Jag har två resor framför mig. En kortare inom Sverige och en lite längre utomlands. Jag ser verkligen fram emot det. Frågan är om det egentligen inte är tiden precis innan en resa som är den bästa. När man planerar, funderar på vad man ska göra, tar reda på information, bygger förväntningar.

Och det är det där sista som är det kluriga. Att man bygger förväntningar. Det är inte alltid som förväntningarna slår in. Något som kan vara både bra och dåligt. Det oplanerade är ibland oerhört upprivande: det kan vara olyckor, saker som går sönder eller relationer som inte funkar. Inte roligt alls, men andra gånger kan det oväntade innebära att vi gör något vi inte skulle ha gjort annars, träffar någon intressant person eller får inspiration till att ändra något i vårt liv.

Och egentligen är det väl det som driver oss att resa. Att få se något annat, göra något annat, träffa någon annan. Att förändra vår nuvarande situation.

Medan jag sitter och klurar inser jag att det kanske finns en annan väg. Att bara befinna sig i nuet, ta dagen som den kommer och inte planera. Det finns en del som klarar att resa på det sättet, men jag tror inte de är så många – man måste ju trots allt köpa biljetter, fixa boende, packa en och annan sak (kläder, tandborste) för att över huvud taget komma iväg. När jag tänker ett varv till inser jag att människor som är så här ofta ser till att ha en annan person i sin närhet som är den som tar initiativ, strukturerar och planerar...

Det är väl bara att konstatera, jag är en sådan person. Det är väl därför jag skriver packlistor, sitter framför datorn och surfar på kartor, affärscentrum och möjliga evenemang att gå på, och beställer diverse biljetter så det är klart när vi väl är där. Jag gillar när det grundläggande är klart – för det är då jag kan låta det oväntade hända på vägen!

Och förväntningarna? Hur ska jag hantera att det inte blev som jag tänkte? Det finns bara en sak att göra med förväntningarna när man väl är på resande fot: de är passerade – strunta i dem och var i nuet!

Är du den som driver eller den som följer med? Hur hanterar du förväntningar som inte
slår in?
//yeh yeh coach

PS: När jag ska lägga in en bild till det här inlägget rågar jag stava fel på ordet väska och det blir: resväxa. Det är nog egentligen det allt handlar om - att resa får oss att växa!

Jag funderar på hur man kan göra tråkiga saker på ett roligt sätt. Det finns ju mycket som vi behöver lägga kraft på, men som inte är så himla skojigt. Själv är jag till exempel inte så förtjust i att städa. Jag känner det som om det finns hur mycket som helst annat att göra hemma som är betydligt roligare. Till exempel gillar jag att stryka, något som jag förstått att många andra tycker är pest och pina.

Men jag kan inte ägna mig enbart åt stryktvätt hemma. För att ha ett trevligt hem och må bra behöver jag med jämna mellanrum dammsuga och skura golv. Trots att jag tycker det är stentrist.

Så hur skulle jag kunna göra det på ett sätt som gör det roligt? Jag kanske ska göra som vi gör med små barn när vi vill att de ska göra något som de egentligen inte har lust med. Vi mutar: "Om du äter upp maten får du glass" , vi hotar: "Om du inte äter upp maten, får du ingen glass", vi lockar: "Mm, vilken god mat, vill du smaka?", vi försöker väcka tävlingsinstinkten: "Ska vi se vem som kan äta upp maten först?!" och vi distraherar: "Oj, vilken fin tröja du har, jag hjälper dig äta så du inte spiller på den".

Det kanske går att muta, hota, locka, tävla och distrahera sig själv till att göra det jag tycker är måttligt kul? Men först behöver jag nog fundera på vad jag går igång på. Vi är olika, somliga behöver en liten muta: När jag dammsugit får jag ta kaffe och en kaka... Andra behöver hot: Jag får inte titta på TV förrän jag dammsugit... Eller lock och pock: När jag är klar kommer det att se ut som ett heminredningsmagasin här hemma...

Jag tror det är många som tävlar när de städar – det ska bli finare och fräschare än hos någon annan, eller bättre än de gjorde sist. Prestationen räknas som en morot i sig själv. Väldigt många har en drivkraft att vilja prestera, vilja vara duktig.

Själv funderar jag på om jag skulle kunna distrahera mig själv – så jag inte märker att det är städaning som jag håller på med. För så länge som man inte definierat det man gör som något tråkigt, så gör man det ju utan motstånd. Det är först när motståndet kommer in som det blir trist.

Jag tror att bra musik på hög volym, att dansa samtidigt eller att ha fokus på en målbild (till exempel att det ska komma folk på middag) fungerar för de flesta som distraktion. När fokus är någon annanstans försvinner trögheten och energitappet. Det kanske till och med kan bli kul? Om jag låtsas att köksgolvet är havet och min skurborste en segelbåt i Amerikas Cup, eller om allt plock i vardagsrummet är en avancerad hinderbana i ett Super Mario-spel. Plötsligt kan jag se en möjlighet att städningen kan bli riktigt kul. Med fantasi och vilja att se något annat, så skulle det nog fungera. Jag ska prova – imorgon...

Vad behöver du för att göra saker som du inte har lust med? Mutor, hot, lockelser, tävlingar eller distraktioner?

//yeh yeh coach

Jag har en bekännelse att göra – jag tjuvlyssnar! Inte så att jag sitter och anstränger mig för att höra viskande, hemliga konversationer, men jag lyssnar på dem som pratar högt och ljudligt på allmänna platser: bussar, tåg, lunchrestauranger, i mobilen osv.

Häromdagen hörde jag två väninnor prata. Den ena var upprörd då hon beställt en resa och barnen inte fick ledigt från skolan. Hon berättade livfullt, irriterad och frustrerad. Det som slog mig var hennes väns reaktion: hon lyssnade, bekräftade, men gick inte in i dramat. Vilket är ganska ovanligt.

När någon berättar något de är upprörda över är det lätt att dras in i berättelsen och bli en del av dramat. Väninnan hade lika gärna kunnat ta en roll som uppbragt och kränkt och utbrista i: "Nää, det menar du inte!", "Vilka idioter, förstår de inte vad de ställer till med?" eller "Men milda makter, hur ska ni göra nu – det är ju redan beställt?"

Något som kanske känns bra för den som berättar. En allierad. En person som tar ställning för dig. Som hör din frustration och står vid din sida i striden. Som verkar beredd att kämpa för dig. Som häller vatten på din kvarn.

Frågan är bara om det är vad som behövs? Ett sådant beteende gör dramat större, för- stärker ilskan och frustrationen. Kanske till och med trappar upp en konflikt eller förorsakar ytterligare irritation. Energin är hög och arg, och den som eldar på blir en del av det som händer.

Om man istället väljer att stå utanför dramat händer något annorlunda. Det jag hörde var att väninnan lyssnade och bekräftade, utan att för den skull gå in i dramat. Energin blev en helt annan, lugnare, mer fundersam. Hon som berättade landade i att hon nog skulle fundera kring hur hon skulle gå vidare, vad som var bäst. Om det var ett samtal med rektor eller om de bara skulle lägga ner sina planer. Hade vännen istället gått in i dramat kanske hon istället hade blivit än mer arg, bestämt sig för att konfrontera rektorn direkt dagen efter och gått in i det med aggression. Ingen bra förutsättning för ett bra samtal.

Så genom att inte vara en allierad, utan istället någon som lyssnar och speglar, kan man hjälpa mer. Jag är inte säker på att just dessa kvinnor insåg vad som hände och varför det var bra. Men det spelar ingen roll, resultatet är det samma. Som coach skulle jag ha gått vidare med frågor om hur hon vill fortsätta, vad hon vill uppnå och vilken strategi som är bäst.

Men i vissa lägen kan man ju välja att vara en drama queen – för det är ju ganska kul att vara i dramat! Att få slänga sig ut i ytterligheterna, vara arg, vara sur, vara upprörd. Så länge man är medveten om vad som händer och medveten om att man har ett val.

När var du en drama queen senast? När hjälpte du en kompis mitt i ett drama senast – och vilken roll tog du?

//yeh yeh coach

Det är förmiddag och jag går förbi det närbelägna dagiset. Ett barn vid grinden får syn på mig och ropar: ”Heeej!”  Flera av de övriga barnen hänger på och ropar ”Hej!”  Jag svarar dem allihop med ett ”Hej busungar!”

En av flickorna svarar mycket kränkt: ”Jag är ingen busunge!” De övriga har en annan taktik – de svarar flerstämmigt ”Nä, du är en busunge!” Jag skrattar: ”Det går ju inte – jag är ju vuxen. Då måste ju jag vara en busvuxen!”

Jag börjar fundera – hur är en busvuxen? Det måste ju vara någon som har kvar sitt barnasinne, som bejakar sitt barn och sin humor, men ändå tar ett vuxet ansvar för det man gör. Direkt börjar jag tänka på min pappa: han var definitivt en busvuxen! Det var bara han som vid Lucia drog på sig en gammal nattskjorta, satte en städmopp på huvudet och Luciakrona ovanpå och sen gick runt till grannarna med lussefika. Synen var obetalbar – speciellt som min pappa var nästan 1.90 lång och hade skägg.  Det gjorde definitivt grannarnas dag…

På vägen till vuxen händer det att vi börjar ta allt, inklusive oss själva, på stort allvar. Det kanske är en del av processen till att bli vuxen – de mest allvarliga är oftast tonåringarna. Sen finns det några som inte släpper det barnsliga, som vågar låta det lysa genom det allvarliga. Och de blir ofta ganska populära, de släpper ju taget även för de som inte riktigt vågar.

Att skratta, att busa tillhör det verkligt mänskliga. Det finns i alla länder, bland alla folkslag, även om vi har olika åsikter om vad som är roligt, vad man får skoja om och hur vi uttrycker det.  Skrattet befriar och hjälper oss i svåra situationer. Och de som bejakar det roliga, det busiga, det absurda, det som lockar till skratt, agerar som väktare för skrattet som överlevnadsstrategi.

Jag funderar på ordet vuxen. Att vara vuxen för mig är att ta ansvar, att stå för den man är och visa omsorg för andra. En busvuxen låter inte skämt gå ut över andra som inte kan försvara sig eller blir kränkta. (De som kan försvara sig kommer att ge igen med samma mynt – och kan uppskatta skämtet på deras bekostnad.) Ett bus är något som är kul – inte elakt, kränkande eller pinsamt för någon annan. När min pappa agerade lucia, var det ingen annan som var måltavla för skämtet.

Att busa kräver kreativitet – att se en ny vinkel , att vända på en tanke, att hitta en ny sida av något. Ofta när våra barn hittar på ett ”bus” har vi svårt att bli arga på dem – på grund av att vi ser den kreativa och roliga sidan av saken.  Många gånger måste man bita sig i tungan för att inte skratta när man ska banna ett barn för ett uppfinningsrikt, kreativt skämt.

Jag hoppas verkligen att jag på mitt sätt kan vara en busvuxen och att jag i alla lägen kan se det roliga, kan se det busiga.  Jag lämnar plats i mitt liv för det och står för mitt uttalande till dagisbarnen: ”Jag är en busvuxen!”

När hittade du på ett bus senast? När ska du hitta på ett nytt?

//yeh yeh coach