Det har hänt flera gånger att andra sagt till mig: "Så bra det verkar gå för dig..." eller "Du som är så duktig...". Och jag känner inte riktigt igen mig. Men jag är ganska klar över vad som hänt, det handlar om hur jag valt att uppfatta och förmedla mitt liv.

Det finns faktiskt bara en enda sanning i livet: att vi kan och måste välja. Även när man hamnat i en svår situation, även när livet går en emot, kan man välja hur man förhåller sig till det. Så jag väljer vad jag fokuserar på – om fem saker går fel, men den sjätte funkar, så är det den sjätte jag fokuserar på och berättar för omvärlden om. Och omvärlden hör bara att det går bra.

Vad som är sant är oftast flera olika saker. Det är sant att jag inte mår så bra, men det är också sant att jag mår bättre än förut. Det är sant att jag har det ekonomiskt besvärligt, men det är också sant att det inte går någon fysisk nöd på mig. Det är sant att jag inte gillar min chef, men det är också sant att jag trivs med mina arbetskamrater. Var ska fokus vara?

När jag jobbar som coach innebär det att jag speglar och hjälper människor att se sin verklighet från flera håll. När jag ställer frågor till andra som: "Vad finns det som är positivt i det här?, Vad ska du göra i stället?, Finns det andra alternativ?", så gör de stor skillnad för mina klienter. Frågorna tvingar personen att se om det finns ett annat sätt att välja att se situationen på. Det har också lett till att jag själv automatiskt har börjat tänka i de termerna. När jag själv hamnar i problem och blir sur, går den positiva snurren igång av sig själv. Jag funderar på alternativ, vad som är positivt med det här eländet, osv...

Ibland vill jag inte. Det finns något väldigt befriande i att vara sur, tvär och negativ. Men det bygger inte upp mig och det gör inget bättre. Häromveckan träffade jag en klient som uttryckte en väldigt negativ tanke om sig själv. Jag funderade på det hon sagt och frågade sedan: "På vilket sätt är den där tanken positiv för dig just nu?" Hon tittade stort på mig, sen skrattade hon och sa: "Okey, jag förstår vad du menar."

Sen får vi inte glömma bort att vi är människor. Vi måste ibland få vara negativa, få klampa runt i vår negativitet, vara oroliga, bekymrade och ledsna. Bara vi inser att det är det vi gör. Det är inte säkert att alla tankar vi tänker just då är sanna, de är bara en del av verkligheten.

Att lära sig att se det positiva är inte enkelt att lära sig, det kan vara en svår, komplicerad och besvärlig läxa att lära. Men den är värd det! För livet blir så mycket enklare om vi fokuserar på det positiva.

Hur ser din verklighet ut just nu? Vad är sant? Vad väljer du att fokusera på?
//yeh yeh coach

Jag sitter på vårdcentralen och funderar på att man ibland måste ta itu med saker som egentligen är helt vanliga – men som det är lätt att irritera sig över. Det kan vara att fixa en bil som gått sönder, åka iväg och köpa en speciell variant av glödlampa som måste bytas eller gå till vårdcentralen och fixa sig själv.

Inget av det är något konstigt, det återkommer och det måste tas om hand. Det som irriterar är att det tar tid och fokus från det jag egentligen vill ägna mig åt. Men nu är det ju så att det lilla i livet ständigt pågår, trots att jag vill ägna min tid åt att gå ut och göra stordåd.

Min kollega Pernilla brukar kalla det "maintenance", underhåll – det där man bara måste ta itu med. Som inte kan vänta. Att ta hand om sig själv, sina närmaste och sina saker. Och vi har en tendens att inte räkna med den tid som det faktiskt tar. Det är som om den tiden är osynlig – för då gör vi inget viktigt... (Det är då det är dags att fundera på vad som är viktigt i livet: att ta hand om sin hälsa t ex är nog en av de viktigast uppgifterna vi har.)

Visst vore det trevligt om det bara flöt på. Inget gnissel i maskineriet. Inga förvaltningsproblem. Men så ser det ju inte ut för någon av oss. Det är lätt att tro att andra har det så enkelt. Det verkar som om deras barn aldrig blir sjuka, deras grejor aldrig går sönder, de behöver aldrig gå till doktorn. Naturligtvis är det inte sant. Vi får alla vår släng av vardagsbekymmer.

Om jag ser mig omkring bland mina vänner är det dock tydligt att fördelningen av besök från Herr och Fru Underhåll är väldigt snedfördelad. Vissa drabbas av de mest märkliga saker, ofta och återkommande, medan andra tycks ha mycket få besök. Någonstans tror jag att det finns en balans i det hela – vissa får allt på en gång, andra fördelar det över hela livet.

Vår inställning till underhållsaktiviteterna kan vara väldigt olika. Om jag ser min underhållstid som en naturlig del av min tillvaro blir jag inte alls lika irriterad när de dyker upp. Istället kan jag hälsa på dem som gamla bekanta, visserligen inte så välkomna bekanta, men jag känner igen dem och vet att de brukar ge sig av så småningom. I min veckoplanering kan jag lägga in ett tidsspann för oförutsedda händelser som måste fixas. Och då behöver jag inte fokusera på dem, de förstör inte hela min planering och de får inte ta över min tillvaro.

Hur planerar du in underhållstid i din vardag? Blir du irriterad när saker trasslar?

//yeh yeh coach

Mitt emot mig på tunnelbanan sitter en pappa med ett litet barn. Barnet har precis hittat sina egna händer och fångar upp saker som kommer förbi. Nu får han tag på pappans fingrar – och vips har han dragit in dem i munnen. Han är i det orala stadiet, när man måste smaka på världen och känna efter med tunga, smak och lukt.

Jag tänker att det är en utgångspunkt som är intressant. En utgångspunkt som vi kanske kan använda för att inte livet ska bli så allvarligt.

När vi provar något nytt i livet är vi lärda att vi ska hålla på ett tag. Det kan ta tid innan vi förstår det fullständigt och det är en dålig egenskap att lägga av direkt man får en motgång. Vi ska fortsätta, annars har vi nog dålig karaktär. Vilket ibland har till följd att människor fortsätter med saker bara för att de ska, inte för att de egentligen vill.

Visst låter det helt knasigt att fortsätta med något fast vi egentligen inte vill. Men så ser det ju ofta ut – vi går kvar på en tråkig kurs för att man borde genomföra den, vi går kvar på träningen för att vi redan har betalat och då ska man vara med, vi umgås med människor som är energitjuvar. Och mycket styrs av att vi ska och vi borde.

Jag säger inte att vi inte ska kämpa lite. Ibland är ju saker värda att kämpa för. Och vissa saker kräver att vi går igenom grunden innan vi kan uppskatta dem. När de första fem träningarna var avklarade så blev det ju faktiskt kul…  

Men när vi fortsätter och fortsätter med saker som inte är så kul, som inte ger oss något, som tar mer energi än det ger – då är det dags att se världen som ett litet barn. Om det lilla barnet hittar något som smakar riktigt illa så spottar det givetvis. Hela den äckliga tuggan skickas ut igen, det var inte intressant, inte gott.

Och istället för att gå med tanken att vi misslyckats med något, använder vi tanken: ”Jag smakade på det här, men det var inte gott!”

Vad har du smakat på, men som smakar surt och bittert? När ska du sluta med det?

//yeh yeh coach

Ibland bara måste man göra roliga saker.  Jag brukar likna oss vid en kaffepanna – när vi hällt och hällt ur pannan, så är det till slut bara sump kvar. Då måste man skölja ur och fylla på med nytt vatten och kaffe.  Och att göra det som är roligt är som att fylla på kaffe i vår kaffepanna.

Det är väldigt olika saker som fungerar som påfyllning för oss. Jag brukar fråga folk vad de tycker är roligt och energigivande – och jag får väldigt olika svar. Gå ut i naturen, träna, röra på mig, dansa, lyssna på bra musik, träffa vänner, laga mat, ta ett långt bad, gå ut på stan, unna mig något speciellt som jag velat ha länge, läsa en bra bok, se en film, åka och bada, göra en pick-nick, mysa med ett barn, göra ett besök på ett museum, baka… Listan kan göras hur lång som helst.

Det intressanta är att ofta handlar det om saker som inte kostar pengar. Ibland fastnar vi i tanken att vi inte kan göra roliga saker för vi inte har några pengar. Men då gäller det att vara lite uppfinningsrik. Gillar man t ex att resa och uppleva nya ställen så är det inte alldeles enkelt utan pengar – men man kan göra som min kompis som en sommar ställde upp som mål att åka runt och prova alla Stockholms badplatser.  Förflytta dig, bestäm dig för att vara turist där du är, det finns mycket att upptäcka.

Själv är jag väldigt förtjust i att gå på konserter, helst något med mycket energi  - rock eller balkanbrass. Kommer mina favoritband så tar jag mig råd. Men det finns också en hel del gratiskonserter som man kan gå på när pengarna tryter. Det gäller att läsa på och kolla i tidningar och på sajter om vad som händer där du bor.

Ibland kan vi få för oss att vi inte har rätt att fylla på, att vi inte borde ha roligt. Men kom ihåg att du har rätt att göra det även om du är i en besvärlig livssituation - även om du sörjer har du rätt att fylla på energin, även om du borde bara tänka på målsättningar (t ex att skaffa jobb) har du rätt att fylla på energin. För utan energi kommer du inte vidare och du kan inte heller vara ett stöd för andra.

I slutänden spelar det inte egentligen inte så stor roll vad du tycker är kul och ger dig energi. Det viktiga är att du gör det. För det som gör dig glad och fyller på din kaffepanna är det som gör livet värt att leva!

Vad gör dig glad? När ska du göra det?

//yeh yeh coach

Häromdagen hade jag en sådan där dag när jag bara flög fram. Saker blev gjorda, jag var glad och spred glädje, energin flödade. Och då börjar jag undra – vad är det som gör att det plötsligt inträffar sådana där dagar?

Är det att man mår fysiskt bra? Å andra sidan så var det ju hjärnan som hoppade och studsade och såg till att saker blev gjorda. Mer mental än fysisk energi.

Är det synkronicitet, att saker faller på plats av dem själva och att olika saker sammanträffar? Jo, visserligen, men det kändes mer som om det var jag själv som satte igång saker.

Är det faktorer utanför oss? Att solen skiner, att någon släppte fram mig i trafiken, att min lunch var ovanligt god? Naturligtvis påverkar oss saker omkring oss och hur vi interagerar med dem mer än vad vi tror. Men med en hel del personlig utveckling och coachträning brukar jag oftast kunna sätta mig över de där yttre faktorerna.  

Är det något utanför vår kontroll? Gud, ödet, änglar, astrologi, feng shui, maya kalendern eller något annat? Vi har ju olika åsikter om det här, men så länge som vi människor tillskriver detta betydelse så kommer det att ha betydelse. Personligen tror jag att det finns en andlig värld som påverkar oss, men jag kände mig inte speciellt andligt inkopplad den här dagen.

Handlar det om flow? Att man gör saker som man tycker så mycket om att göra att man tappar tid och rum? Till viss del hänger det ihop – i min värld är det viktigt med människor. Och jag träffade många trevliga människor den här dagen.

Eller är det inspiration? En bra bok, en föreläsning eller en bra utbildning kan ge en rejäl skjuts framåt. Ett par dagar innan hade jag faktiskt varit på en bra föreläsning. Det kanske var orsaken?

Det finns nog inte ett svar. Jag tror att alla de här faktorerna spelar in. Man behöver må fysiskt bra för att ha energi. När saker faller på plats av sig själva så bli det enklare för mig att gå vidare. Och vem blir inte glad när solen skiner!

Vi kan bädda för att flera faktorer i vårt liv faller in. För när det händer blir vi fyllda av energi och kan göra så mycket mer! Se till att bädda för din energi och ge den möjlighet att expandera.

När hade du en energirik och glädjefull dag senast? Vad hände och vad gjorde du som underlättade för den att infalla?

//yeh yeh coach

Jag har precis kommit förbi två dagars akut sjukdom och funderar på vad som händer. Det är aldrig roligt att bli sjuk, men det är något som ingår i livet. Vi blir sjuka i förkylningar, influensa, magåkommor, feber, migrän och allt vad det är. Nu pratar jag om de där åkommorna som alla råkar ur för då och då, inte de stora, allvarliga sjukdomarna.

Det är en del av livet, men trots det infinner sig varje gång frågan:  ”Varför? Varför blev jag sjuk och varför just nu? Var det någon som utövade voodoo mot mig?” Svaren är hur många som helst: för att jag var extra trött och mottaglig just nu, för att jag träffade någon som smittade, för att jag har en genetisk predisposition för att alltid få halsfluss eller bihåleinflammation… Och ibland finns det helt enkelt inte något varför – det bara blev så.

Men ibland kan det ligga något i att man inte tagit hand om sig själv på bästa sätt, kört på för hårt och använt sin kropp för mycket så man bäddat för sin sjukdom. Men det är väl helt fantastiskt att kroppen då kan säga ifrån och tala om att nu orkar jag inte längre, nu blir jag sjuk.

På det fysiska planet fungerar det, när det blir för mycket säger kroppen ifrån. Tyvärr fungerar det inte alltid på det mentala och psykiska planet – det tar väldigt lång tid innan psyket säger ifrån och skriker att nu är jag sjuk! När hörde du senast din hjärna säga: ”Nä, nu är jag mentalt förkyld, lägg mig i sängen ett par dagar!”

Nä, för vi kämpar på. Vi ser ingen annan utväg. Vi lever vår livsväg och i den är det svårt att se andra möjligheter, andra sätt att göra saker. Det är en oerhörd utmaning att se möjligheten att ge hjärnan ledigt ibland. Att våga släppa taget och strunta i saker. Det handlar om stora beslut – det går ju inte att abdikera från sitt föräldraskap, strunta i sitt jobb, sluta hålla ordning omkring sig, sluta laga mat… Det är ju grundvalen för livet.

Men när hjärnan är förkyld – vad ska vi göra då? Det finns faktiskt en lösning – att be andra om hjälp! Något som kan sitta oerhört långt inne för de flesta, inklusive mig själv. Men det finns stora vinster att göra – två dagars vila kan göra mirakel för en trött hjärna. Våga be om barnvakt, våga äta hämtmat, våga ta ledigt en dag från jobbet utan anledning, våga åka hemifrån och sitta på ett kafé hela dagen, våga fråga om du får låna kompisens stuga ett par dagar… 

Och våga säga nej! Du är upptagen de dagarna och kan inte ta på dig något. I kalendern står HJÄRNFÖRKYLNING och det är allvarligt! För det är också en del av det som ingår i livet och måste tas om hand på samma sätt som en fysisk förkylning – med vila och omtanke.

När vågade du be om hjälp senast? När stängde du av?

// yeh yeh coach

Någon som följt min blogg sa till mig: ”Du är nästan för positiv…”  Jag skrattade och påminde mig om den gången någon frågade mig: ”Blir man så där positiv när man utbildar sig till coach?” Svaret är ”Ja, det blir man.” Så fort man får klart för sig hur viktig tanken är i vårt varande och mående – så inser man att det går att påverka sig själv enormt mycket.

Ett nederlag kan ses på många sätt – som en källa till riktigt dåligt humör, som en anledning till ilska, som en lärdom, som ett utvecklingssteg…  Och jag har fått rätten som människa att välja. Jag kan välja vilket sätt jag ser på livet.

Men givetvis – ibland är man på ruskigt dåligt humör. Trött, less, arg, irriterad, frustrerad…  Och det är okey! Var trött, less, arg, irriterad och frustrerad då. Bara du inte stannar där, utan slutligen går vidare. Annars landar du i att du blir härsken, bitter och negativ och det går inte att komma loss från de klistriga, negativa känslorna.

Sist jag hamnade i det negativa var jag sur i tre dagar. Men mitt i all frustration insåg jag att just nu är jag sex år och någon anser att jag gjort fel fast jag inte har det. För känslor lär vi ju oss tidigt, tidigt. Och kan vi definiera vad det är som händer kan vi lättare ta oss bort från den platsen. Men på vägen är det helt okey att vara sur.

Vid något tillfälle kom en person in till mig på jobbet och muttrade. Jag frågade hur det var och fick veta att han var ARG. Jag svarade att ”Jaha, det är man ju ibland…” Han blev väldigt överraskad, för alla runt omkring hade sagt till honom att det inte var bra att vara arg, att han borde sluta att vara negativ osv.  Men just i den stunden behövde ju han vara arg.

Något som är svårt att ha koll på är hur vårt fysiska mående påverkar känslorna. Ibland fräser vi till människor – men det beror egentligen på att vi har ont i magen. Andra gånger har vi inget tålamod med dumheter – men det beror egentligen på att vi är trötta. När du känner dig ovanligt negativ, scanna av hur du mår, det kanske är något helt annat som ligger och skaver?

Slutligen: vi är inte mer än människor. Vi är arga, orättvisa och elaka ibland. Andra gånger är vi vidsynta, glada och överseende. Ta till vara de stunder du är på den positiva sidan. Tillåt dig att vara sur när du är på den negativa. Använd dig av den negativa energin på ett positivt sätt. Det kan vara att låta ilskan bli drivkraften för en uppvaktning av en kommunpolitiker, att låta irritationen få utlopp i att städa köket, att använda viljan att vara rent och skärt elak i att skriva en riktigt vass rapport på jobbet.

När var du på riktigt dåligt humör senast? Vad gjorde du då?

//yeh yeh coach

 Jag har varit på verkstaden med bilen. Det är en ganska främmande värld för mig. Den är fylld med verktyg och saker som jag inte har en aning om vad de ska användas till. Min bilmeckare plockar upp en tandläkarspegel, fast i modell jättestor, för att se vad han gör.

Det jag uppskattar med verkstaden är att de som jobbar där verkar gilla vad de gör. Vid tidigare tillfällen när jag varit där har jag passat på att fråga hur de trivs med jobbet och över lag är de positiva. Det är ett skitigt och ibland tungt jobb – så man kan undra varför.

Jag tror att det som är mest tillfredställande med ett jobb är att se resultat. Och de ser de varje dag, varje gång de reparerar en bil som sedan kan köra ut ”fullt frisk”. Idag bytte min meckare lyktor – och det är oerhört visuellt att de inte funkade när jag kom, men lyste alldeles utmärkt när jag for. Tillfredställande.

Det här är inte så lätt för oss som jobbar i den ”mentala” branschen – vi som lyfter papper, räknar ihop siffror, skriver marknadsplaner, svarar i telefon, har kundmöten osv.  Det vi producerar är på det abstrakta planet och ibland förfärligt svårt att mäta.

Dessutom blir vi aldrig klara. En bil är klar när du kan köra ut den från verkstaden, men när är den klar som jobbar med att tänka ut saker?

Det finns en annan sorts jobb som också är svårmätt: de jobb som bara syns när de inte görs. Sophämtning, barnpassning, sjukvård, diskning, telefonpassning – det syns knappt att man gjort det och imorgon börjar det om… Men om det inte blev gjort skulle det bli totalt kaos. Inget skulle fungera.

Om du jobbar inom någon av de två kategorierna som inte producerar något konkret, så måste du istället sätta upp andra mål för dig själv. För vi behöver mål för att känna oss tillfredställda med vårt dagsverke och kunna släppa jobbet och ägna oss åt fri tid. Jag tror att en hel del av vår stress i dagens samhälle handlar om att vi inte kan konstatera att vi är klara, färdiga för dagen. Istället snurrar huvudet på allt vi inte gjort och allt vi borde imorgon.

Men hur sätter man upp mål för sig själv då? Det är väldigt olika vad vi räknar som konkreta, uppnådda saker – men det är väl värt att fundera på vad som är det för dig i din vardag. Kan det räknas i antal eller på något annat sätt i siffror? Kan det vara utförda moment? Kan det vara antal kramar givna och fådda av barn? Kan det vara att du suttit på din stol och varit tillgänlig i åtta timmar?

Jag tror det är bra att sätta upp konkreta mål även för oss med abstrakta jobb. Bara så vi vet när vi har gjort det vi ska. Ibland kan en dag bara gå åt till att försöka få tag på människor, utan att vi lyckas. Men vi har ringt 10 samtal och skickat 15 mail… Vad är det konkreta resultatet – jo, det är faktiskt 10 samtal och 15 mail. Även om vi inte lyckats och skickat iväg vår bil från verkstaden, så är i alla fall bromsarna åtgärdade!

Vad sätter du upp för mål för dina dagar? Och när är du klar och kan släcka lampan och gå hem, både fysiskt och mentalt?

//yeh yeh coach

Jag sitter i bilen på väg till jobbet. Radion pumpar ut "T.N.T" med ACDC och jag funderar på dagens coachuppgifter. De australiensiska hårdrockarna dundrar vidare och jag hör brodern Angus Young sjunga ”T.N.T – I´m a power load..”   På vägen ligger en tom plastpåse, den far hit och dit mellan bilarna av vinddraget.

Plastpåsen är tom, det är därför den följer med vinddraget åt det håll som omvärlden just nu behagar skicka den. Om den varit fyllt med något hade den haft betydligt större chans att vara kvar på samma ställe. Men just nu är den allt annat än en ”power load”.

Jag tänker att plastpåsen är som livet – om vi inte fyller upp vårt liv med sånt som är viktigt för oss och som kan göra oss till en power load: så blir vi som en tom plastpåse i vinden. Vi bara far hit och dit, anpassar oss till omgivningen och har ingen styrsel.

Hur kan man bli en dynamitgubbe i livet? Vad är så viktigt för dig att du kan använda det för att fylla din plastpåse och få stadga i den du är? Det här är bland den viktigaste lärdomen som vi har att göra i livet. Att hitta det som får just dig att ticka, det som är viktigt för dig för att leva ett fullt liv. Det kommer alltid att finnas människor omkring dig som har åsikter vad du ska göra med ditt liv – men det är du som ska bestämma det!

Textraden innan lyder: ”T.N.T – and I´ll win that fight!”  Och det är väl klart, har du packat din plastpåse med en stark drivkraft, en passion och ett fokus på vad du vill uppnå – så är det oändligt mycket lättare att uppnå det du vill.

Så – vad har du lagt ner i din plastpåse? Vad är det som får dig att ligga still i en rörig omvärld, hålla dig till ditt spår och inte blåsa omkring? Vilken drivkraft kan göra dig till dynamit?

//yehyeh coach

Är på väg till jobbet och noterar att det blåser. Flaggorna vajar nämligen i vinden. För utanför varje företag och butik med självaktning hänger en flagga med deras logga eller devis.

Jag har inte noterat det förut, men det är verkligen fullt av flaggor över allt. Alla som vill få ut sitt budskap har hissat upp ett meddelande i luften för alla att se.

Tänk om vi som personer var lika bra på att försöka få ut vårt budskap. När vi söker nytt jobb eller ny partner,  vill byta livsinriktning eller på annat sätt byta spår. Att fundera ut sitt budskap och manifestera det i en logga, en färg och kanske en devis. Och sedan gå ut med det medvetet.

”Hej, här är jag!  Det här är jag och nu vill jag det här!”

Över lag är vi ganska dåliga på att berätta vad vi är och vill. Vi tror gärna att andra människor är tankeläsare och förstår oss utan att vi behöver kommunicera. En arbetskamrat sa till mig för länge sedan att ”blinkers är bättre än tankeläsning”. Något som han hade väldigt rätt i. Tänk om vi skulle agera i trafiken utifrån tankeläsningsteorin : ”Jamen alla vet ju att jag ska svänga vänster här…”

Men när det gäller våra liv tror vi att tankeläsning fungerar. ”Jamen alla vet ju att jag söker jobb…”, ”Jamen alla vet ju att jag egentligen ville flytta till Stockholm och studera konst…” eller ”Jamen alla vet ju att jag är på jakt efter en ny kille…”.  Nej – alla vet inte!

Det finns flera poängerl med att vara tydlig med vad man vill och vad man är på väg mot. Om du säger saker högt, till dig själv och till andra, är chansen betydligt högre att det inträffar! Det handlar dels om att din omgivning hör dig och hjälper dig på vägen, men i lika hög grad på att du själv hör dig och börjar agera på dina drömmar och mål. Och ska vi använda oss av boken The Secrets idéer, så hör även universum dig och låter nya saker komma in i ditt liv.

Du måste vara tydlig med vad du vill, fira upp din flagga och berätta om dig och dina mål. Det kan generera helt nya saker.

Hur skulle din flagga se ut? Vilken är din logga och färg? Och står det något spännande på den?

//yeh yeh coach

Dagisbarnet sitter på bänken på väg att gå ut. Det är mitt i vintern och alla kläder har kommit på. Men något är inte riktigt som det ska – och i stället för att säga vad problemet är, så kommer ett gnällande ljud: ”Uuhhääähhh.” Dagispersonalen försöker fråga vad som är fel, men får inget svar förutom det där jämrandet. Och eftersom de inte vet vad felet är, är det svårt att avhjälpa det. Nu var det vantarna som inte satt som de skulle. Men varför, varför, sa ungen inte det då? (Hon kunde definitivt prata i andra sammanhang.) Istället valde hon att klaga.

Jag är måhända lite okänslig, men jag är det något jag har svårt för så är det klagande för klagandets egen skull. Att klaga över saker som man inte har haft möjlighet att påverka (som sjukdom och död) ser jag som en annan sak. Då behöver man få älta, fundera på vad som hänt och hur man mår i det hela.

Men nu pratar jag om det där som faktiskt går att göra något åt. Som med lite initiativ går att göra mycket bättre.

Men att klaga på saker som går att göra något åt… Exempelvis att man har ett så förfärligt ryggskott – jag vet hur det känns, jag vet att det är riktigt för j-ligt. Men ofta när jag ställer följdfrågan. ”Vad gör du åt det då?”, så är svaret ”Ingenting…” eller ”Tar värktabletter”. Inget av detta gör saken bättre på sikt. Men det finns många som skulle kunna hjälpa; sjukgymnast, naprapat, akupunktör, kiropraktor. Men det är alldeles för svårt. Det finns hundra ursäkter för att inte ta tag i problemet.

Det oftast tyngst vägande skälet för att inte göra något är pengar – jag har inte råd. Och det respekterar jag – det kan vara så att man inte har pengar. Men ibland måste man nog tänka i andra termer. Om det är något man verkligen, verkligen behöver så kanske det har prioritet.

En bekant berättade att hon förfärligt gärna ville gå på en specifik konferens. Men hennes tajta budget tillät inte det. Jag hejdade henne och frågade vad hon skulle kunna få ut av konferensen och varför det var så viktigt att vara med. Och det var mycket viktigt att hon var där.

Nu har jag lärt mig av en av mina coacher att ibland så är prioriteringen den viktiga – vad får jag ut av det, är det värt att anstränga sig för? Det här hörde definitivt dit. Med andra ord handlade det inte om att ha råd, utan om ett finansieringsproblem. Jag frågade om hon kunde hitta något annat sätt att finansiera konferensen: Fanns det någon att låna av, kunde hon få ett förskott? Hon såg med förvånade ögon på mig och sa: ”Det har jag inte tänkt på! Men jag kanske skulle kunna…” Det löste sig och hon var med på konferensen. Istället för att sitta och klaga, bestämde hon sig för att agera på problemet.

Ibland måste man ge upp och inse att det är som det är. I just det här fallet kan jag inte göra något åt saken. Och det är svårt. Att släppa det som inte går att fixa till – och inte klaga över det i efterskott. Eller bestämma sig för att klaga ordenligt under en kortare period, helst utom hörhåll för andra.

Vad gnäller du över, som du faktiskt kan göra något åt?

Och snälla, lova mig att inte sitta och gnälla över att vantarna sitter fel!

//yeh yeh coach

Ps: Själv skulle jag förfärligt gärna vilja klaga över vädret ibland, men har bestämt mig för att inte göra det. Det blir vare sig bättre eller sämre av det och det går inte att göra något åt. (Och lilla coachen på axeln säger att jag ju kan ta en restresa till någonstans där vädret är annorlunda… )

Det har varit en dramatisk vecka i familjen med besök på akuten, sjukhusvistelse, stress och stor mental trötthet.

Ibland hamnar man i kris. Något som tar över hela livet, som inte kan övervinnas hur som helst. Eftersom jag jobbar som coach så går omedelbart den coachande hjärnhalvan igång med sitt frågebatteri:  Vilken inställning hjälper dig bäst i den här situationen?,  Finns det något positivt i det negativa?, Kan du se det på något annat sätt?, Hur kan du hantera stressen på bästa sätt?

Så vitt jag vet är det bara Jim Carey som lyckas spöa upp sig själv (i filmen ”Mina jag och Iréne”) – men i det här läget hade jag gärna gett mig själv en fet smäll! Håll käften hjärnan – jag har fullt upp med att hantera situationen över huvud taget.

Och det är så det är – i en kris har vi fullt nog med att bara vara i den. Visst kan din inställning och hur du tänker hjälpa dig att gå vidare, men först måste du bara genomleva den. Det är precis som med djup sorg: det finns bara ett sätt att hantera den – att leva sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, dag för dag.  Sorgen går inte att snabb-bearbeta, den måste få ta sin tid och den måste genomlevas.  Det är först när det är dags, när vi är mogna, som vi kan bearbeta och komma vidare.

Samma gäller för djupgående stress – det är oerhört svårt att förstå för den som inte varit i en utmattningssituation. Många har åsikter om vad den som är i stress borde tänka, göra och vad som skulle vara bra. Men det är samma med utmattning som med sorg och kris - man måste genomleva den innan man kan börja bearbeta den. 

Men kom ihåg – efter ett tag går det att göra en del parallellt. Genomleva och coacha. Genomleva och bearbeta. Genomleva och hitta nya strategier. Det kan kännas motigt till att börja med, men du blir bättre och bättre med träning. Och plötsligt upptäcker vi att krisen långsamt löses upp – det blir lättare att tänka de alternativa tankarna. Det fungerar att göra på ett annat sätt.

För kriser är en del av livet, det går inte att komma ifrån. En del kriser utvecklas vi och lär oss av. Andra kriser skulle vi helst velat slippa, men vi kom igenom dem också – och den vetskapen gör oss starkare. Att veta att man alltid kommer ut på andra sidan förr eller senare gör det enklare att vara i genomlevandefasen. Jag är här och nu, och sedan kommer ett sedan!

Hur hanterar du kriser?
//yeh yeh coach

Jag ska ut på en kortare resa. Och har en lång göra-lista inklusive packning som jag ska hinna innan jag åker. Och i vanlig ordning tappar jag fokus. Jag springer runt och gör lite på allting. Och visst, jag kommer lite framåt med alla saker, men det känns väldigt ineffektivt och jag blir väldigt frustrerad.

Nu vet jag att jag fungerar på det här sättet. Så jag har satt upp en del strategier för mig själv att ta till när jag märker att jag hamnar i ofokus. Den första är att sätta upp prioriteringar för det som ska göras – med utgångspunkt från det viktiga. Det viktiga i det här fallet är att jag ska åka iväg: alltså är det viktigaste att jag hinner fixa (tvätta, stryka, handla schampo osv) det som ska med och packa det. Först därefter får jag ta itu med att fixa långtidsmat för fiskarna och allt det andra som ska fungera.

När jag prioriterar saker brukar jag också tidsätta dem. Alla saker som tar mindre än fem minuter är det inte svårt att ta tag i omedelbart och bocka av en efter en. Då har jag redan klarat av ett antal saker innan jag ens börjar med högsta prio.

När en sak behöver längre tid, men jag vet att mitt fokus inte är på topp, sätter jag en timer på 20 minuter. Då ägnar jag mig helt och fullt åt den saken under 20 minuter – och håller mig till det, för jag vet att det bara gäller en kort stund.

Jag har en del andra knep också, t ex att inte slå på datorn förrän jag tar itu med saker som behöver den. Jag vet att datorn kan svälja en hel dag för mig med mail som ska besvaras, sociala arenor som det händer saker på, något som jag ska ta reda på och så börjar jag surfa och tappar fokus och helt plötsligt läser jag om hur man bäst fångar abborre… Något som jag absolut inte har tid med om jag ska klara av min göra-lista. Alltså slår jag inte på den förrän det är dags.

Har jag möjligheten så ber jag gärna någon om hjälp. Då är vi två som gör en sak och det vore ju helt befängt och respektlöst att inte fokusera på det när den andre hjälper mig.

Ibland tillåter jag mig att vara totalt ofokuserad. Det är inte speciellt effektivt, men jag gillar att göra många saker samtidigt. Och finns det ingen dead-line och inte någon som väntar på det jag gör – så varför inte njuta av att vara ostrukturerad?

Jag tar gärna emot fler konkreta tips. Hur gör du för att hålla fokus på uppgiften?

//yeh yeh coach

Vi börjar bli hungriga. Det är nog lunchdags, men ingen har planerat in att vi även idag ska äta något...  ”Jag springer till affären och handlar något snabbt”, säger någon. Och visst, det löser ju problemet snabbt, men jag brukar alltid hejda mig och fundera på vad som redan finns. Finns det något i kylen, frysen och köksskåpet som går att kombinera ihop till en bra måltid?

Är det inte ett lite typiskt beteende? Vi behöver något. Och springer och köper det. Efteråt inser vi att vi redan hade just den saken eller en liknande, i skåpet, garderoben, källaren eller på vinden. Vi har bara inte koll på var vi har lagt den.

En annan variant är när jag vet att jag har en ”sån”, men inte har en susning om var jag lagt den. Kan den vara här, eller där, eller i källaren? Letandet tar dock alldeles för lång tid och ska vi få saker och ting gjort måste vi göra en snabb problemlösning.

Det är lätt att inse att den bästa lösningen på problemet är att städa bland sina saker, inte ha mer än man har koll på och tänka en extra gång innan man handlar på sig mer saker. Men nu är vi ju alla människor… Och vi är inte alltid så rationella, välorganiserade och effektiva som vi vill vara. Men vi kan ju sträva mot det.

Det är lätt att bli överväldigad av alla saker vi ska administrera i våra liv. Mat, kläder, möbler, hygienartiklar, böcker, grejor osv.  Och strävandet mot ordning blir en stressfaktor och stjäl mängder av energi. Man blir trött bara av att tänka på allt som borde organiseras och städas upp. Och jag vet varför jag blir så trött – jag ser hela bilden på en gång. Vardagsrummet, förrådet, det utrivna badrummet, röran i klädkammaren, alla böcker som behöver rensas ut – det blir alldeles för mycket att orka med.

Jag måste nog träna mig på att låna hästens skygglappar och bara se en sak i taget. Det räcker med att fixa en sak. Det gäller att sätta upp ett lagom stort projekt och strunta i resten. Jag tror att mitt närmaste projekt är att få ordning i sovrummet. Vilket betyder att jag struntar i det andra – det får komma sen. Det ger mig mer energi om jag fokuserar på ett projekt.

Du kan ta det lugnt – röran kommer inte att springa ifrån dig, den går ingenstans... Du har hela resten av ditt liv att ta itu med det. Och just nu känner jag att jag kan strunta i att vi inte har riktigt koll på vad som finns i kylen, frysen och matskåpet. Vi hinner ta tag i det så småningom.

Var är ditt fokus? Finns det någon röra som du behöver prioritera just nu?

//yeh yeh coach

Jag vill nu! Jag har en (relativt) klar bild över vad jag vill. En dröm. Något jag verkligen vill genomföra,  något jag absolut vill vara med om eller något (en sak, en position eller en förmåga) jag verkligen vill ha.

Grejen med drömmar är att det ofta finns en tidsaspekt inblandad. En dröm går inte att genomföra bara så där, det är inte något man bara gör på en gång. Då vore det ju definitionsmässigt inte en dröm. En dröm brukar också på olika sätt kräva jobb eller en insats för att förverkligas. Man måste kämpa för den. Och det kanske är det som gör att drömmar är drömmar.

De två sakerna – insatsen och tidsaspekten är det som gör drömmar så svårt. Det är så lätt att tappa riktningen, glömma bort vad man håller på med, på vägen. Det är svårt att dela upp sin dröm i delmål, men det är det man behöver göra för att komma någon vart. För att hoppa fallskärm måste du lära vissa saker innan, för att få ett jobb krävs rätt mycket jobb.

Och på vägen är det lätt att tappa sugen. Det känns som om man måste lägga drömmen på is. Fast det är ju inte så – de små stegen på vägen är en del av drömmen.

Som coach frågar jag ofta: ”Vad är nästa steg?”. Svaren är intressanta – vissa börjar dilla, berättar alla möjliga saker som inverkar på målet, vilka hinder det finns, varför de ska göra något annat osv. Andra blir helt blanka och svarar: ”Jag vet inte?”

Jag tänker att ”jag vet inte!” också är ett steg på vägen mot en dröm. Under en period kanske det behövs att vara i ”jag-vet-inte”. Att tillåta sig själv att vara förvirrad. När man nått stadiet att man definierat sin dröm, det man vill, så infinner sig ofta känslan av att inte veta vad nästa steg är. Men det kanske krävs en period av osäkerhet, en period av förvirring och frustration. Och just i det stadiet är det lätt att tappa sugen och ge upp. Men det är då du är i sandlådan!

När jag var liten satt jag i sandlådan med en sil, spadade i ett helt lass med sand och så skakade och skakade jag. Till sist fanns antingen några större stenar kvar eller så var det tomt. Stenarna var mina diamanter. Den här processen gör du fortfarande, men det är ditt undermedvetna som sitter i sandlådan och skakar. Det som är kvar efter att processen med irritation, frustration och jag-vet-inte är klar – är det som är värt att bygga vidare på. Som är grunden för frågan ”vad är nästa steg?”

Mitt tips för att underlätta sandlådeperioden är att göra något helt annat. Du släpper inte din dröm för att du koncentrerar dig på något annat ett tag. Förutsatt att du går tillbaka när silningen är klar. Många av oss har ett hektiskt yttre liv och har svårt för att ta oss tiden att ta ett steg åt sidan och fundera på var tankarna är nu. Det är så lätt att bara gå vidare. Göra saker. För det var ju där vi började – jag vill nu! Att vara i göra-fasen är rätt trevligt, varför gå tillbaka och fundera på något som var svårt?

Kanske för att det är där som din djupaste dröm finns. Det som du egentligen, egentligen vill ha eller göra. Som du troligen måste kämpa för och som kommer att ta tid. Det som är jobbigt, det som kräver en insats. Men som du egentligen, egentligen vill.

Har du någon dröm? Var i processen befinner du dig?

yeh yeh coach

Det är högsommar i Skåne. Vi vill väldigt gärna njuta av värmen, men när det ligger över 30 grader varje dag så blir det lite för mycket. Vi är inte riktigt vana, orkar ingenting och det är jättesvårt att sova.

Men så äntligen kommer det. Åskvädret. Vi går och väntar och väntar på det. Och till slut börjar det blixtra och mullra och braka. Och vi står andäktiga och ser på det och väntar. Och väntar. Till slut kommer även regnet. Makalöst skönt.

Jag tänker att det ibland är likadant i relationer mellan oss människor. Långt i förväg går vi och väntar på ett åskväder, en urladdning. Irritationsnivån är väldigt hög och ibland kan det kännas som att stå vid en avgrund. Vi väntar, väntar…

Och så kommer det – ett mentalt åskväder. Irritation, ilska och frustration får utlopp. Det slår blixtar och det mullrar väldeliga. Medan det pågår står vi rätt passiva och tittar på, räknar mellan de mentala blixtarna och det muller som kommer efteråt.

Vi reagerar väldigt olika på aggression – vissa blir väldigt rädda, andra tycker det är uppfriskande. Men jag vill påminna om vad som kan hända efteråt: en fantastisk regnbåge ger sig till känna över hela himlen. Spänningen har fått utlopp. Och det går att gå ner i varv, njuta av den friska känslan. Känna den mentala regnbågen.

Jag vill bara påminna dig som ibland drabbas av mentala åskväder – kolla att de runt omkring mår bra, att de inte blivit för rädda och bekymrade. Berätta om varför det var tvunget med ett åskväder, vad som behövde ut och hur du mår nu.

När gick du in i ett mentalt åskväder senast?

yeh yeh coach

De senaste veckorna har snön smält bort. När jag åkt buss och kört bil har jag spanat lite i dikeskanterna. Där har en hel del gammalt skräp dykt upp – vissa saker mer intressanta än andra.

Platspåsar, drickaburkar, snusdosor, gamla cigarettpaket och gamla tidningar och affischer. Men också en blå foppatoffla, en halv stol och sådana blå skoöverdrag som man får hos doktorn. Jag blir så nyfiken när jag ser sånt: vad är historierna bakom? Hur kom det sig att någon tappade en toffla? Och bara en? Varför stod det en halv stol vid vägkanten mellan Farsta och Älvsjö? Vem hade glömt att ta av sig de blå plastöverdragen på skorna? Var han hos doktorn eller tandläkaren, eller kanske hos någon alternativterapeut?

I morse när jag körde till jobbet började jag fundera – undrar om vi människor också har dikeskanter på vår livsväg? Nu när våren kommer töar en del gammalt skrot upp. Sådant som vi dolt hela vintern, eller kanske ännu längre, med mental snö.

Vad ligger i din mentala dikeskant? En stukad självkänsla, en tappad ork, en halv skiva ångest eller något annat? Vad är historierna bakom? Och vad gör man när man hittar igen dem, när snön börjat smälta? Det kan vara så att när det börjar töa och saker syns, så är det dags att ta itu med dem. En tappad självkänsla går ju faktiskt att reparera med mental träning, en tappad ork kan behöva lite fysisk träning, ångesten kanske har torkat ihop så pass att det går att hantera den och slänga bort den.

Mycket av det vi har i vår mentala dikeskant kräver energi för att vi ska orka börja jobba med det. Och när våren kommer, solen skiner och folk omkring oss är gladare, så är det lättare att hitta energin. Omge dig med människor som ger dig energi, som är peppande och som tror på dig och din styrka. Och försök göra saker som gör dig glad. Glädje ger energi, som gör att du orkar ta tag i tappade orkar och annat mentalt dikesskräp.

Vad ligger i din mentala dikeskant? Vad ger dig energi, så du kan ta itu med det?

yeh yeh coach, 2010-04-28

Ps: Apropå en halv skiva ångest – jag ser ångest som en massiv melon. Den är tung att bära, men när man väl skurit i den inser man att det mest är vatten… Snabbätet dessutom.

Vissa dagar är det bara tungt.

Ibland mentalt tungt. Jag har min göra-lista, men har inte egentligen lust. Jag skulle mycket hellre göra något annat. Det som står på listan känns mest som "borde", jag hittar ingen glädje alls i det.

Ibland känns det som om allt omkring mig är tungt. Jag ska svara på ett mail - skriver en lång stund och skickar sen: men mailet studsar. Jag ska ringa ett antal personer, men får inte tag på någon. När jag ska skriva ut krånglar skrivaren. Jag hittar inte det där papperet som jag behöver precis just nu, och som jag vet låg på skrivbordet igår...

Flowet vägrar infinna sig och det är lätt att tappa sugen. Vad ska jag göra då, när det är så där trögt? Hur ska jag komma förbi det?

Jag hörde mig för bland yeh yehs vänner och fick lite förslag: ta en tupplur, gå och göra något annat en stund som är roligt  eller att attackera ett större problem, sätta en deadline och jobba på som bara den för att få det gjort. Själv använder jag irritationsprincipen - vad irriterar mig mest runt omkring mig just nu? Och så tar jag itu med det, för att sen kunna gå tillbaka till göra-listan. Intressant är att alla strategierna går ut på att ta ett steg åt sidan och göra något annat.

Hur mycket jag än borde göra en sak så är vi ändå överens om att det inte är kreativt att försöka fortsätta jobba med det. Gör något annat för att sedan komma tillbaka till det.

Någon jag pratade med sa att när det är trögt är det inte rätt. Du är på väg åt fel håll. Och det kan finnas en viss sanning i det - men det gäller att fundera om trögheten beror på att det är fel, eller om det handlar om att jag inte vill lyckas. Om jag lyckas kommer det att innebära att jag måste göra vissa saker och ta ansvar för mitt resultat. Så återigen gäller det att ta ett steg åt sidan och titta på vad som händer: är det fel eller är det en undermedveten strategi att misslyckas?

Men handen på hjärtat  - en del saker är ju faktiskt bara inte speciellt roliga, men de måste göras. Då gäller det att hitta strategier för att jag ska göra dem ändå. Jag antar att det är de samma som man använder för att få barn att göra som man vill: mana, muta, hota. Och lova att du får göra något roligt sen...

Vilka tröghetsfällor har du?

Hur gör du för att inte tappa bort ditt stora mål bland alla små måsten? Måste hämta barnen, laga middag, göra jobbet, prestera i arbetsgruppen, hinna träna, planera fritidsaktivteter, komma ihåg barnens kläder, städa köket, betala räkningarna, ringa chefen....

Alla dessa måsten hopar sig över dig och medan du styr ditt liv genom dem så tappar du bort det du egentligen vill. Hur kan du påminna dig själv?

Här kommer några tips:

Ta dig tiden att bryta ner dit mål till små delmål. Ta en timme med papper och penna, skriv ner alla steg på vägen. Det går att äta en elefant, men i små bitar!

Fira när du har uppnått ett delmål! Unna dig något, gör en fest, gå en promenad vid en sjö, ta dig tid till något du inte hinner annars eller andra liknande saker

Gör visionstavlor - sätt upp dem där du ser dem varje dag. De behöver inte betyda något för någon annan - vid mitt arbetsbord finns ett vykort på en hand med en penna. Det betyder något för mig och när jag ser det så blir jag påmind om ett av mina mål.

Påminnelse direkt när du vaknar - det första du ser ska påminna dig om ditt mål. Sätt upp en speciell bild, en visionstavla, en låtsad löpsedel, en speciell sak eller något annat som påminner dig. Kom ihåg vart du är på väg!

Gör små påminnelsekort (gamla visitkort från tidigare arbetsplatser är perfekta) som du kan ha i fickan, i väskan eller i plånboken. På dem skriver du upp din vision eller kanske bara ett stödord. Varje gång du ser det blir du påmind.

Mobilen - använd musik till signalen som betyder något för dig, skriv in ett välkomstmeddelande till dig själv som du får upp när du slår på mobilen, sätt in en påminnelse i kalendern som kommer upp t ex en gång i veckan.

Planera in tid för att göra saker mot dina delmål. Skriv in dem i kalendern - och det är bokade möten med dig själv! Ta dig den tiden!

Prenumerera på mina spark-i-baken mail som kommer varje söndag.

Ta hjälp av din coach!