyndar oss och på vägen slutar vi leva, det blir dött inuti oss. Kvinnan i bilen höll på att förorsaka en olycka, där främst hon själv hade tagit skada – men hon verkade inte ens reagera. Hon var inne i sin kamp mot tiden, skyndade för att hinna och hade stängt av. Hon var inte närvarande.

Vad ska vi göra då – sätta oss i soffan och inte göra någonting? Nej, det skulle vara kontraproduktivt. Men vi bör titta på vår inre balansvåg. För det är balans vi behöver sträva efter. Balans mellan driv, framåtanda och viljan att förändra, kontra att vara i nuet. Det är ingen enkel ekvation – men att vara medveten om de två olika förhållningssätten och välja var man vill vara, är ett steg på vägen.

Själv tog jag min kundvagn, kryssade försiktigt mellan våra två bilar och ställde tillbaka den på sin plats. Medveten om nuet.

Har du för bråttom med något? Glömmer du bort att vara här och nu ibland?
//yeh yeh coach

Det är måndag morgon i slutet av mars. Jag kliver upp med ett visst motstånd och blir än mer avståndstagande när jag tittar ut genom fönstret. Det snöar! Vi hade ju påbörjat våren, solen hade värmt upp och smält snö och is. Vårblommorna började titta upp. Fasen också, det skulle ju vara vårväder nu!

Det är en liten händelse, men ändå blir jag störd – det blev ju inte som jag tänkt... Och det är något som återkommer i livet på många plan. Som människor har vi svårt att låta bli att göra upp planer, att måla upp bilder inom oss hur det ska bli, hur det ska vara. Och när det inte blir som vi tänkt blir vi störda, upprörda, irriterade, arga, sorgsna och förbannade.

Att kunna göra upp planer och måla upp visioner för framtiden är en av våra främsta styrkor. Det är det som driver utveckling, kreativitet och nya idéer. Det är det som får oss att jobba på även i motvind. Det är det som är grunden för att vi förflyttar oss i tanke och handling. Men ibland händer saker på vägen som vi inte kan påverka. Och det väcker negativa känslor, gör oss förvirrade och handlingsförlamade.

Det gäller att inse när vårt motstånd inte hjälper oss, sluta kämpa och hitta sinnesro. En inte alldeles enkel uppgift. Vi behöver påminna oss om skillnaden om och om igen - t ex med Sinnesrobönen som den amerikanske filosofen Reinhold Niebuhr skrev 1926. Delar av den används i tolvstegsprogram världen över.

När jag upprepar den första versen för mig själv börjar jag skratta – det är ganska självklart, att jag inte kan påverka vädret. Jag släpper irritationen och lever i nuet.

.....
God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,
Courage to change the things I can, and the
Wisdom to know the difference.

Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time;
Accepting hardship as the pathway to peace.

Taking, as He did,
this sinful world as it is,
not as I would have it.

Trusting that He will make
all things right if I
surrender to His Will;

That I may be reasonably happy
in this life, and supremely happy
with Him forever in the next.

....

Vilka irritationer och ilskor behöver du släppa och acceptera att du inte kan påverka?
//yehyeh coach

Jag tittar på en av musikkanalerna som sänder ett block med gamla låtar. Sådana som jag känner igen. Jag gillar inte alla – men jag känner till dem, vet vilka artisterna är och hur riffen går. Igenkänningsfaktorn är hög, inget är utmanande och jag behöver inte anstränga mig.

Med andra ord behöver jag över huvud taget inte gå utanför min komfortzon och anstränga mig. Jag kan vila i att jag känner igen mig. Vilket faktiskt innebär att jag bitvis lyssnar på musik jag inte tycker är så bra.

Och precis så fungerar komfortzonen. Det är lätt, vi känner oss trygga, vi kan lunka på. Vi tänker samma tankar som vi gjort många gånger tidigare. Samtidigt som vi kan befinna oss i situationer som vi egentligen inte gillar. Resultatet blir det samma som tidigare, vi gör inga nya saker och utvecklas inte.

Nu tänker du att coachtipset ska komma – om att gå utanför komfortszonen, utmana dig själv och våga göra något nytt. Men ibland är det lugna och trygga precis det vi behöver. En mental plats där vi kan vila ett sinne som blir utmanat om och om igen i vårt stressiga vardagsliv. Intryck sköljer över oss från omgivningen, internet, mailen, radion, TVn och andra medier. Samtidigt som vi springer i en tävling med tiden. Ska hinna allt på jobbet, hinna hämta på dagis, hinna laga mat och sköta hemmet, hinna hålla oss själva i god form, hinna höra av sig till gamla vänner och gärna hinna med en utvecklande hobby dessutom.

I det läget måste man vara snäll med sig själv. Tillåta sig att vila i det trygga. Det är helt enkelt inte läge att anta en utmaning just då.

Men så en dag inser du att du inte trivs. Du har lessnat på att du står still i din utveckling, att du inte orkar våga göra något annat. När komfortzonen inte längre ger dig trygghet och vila, utan har blivit ett skavsår, något som blir allt värre allt eftersom – då är det dag att prova något nytt.

Det är sådana dagar jag kollar in vad mina yngre vänner lyssnar på för musik. Och börjar diskutera vad growl-sång egentligen betyder i ett helhetskoncept av ljudbild, rörlig bild och text. Förhoppningsvis lär jag mig något nytt på vägen och vågar prova nya tankar.

I vilket läge är du just nu – i behov av lugn eller utmaning?
//yeh yeh coach

Jag funderar på hur man kan göra tråkiga saker på ett roligt sätt. Det finns ju mycket som vi behöver lägga kraft på, men som inte är så himla skojigt. Själv är jag till exempel inte så förtjust i att städa. Jag känner det som om det finns hur mycket som helst annat att göra hemma som är betydligt roligare. Till exempel gillar jag att stryka, något som jag förstått att många andra tycker är pest och pina.

Men jag kan inte ägna mig enbart åt stryktvätt hemma. För att ha ett trevligt hem och må bra behöver jag med jämna mellanrum dammsuga och skura golv. Trots att jag tycker det är stentrist.

Så hur skulle jag kunna göra det på ett sätt som gör det roligt? Jag kanske ska göra som vi gör med små barn när vi vill att de ska göra något som de egentligen inte har lust med. Vi mutar: "Om du äter upp maten får du glass" , vi hotar: "Om du inte äter upp maten, får du ingen glass", vi lockar: "Mm, vilken god mat, vill du smaka?", vi försöker väcka tävlingsinstinkten: "Ska vi se vem som kan äta upp maten först?!" och vi distraherar: "Oj, vilken fin tröja du har, jag hjälper dig äta så du inte spiller på den".

Det kanske går att muta, hota, locka, tävla och distrahera sig själv till att göra det jag tycker är måttligt kul? Men först behöver jag nog fundera på vad jag går igång på. Vi är olika, somliga behöver en liten muta: När jag dammsugit får jag ta kaffe och en kaka... Andra behöver hot: Jag får inte titta på TV förrän jag dammsugit... Eller lock och pock: När jag är klar kommer det att se ut som ett heminredningsmagasin här hemma...

Jag tror det är många som tävlar när de städar – det ska bli finare och fräschare än hos någon annan, eller bättre än de gjorde sist. Prestationen räknas som en morot i sig själv. Väldigt många har en drivkraft att vilja prestera, vilja vara duktig.

Själv funderar jag på om jag skulle kunna distrahera mig själv – så jag inte märker att det är städaning som jag håller på med. För så länge som man inte definierat det man gör som något tråkigt, så gör man det ju utan motstånd. Det är först när motståndet kommer in som det blir trist.

Jag tror att bra musik på hög volym, att dansa samtidigt eller att ha fokus på en målbild (till exempel att det ska komma folk på middag) fungerar för de flesta som distraktion. När fokus är någon annanstans försvinner trögheten och energitappet. Det kanske till och med kan bli kul? Om jag låtsas att köksgolvet är havet och min skurborste en segelbåt i Amerikas Cup, eller om allt plock i vardagsrummet är en avancerad hinderbana i ett Super Mario-spel. Plötsligt kan jag se en möjlighet att städningen kan bli riktigt kul. Med fantasi och vilja att se något annat, så skulle det nog fungera. Jag ska prova – imorgon...

Vad behöver du för att göra saker som du inte har lust med? Mutor, hot, lockelser, tävlingar eller distraktioner?

//yeh yeh coach

Det har hänt flera gånger att andra sagt till mig: "Så bra det verkar gå för dig..." eller "Du som är så duktig...". Och jag känner inte riktigt igen mig. Men jag är ganska klar över vad som hänt, det handlar om hur jag valt att uppfatta och förmedla mitt liv.

Det finns faktiskt bara en enda sanning i livet: att vi kan och måste välja. Även när man hamnat i en svår situation, även när livet går en emot, kan man välja hur man förhåller sig till det. Så jag väljer vad jag fokuserar på – om fem saker går fel, men den sjätte funkar, så är det den sjätte jag fokuserar på och berättar för omvärlden om. Och omvärlden hör bara att det går bra.

Vad som är sant är oftast flera olika saker. Det är sant att jag inte mår så bra, men det är också sant att jag mår bättre än förut. Det är sant att jag har det ekonomiskt besvärligt, men det är också sant att det inte går någon fysisk nöd på mig. Det är sant att jag inte gillar min chef, men det är också sant att jag trivs med mina arbetskamrater. Var ska fokus vara?

När jag jobbar som coach innebär det att jag speglar och hjälper människor att se sin verklighet från flera håll. När jag ställer frågor till andra som: "Vad finns det som är positivt i det här?, Vad ska du göra i stället?, Finns det andra alternativ?", så gör de stor skillnad för mina klienter. Frågorna tvingar personen att se om det finns ett annat sätt att välja att se situationen på. Det har också lett till att jag själv automatiskt har börjat tänka i de termerna. När jag själv hamnar i problem och blir sur, går den positiva snurren igång av sig själv. Jag funderar på alternativ, vad som är positivt med det här eländet, osv...

Ibland vill jag inte. Det finns något väldigt befriande i att vara sur, tvär och negativ. Men det bygger inte upp mig och det gör inget bättre. Häromveckan träffade jag en klient som uttryckte en väldigt negativ tanke om sig själv. Jag funderade på det hon sagt och frågade sedan: "På vilket sätt är den där tanken positiv för dig just nu?" Hon tittade stort på mig, sen skrattade hon och sa: "Okey, jag förstår vad du menar."

Sen får vi inte glömma bort att vi är människor. Vi måste ibland få vara negativa, få klampa runt i vår negativitet, vara oroliga, bekymrade och ledsna. Bara vi inser att det är det vi gör. Det är inte säkert att alla tankar vi tänker just då är sanna, de är bara en del av verkligheten.

Att lära sig att se det positiva är inte enkelt att lära sig, det kan vara en svår, komplicerad och besvärlig läxa att lära. Men den är värd det! För livet blir så mycket enklare om vi fokuserar på det positiva.

Hur ser din verklighet ut just nu? Vad är sant? Vad väljer du att fokusera på?
//yeh yeh coach

Jag läser ett kinesiskt horoskop. Jag måste erkänna – jag läser gärna olika varianter på horoskop. De dagliga horoskopen i tidningar etc är definitivt inte något jag tror på, men de väcker alltid tankar hos mig som jag kan ha nytta av. Dessutom tycker jag att det är kul och de väcker min fantasi.

Min sociologilärare sa en gång en intressant sak om astrologi. Han hade suttit på ett hotellrum och inte haft något att läsa. Nere i hotellets kiosk hade han hittat en bok om astrologi – något han absolut inte trodde på. Men i brist på annat fick den bli kvällens lektyr och han läste den omedelbart. Han hävdade att han lärt sig mer om psykologi under den timmen än under sina tidigare studier med föreläsningar och tunga psykologiböcker!

Intressant tanke. Astrologin och horoskopen har funnits i tusentals år – naturligtvis är de grundade i hur vi människor fungerar, vilka linjer människans liv har och hur vi kommunicerar med varandra. Det är kanske inte en så rolig tanke att jag som individ fungerar på ett ungefär som alla andra människor. Det rimmar illa med vår tanke om individens frihet, vikten av att välja själv och att vi bestämmer vårt öde själv. I slutänden är vi dock människor, ett flockdjur som lever med olika relationer och vars liv har en viss gång.

Men vi kan konstatera – vi är en del av en lång kedja. I alla generationer upplever vi att vara barn, tonåringar, unga vuxna, vuxna, medelålders, åldrande – och olika saker händer i våra liv som hänger ihop med vår levnadsbana och relationerna mellan generationerna. De förändras inte så förfärligt mycket mellan årtusendena.

Ibland behöver vi inte läsa teoretiska, vetenskapliga böcker för att göra oss en uppfattning om världen. Ibland räcker det med att vi använder våra egna hjärnor och klurar lite på varför saker och ting blir som de blir. Så länge som vi inte sätter hela vår tillit till spågummor, astrologer och andra så tror jag vi kan lära oss något av dem.

Så jag läser horoskop. Skrattar ibland åt dem, tar ibland med mig tankar som hjälper mig att ställa mig en bit vid sidan och fundera på varför jag gör si eller så. Och ibland, måste jag erkänna – roar jag mig med att hitta på egna horoskop. Vi kan ju trots allt påverka våra tankar och vårt liv.

Vad säger ditt horoskop idag? (Du kan t ex titta här.)
Vad tar du till dig, vad skrattar du åt och vad lär du dig av det? Om du skulle hitta på ett eget horoskop för den här dagen – vad skulle det stå där?

//yehyehcoach

.

Jag åker bil runt i stan och noterar att det är byggen på gång mest överallt. Det är svårt att komma fram, gatorna är uppgrävda, avstängda eller omlagda. Det tar tid och jag blir rätt irriterad.

Men det är väl så det är – ska man bygga upp något nytt så har det vissa konsekvenser. Först behöver man riva det gamla som står på tomten. Det kan vara ett gammalt hus, träd eller något annat som står på den plats där det nya ska byggas. Därefter behöver man göra grunden, en stark bas som resten ska stå på. Dra ledningar och annat som är förutsättningar för ett fungerande hus.

Och inte sätter byggföretaget igång att bygga utan att det finns en ritning – en väl genomtänkt plan på hur det ska se ut, vad slutresultatet ska bli. Det är svårt att dra elen innan väggarna kommit upp – så därefter gör man ett schema för i vilken ordning saker och ting måste göras. De erfarna byggarna vet att det är lättare att se saker visuellt, så de kanske gör ett Gannt-schema eller liknande.

Sen allokerar man resurser, ser till att det finns folk och material vid rätt tillfälle. Elektrikerna måste komma efter att väggar och tak är på plats och deras arbetsmaterial måste finnas där just då.

Allt är helt logiskt, inget vi funderar så mycket på. Det byggs hus överallt och de brukar bli klara. Jag irriterar mig på att det är svårt att komma fram, men jag tvivlar inte en sekund på att om en tid så kommer det att stå ett nytt hus på platsen.

Tänk om du skulle jämföra dina större projekt i livet med ett husbygge. Ett antal frågor infinner sig omgående:

• Har du lagt grunden? Rensat undan det gamla, bestämt vad som ska bort.
• Är det något som måste göras innan du sätter igång själva projektet? Gör research, ta reda på mer.
• Vilka ledningar behöver dras? Kontakta viktiga personer, kommunicera med omvärlden.
• Hur ska slutresultatet se ut? Gör en ritning av vad du vill åstadkomma.
• Vilka delar ingår och vilka delmål sätter du upp? Rita upp ditt eget Gannt-schema så du kan se projektet visuellt.
• Har du allokerat dina resurser? Avsätt tid till ditt projekt och se till att det material du behöver finns tillgängligt.

När jag sitter och filosoferar över detta, ser jag plötsligt mina egna projekt på ett helt annat sätt. Jag har ofta 100 idéer och är jättebra på att sätta igång saker. Men en hel del blir inte klart. Men när jag ser på mina projekt som byggen, så inser jag att det finns flera steg som jag helt enkelt inte förstått att de måste ingå för att det ska bli ett helt hus med väggar, golv och tak, fönster och dörrar, värme, el och vatten. När jag pratade målbilder med en av mina klienter såg hon sig omedelbart på solterassen på taket.

Vi har helt enkelt hoppat över halva planeringen – och hoppats att det skulle fixa sig ändå. Men det gör det ju inte – istället är risken stor att det blir ytterligare ett projekt som rinner ut i sanden. Som vi sedan går och har dåligt samvete för. Så himla dumt! Jag tror att jag ska börja se på mina projekt som husbyggen – vilket innebär att jag kommer att irritera mig på dem till att börja med, då det känns som om jag inte kommer fram tillräckligt snabbt. Men precis som i stan, så vet jag att slutligen kommer det att stå ett nytt kvarter där istället.

Om du tittar på dina livsprojekt – har du planerat hela vägen? Kommer de att resa sig som stolta nya hus i en växande stad?

//yehyehcoach