Det har hänt flera gånger att andra sagt till mig: "Så bra det verkar gå för dig..." eller "Du som är så duktig...". Och jag känner inte riktigt igen mig. Men jag är ganska klar över vad som hänt, det handlar om hur jag valt att uppfatta och förmedla mitt liv.

Det finns faktiskt bara en enda sanning i livet: att vi kan och måste välja. Även när man hamnat i en svår situation, även när livet går en emot, kan man välja hur man förhåller sig till det. Så jag väljer vad jag fokuserar på – om fem saker går fel, men den sjätte funkar, så är det den sjätte jag fokuserar på och berättar för omvärlden om. Och omvärlden hör bara att det går bra.

Vad som är sant är oftast flera olika saker. Det är sant att jag inte mår så bra, men det är också sant att jag mår bättre än förut. Det är sant att jag har det ekonomiskt besvärligt, men det är också sant att det inte går någon fysisk nöd på mig. Det är sant att jag inte gillar min chef, men det är också sant att jag trivs med mina arbetskamrater. Var ska fokus vara?

När jag jobbar som coach innebär det att jag speglar och hjälper människor att se sin verklighet från flera håll. När jag ställer frågor till andra som: "Vad finns det som är positivt i det här?, Vad ska du göra i stället?, Finns det andra alternativ?", så gör de stor skillnad för mina klienter. Frågorna tvingar personen att se om det finns ett annat sätt att välja att se situationen på. Det har också lett till att jag själv automatiskt har börjat tänka i de termerna. När jag själv hamnar i problem och blir sur, går den positiva snurren igång av sig själv. Jag funderar på alternativ, vad som är positivt med det här eländet, osv...

Ibland vill jag inte. Det finns något väldigt befriande i att vara sur, tvär och negativ. Men det bygger inte upp mig och det gör inget bättre. Häromveckan träffade jag en klient som uttryckte en väldigt negativ tanke om sig själv. Jag funderade på det hon sagt och frågade sedan: "På vilket sätt är den där tanken positiv för dig just nu?" Hon tittade stort på mig, sen skrattade hon och sa: "Okey, jag förstår vad du menar."

Sen får vi inte glömma bort att vi är människor. Vi måste ibland få vara negativa, få klampa runt i vår negativitet, vara oroliga, bekymrade och ledsna. Bara vi inser att det är det vi gör. Det är inte säkert att alla tankar vi tänker just då är sanna, de är bara en del av verkligheten.

Att lära sig att se det positiva är inte enkelt att lära sig, det kan vara en svår, komplicerad och besvärlig läxa att lära. Men den är värd det! För livet blir så mycket enklare om vi fokuserar på det positiva.

Hur ser din verklighet ut just nu? Vad är sant? Vad väljer du att fokusera på?
//yeh yeh coach

Jag läser ett kinesiskt horoskop. Jag måste erkänna – jag läser gärna olika varianter på horoskop. De dagliga horoskopen i tidningar etc är definitivt inte något jag tror på, men de väcker alltid tankar hos mig som jag kan ha nytta av. Dessutom tycker jag att det är kul och de väcker min fantasi.

Min sociologilärare sa en gång en intressant sak om astrologi. Han hade suttit på ett hotellrum och inte haft något att läsa. Nere i hotellets kiosk hade han hittat en bok om astrologi – något han absolut inte trodde på. Men i brist på annat fick den bli kvällens lektyr och han läste den omedelbart. Han hävdade att han lärt sig mer om psykologi under den timmen än under sina tidigare studier med föreläsningar och tunga psykologiböcker!

Intressant tanke. Astrologin och horoskopen har funnits i tusentals år – naturligtvis är de grundade i hur vi människor fungerar, vilka linjer människans liv har och hur vi kommunicerar med varandra. Det är kanske inte en så rolig tanke att jag som individ fungerar på ett ungefär som alla andra människor. Det rimmar illa med vår tanke om individens frihet, vikten av att välja själv och att vi bestämmer vårt öde själv. I slutänden är vi dock människor, ett flockdjur som lever med olika relationer och vars liv har en viss gång.

Men vi kan konstatera – vi är en del av en lång kedja. I alla generationer upplever vi att vara barn, tonåringar, unga vuxna, vuxna, medelålders, åldrande – och olika saker händer i våra liv som hänger ihop med vår levnadsbana och relationerna mellan generationerna. De förändras inte så förfärligt mycket mellan årtusendena.

Ibland behöver vi inte läsa teoretiska, vetenskapliga böcker för att göra oss en uppfattning om världen. Ibland räcker det med att vi använder våra egna hjärnor och klurar lite på varför saker och ting blir som de blir. Så länge som vi inte sätter hela vår tillit till spågummor, astrologer och andra så tror jag vi kan lära oss något av dem.

Så jag läser horoskop. Skrattar ibland åt dem, tar ibland med mig tankar som hjälper mig att ställa mig en bit vid sidan och fundera på varför jag gör si eller så. Och ibland, måste jag erkänna – roar jag mig med att hitta på egna horoskop. Vi kan ju trots allt påverka våra tankar och vårt liv.

Vad säger ditt horoskop idag? (Du kan t ex titta här.)
Vad tar du till dig, vad skrattar du åt och vad lär du dig av det? Om du skulle hitta på ett eget horoskop för den här dagen – vad skulle det stå där?

//yehyehcoach

.

Jag åker bil runt i stan och noterar att det är byggen på gång mest överallt. Det är svårt att komma fram, gatorna är uppgrävda, avstängda eller omlagda. Det tar tid och jag blir rätt irriterad.

Men det är väl så det är – ska man bygga upp något nytt så har det vissa konsekvenser. Först behöver man riva det gamla som står på tomten. Det kan vara ett gammalt hus, träd eller något annat som står på den plats där det nya ska byggas. Därefter behöver man göra grunden, en stark bas som resten ska stå på. Dra ledningar och annat som är förutsättningar för ett fungerande hus.

Och inte sätter byggföretaget igång att bygga utan att det finns en ritning – en väl genomtänkt plan på hur det ska se ut, vad slutresultatet ska bli. Det är svårt att dra elen innan väggarna kommit upp – så därefter gör man ett schema för i vilken ordning saker och ting måste göras. De erfarna byggarna vet att det är lättare att se saker visuellt, så de kanske gör ett Gannt-schema eller liknande.

Sen allokerar man resurser, ser till att det finns folk och material vid rätt tillfälle. Elektrikerna måste komma efter att väggar och tak är på plats och deras arbetsmaterial måste finnas där just då.

Allt är helt logiskt, inget vi funderar så mycket på. Det byggs hus överallt och de brukar bli klara. Jag irriterar mig på att det är svårt att komma fram, men jag tvivlar inte en sekund på att om en tid så kommer det att stå ett nytt hus på platsen.

Tänk om du skulle jämföra dina större projekt i livet med ett husbygge. Ett antal frågor infinner sig omgående:

• Har du lagt grunden? Rensat undan det gamla, bestämt vad som ska bort.
• Är det något som måste göras innan du sätter igång själva projektet? Gör research, ta reda på mer.
• Vilka ledningar behöver dras? Kontakta viktiga personer, kommunicera med omvärlden.
• Hur ska slutresultatet se ut? Gör en ritning av vad du vill åstadkomma.
• Vilka delar ingår och vilka delmål sätter du upp? Rita upp ditt eget Gannt-schema så du kan se projektet visuellt.
• Har du allokerat dina resurser? Avsätt tid till ditt projekt och se till att det material du behöver finns tillgängligt.

När jag sitter och filosoferar över detta, ser jag plötsligt mina egna projekt på ett helt annat sätt. Jag har ofta 100 idéer och är jättebra på att sätta igång saker. Men en hel del blir inte klart. Men när jag ser på mina projekt som byggen, så inser jag att det finns flera steg som jag helt enkelt inte förstått att de måste ingå för att det ska bli ett helt hus med väggar, golv och tak, fönster och dörrar, värme, el och vatten. När jag pratade målbilder med en av mina klienter såg hon sig omedelbart på solterassen på taket.

Vi har helt enkelt hoppat över halva planeringen – och hoppats att det skulle fixa sig ändå. Men det gör det ju inte – istället är risken stor att det blir ytterligare ett projekt som rinner ut i sanden. Som vi sedan går och har dåligt samvete för. Så himla dumt! Jag tror att jag ska börja se på mina projekt som husbyggen – vilket innebär att jag kommer att irritera mig på dem till att börja med, då det känns som om jag inte kommer fram tillräckligt snabbt. Men precis som i stan, så vet jag att slutligen kommer det att stå ett nytt kvarter där istället.

Om du tittar på dina livsprojekt – har du planerat hela vägen? Kommer de att resa sig som stolta nya hus i en växande stad?

//yehyehcoach

Min granne skyndade ut till en väntande bil. Han ropade till föraren: "Jag fastnade i hissen!"

Att fastna i hissen. Något bland det värsta som kan hända för den som har en tendens för klaustrofobi. Jag är instängd i en liten kub och kan inte ta mig vare sig ut, uppåt eller nedåt. Dessutom har jag ofta någon som väntar på mig där uppe eller där nere. Frustration...

Har jag satt ett mål för var jag är på väg är det oerhört irriterande att bli strandsatt i hissen på väg dit. Mitt emellan två våningar fastnar jag och kommer ingen vart. Varför, varför händer detta mig? Och just nu, jag har absolut inte tid med det här nu, jag ska ju...?

Att sätta upp mål är en grundläggande förutsättning för att uppnå det jag vill. Det är först när jag satt upp målet som det går att planera in en färdväg. En färdväg som lyckosamt ska ta mig dit jag vill. Om jag sedan följer den rutt som jag stakat ut, utan att göra några våldsamma avvikelser – så kommer jag så småningom fram till destinationen.

Som coach jobbar jag med att hjälpa människor att sätta upp sina mål. Ett mål kan vara olika stort, ska du ta dig upp till våning 3 eller våning 12? Ibland sätter vi upp målet på nivån 3, men något positivt händer på vägen och målet blir att komma betydligt högre. Andra gånger måste ett för högt satt mål revideras och vi nöjer oss med våningen under. Det är en resa som vi accepterar, ibland med förvånad glädje, ibland motvilligt. Processen är lätt att förstå.

Problemet uppstår när vi fastnar. Vi vet var vi är på väg, målet är satt, vi vet vad vi ska göra - men det är något som inte stämmer. Det finns oftast inget varför. Det funkar bara inte. Vi har hamnat i mentalt stillestånd. Det är trögt, mängder med motstånd och hissen har fastnat mellan våningarna.

Det kanske är så att vi just då måste stanna till, vrida och vända på situationen och fundera på om den påverkar målbilden. Var det något som blev fel på vägen? Har jag klivit in i fel hiss? Det är irriterande och frustrerande. Jag visste ju var jag var på väg.

Det är faktiskt bara att gilla läget. Inse att just nu ska jag bara sitta still och vänta. Prata med mina medpassagerare. Se om mekanikern kommer och lagar felet. Det kommer att lösa sig. Det gäller både för fysiska och för mentala hissar som fastnat.

När fastnade du senast? Vad gjorde du för att få fart på processen igen? Hur lång tid tog det?

//yeh yeh coach

Jag hamnade i en diskussion om tvivel och var tvungen att fundera lite mer på det. Ibland hamnar vi i tvivel, likt Tomas tvivlaren (en av Jesu apostlar) vågar vi inte tro. Istället inställer sig tvivlet. Vi tvivlar på oss själva, på vad vi vill, kan och ska och att vi är på rätt väg.

Vissa har lättare att hamna i tvivel. Uppfostran, läggning eller livserfarenheter påverkar vårt sätt att se på livet och gör oss mer skeptiska. Det kan handla om små eller stora saker – men vår utgångspunkt är tvivel. Kommer jag verkligen att klara det här? Är det någon idé att hoppas på att det ska gå bra?

”Jag tror det när jag ser det”, är en utgångspunkt som kanske hjälper oss som varit med om tuffa saker. Någon sa till mig att strategin hjälper så man inte ramlar ner så långt och slår sig så hårt. Men jag hävdar med en dåres envishet att vi ska ta ut glädjen i förskott - och blir det inte som vi tänkt, får vi ta sorgen då. Vi kanske till och med kan ta sorgen lite lättare, eftersom vi utgår från ett positivt läge.

Tvivel är nära sammankopplat med rädsla. Rädsla för att misslyckas, rädsla för sorgen, rädsla för att tappa ansikte och kanske också rädsla för att lyckas. Vi tillåter oss att lyssna på den lilla rösten i huvudet som mal på: ”Tänk om…” Och med alla ”tänk om…” växer tvivlet. Det frodas, äter av din rädsla och blir större.

Det gör oss också handlingsförlamade. Det är ingen idé att göra något om man inte är säker på att man gör rätt, är på rätt väg eller har en utlovad succé. Tvivlet slukar din energi och ingenting blir gjort.

Det är inte alltid så lätt att se vad vi egentligen tvivlar på. Vi är väldigt duktiga på att ge det ett ansikte av sunt förnuft:  ”Man tjänar inga pengar på kreativa yrken, jag satsar på något annat…”, ”Det är så många andra som gör det jag vill ägna mig åt, konkurrensen är för stor…”,  ”Det är ingen idé att satsa på att jag ska vinna, de andra är så bra…”, ”Jag skulle aldrig kunna spara ihop till en bil, det händer alltid saker som pengarna behöver gå till…” Vi kan stapla logiska anledningar till varför vi tvivlar.

Vad händer om vi börjar vrida och vända på tvivlet? Vad handlar det om egentligen? Handlar det om en svår arbetsmarknad eller om en rädsla för att inte vara tillräckligt bra? Om en ekonomiskt bister verklighet eller en rädsla för att min karaktär inte räcker hela vägen för att spara?

Och när man vridit och vänt och klurat på problemet måste vi ta ett beslut. Och beslutet kan ju faktiskt bli att jag inte satsar på att våga, att hoppas, att gå ut i osäkerhet. Men då är beslutet ändå grundat i mig själv, jag behöver inte gå och ångra mig resten av livet.

Att våga trots att man tvivlar är mod. Att inte ge upp för rädslan, utan göra saker trots att man tvivlar.

Tomas fortsatte att förkunna Jesu lära, trots sitt tvivel, och det är så vi också kan hantera det. Att gå ut i världen, granska sitt tvivel, fundera på vad det handlar om egentligen och ta ett beslut om vi ska våga trots allt eller göra något helt annat.

Vad tvivlar du på? Vad gör du trots att du tvivlar?

//yeh yeh coach 

Ibland bara måste man göra roliga saker.  Jag brukar likna oss vid en kaffepanna – när vi hällt och hällt ur pannan, så är det till slut bara sump kvar. Då måste man skölja ur och fylla på med nytt vatten och kaffe.  Och att göra det som är roligt är som att fylla på kaffe i vår kaffepanna.

Det är väldigt olika saker som fungerar som påfyllning för oss. Jag brukar fråga folk vad de tycker är roligt och energigivande – och jag får väldigt olika svar. Gå ut i naturen, träna, röra på mig, dansa, lyssna på bra musik, träffa vänner, laga mat, ta ett långt bad, gå ut på stan, unna mig något speciellt som jag velat ha länge, läsa en bra bok, se en film, åka och bada, göra en pick-nick, mysa med ett barn, göra ett besök på ett museum, baka… Listan kan göras hur lång som helst.

Det intressanta är att ofta handlar det om saker som inte kostar pengar. Ibland fastnar vi i tanken att vi inte kan göra roliga saker för vi inte har några pengar. Men då gäller det att vara lite uppfinningsrik. Gillar man t ex att resa och uppleva nya ställen så är det inte alldeles enkelt utan pengar – men man kan göra som min kompis som en sommar ställde upp som mål att åka runt och prova alla Stockholms badplatser.  Förflytta dig, bestäm dig för att vara turist där du är, det finns mycket att upptäcka.

Själv är jag väldigt förtjust i att gå på konserter, helst något med mycket energi  - rock eller balkanbrass. Kommer mina favoritband så tar jag mig råd. Men det finns också en hel del gratiskonserter som man kan gå på när pengarna tryter. Det gäller att läsa på och kolla i tidningar och på sajter om vad som händer där du bor.

Ibland kan vi få för oss att vi inte har rätt att fylla på, att vi inte borde ha roligt. Men kom ihåg att du har rätt att göra det även om du är i en besvärlig livssituation - även om du sörjer har du rätt att fylla på energin, även om du borde bara tänka på målsättningar (t ex att skaffa jobb) har du rätt att fylla på energin. För utan energi kommer du inte vidare och du kan inte heller vara ett stöd för andra.

I slutänden spelar det inte egentligen inte så stor roll vad du tycker är kul och ger dig energi. Det viktiga är att du gör det. För det som gör dig glad och fyller på din kaffepanna är det som gör livet värt att leva!

Vad gör dig glad? När ska du göra det?

//yeh yeh coach

 Jag var på byggvaruhuset och tittade på badrumsinredning. En liten kille, kanske fem år, rusade runt som bara en femåring orkar göra. Plötsligt tvärstannade han och skrattade högt och ljudligt. Sedan ropade han glatt: ”Mamma! Jag är bra på att skratta!”

Det var otroligt sött och först smålog jag bara åt hans entusiasm. Sedan började jag fundera – det kanske är så att den lilla pojken har förstått något livsavgörande!

Det är oerhört lätt att glömma bort den förmågan i livet. Vi försöker få vårt liv att bli bra på olika sätt, sätter upp mål och jobbar med att utveckla oss själva. Vad skulle hända om vi bara hade ett enda mål för vårt liv – att bli bra på att skratta?

Mycket av det andra som vi jagar efter i livet skulle troligen bli enklare om vi fokuserade på att bli bra på att skratta. Man vet att vi skrattar betydligt mindre idag än för 50 år sedan: då ägnade vi nästan en halvtimme om dagen åt att skratta, medan vi idag bara skrattar ca 15-20 minuter om dagen. Det är riktigt skrämmande siffror, vi kanske har mindre att skratta åt men troligare är att vi inte tar oss tid till att se det roliga i tillvaron.

Skratt utlöser en hel radda positiva reaktioner i kroppen som gör att vi mår bättre. Ett gapskratt påverkar andning, blodcirkulation, blodtryck och muskler. Hjärtat slår snabbare, blodflödet stimuleras och andningssystemet påverkas på ett positivt sätt. (Min kamrat Anita Gullberg har skrivit en intressant artikel på Vårdguiden om skratt: http://www.vardguiden.se/Tema/Halsa/Livsstil/Skratt-bra-for-halsan/ )

Jag tänker också att skratt gör oss mer lyckliga. Ju mer vi skrattar, desto bättre mår både kropp och själ. Vi blir dessutom mer kreativa – höger hjärnhalva stimuleras, vilket gör att vi kläcker idéer, löser problem och kommer på nya saker lättare.

Men det absolut viktigast med skratt är att det smittar! När jag skrattar sprider det glädje och andra börjar skratta. Och det sprider sig som ringar på vattnet. När de skrattar påverkar de andra att också se livet på ett positivt sätt.

Om vårt fokus ligger på att bli bra på att skratta så skulle en hel radda positiva effekter påverka våra andra livsmål: vi skulle bli mer kreativa om hur vi ska lösa problem, sätta upp mål och nya projekt, vi skulle må fysiskt bättre, vi skulle bli bättre på att se det positiva i tillvaron och inte ta våra misstag så hårt, vi skulle kommunicera bättre med andra människor – vilket troligen skulle påverka karriär och familjebildning positivt och framför allt skulle vi bli omtyckta: alla gillar den som kan få en att skratta.

Så den lille pojken hade verkligen kommit på en livsavgörande sanning. Vi ska sträva efter att som han säga: ”Jag är bra på att skratta!”  Kan vi det, så kommer resten på köpet.

Hur bra är du på att skratta? Hur ofta skrattar du?

//yeh yeh coach

Jag sitter i bilen på väg till jobbet. Radion pumpar ut "T.N.T" med ACDC och jag funderar på dagens coachuppgifter. De australiensiska hårdrockarna dundrar vidare och jag hör brodern Angus Young sjunga ”T.N.T – I´m a power load..”   På vägen ligger en tom plastpåse, den far hit och dit mellan bilarna av vinddraget.

Plastpåsen är tom, det är därför den följer med vinddraget åt det håll som omvärlden just nu behagar skicka den. Om den varit fyllt med något hade den haft betydligt större chans att vara kvar på samma ställe. Men just nu är den allt annat än en ”power load”.

Jag tänker att plastpåsen är som livet – om vi inte fyller upp vårt liv med sånt som är viktigt för oss och som kan göra oss till en power load: så blir vi som en tom plastpåse i vinden. Vi bara far hit och dit, anpassar oss till omgivningen och har ingen styrsel.

Hur kan man bli en dynamitgubbe i livet? Vad är så viktigt för dig att du kan använda det för att fylla din plastpåse och få stadga i den du är? Det här är bland den viktigaste lärdomen som vi har att göra i livet. Att hitta det som får just dig att ticka, det som är viktigt för dig för att leva ett fullt liv. Det kommer alltid att finnas människor omkring dig som har åsikter vad du ska göra med ditt liv – men det är du som ska bestämma det!

Textraden innan lyder: ”T.N.T – and I´ll win that fight!”  Och det är väl klart, har du packat din plastpåse med en stark drivkraft, en passion och ett fokus på vad du vill uppnå – så är det oändligt mycket lättare att uppnå det du vill.

Så – vad har du lagt ner i din plastpåse? Vad är det som får dig att ligga still i en rörig omvärld, hålla dig till ditt spår och inte blåsa omkring? Vilken drivkraft kan göra dig till dynamit?

//yehyeh coach

Är på väg till jobbet och noterar att det blåser. Flaggorna vajar nämligen i vinden. För utanför varje företag och butik med självaktning hänger en flagga med deras logga eller devis.

Jag har inte noterat det förut, men det är verkligen fullt av flaggor över allt. Alla som vill få ut sitt budskap har hissat upp ett meddelande i luften för alla att se.

Tänk om vi som personer var lika bra på att försöka få ut vårt budskap. När vi söker nytt jobb eller ny partner,  vill byta livsinriktning eller på annat sätt byta spår. Att fundera ut sitt budskap och manifestera det i en logga, en färg och kanske en devis. Och sedan gå ut med det medvetet.

”Hej, här är jag!  Det här är jag och nu vill jag det här!”

Över lag är vi ganska dåliga på att berätta vad vi är och vill. Vi tror gärna att andra människor är tankeläsare och förstår oss utan att vi behöver kommunicera. En arbetskamrat sa till mig för länge sedan att ”blinkers är bättre än tankeläsning”. Något som han hade väldigt rätt i. Tänk om vi skulle agera i trafiken utifrån tankeläsningsteorin : ”Jamen alla vet ju att jag ska svänga vänster här…”

Men när det gäller våra liv tror vi att tankeläsning fungerar. ”Jamen alla vet ju att jag söker jobb…”, ”Jamen alla vet ju att jag egentligen ville flytta till Stockholm och studera konst…” eller ”Jamen alla vet ju att jag är på jakt efter en ny kille…”.  Nej – alla vet inte!

Det finns flera poängerl med att vara tydlig med vad man vill och vad man är på väg mot. Om du säger saker högt, till dig själv och till andra, är chansen betydligt högre att det inträffar! Det handlar dels om att din omgivning hör dig och hjälper dig på vägen, men i lika hög grad på att du själv hör dig och börjar agera på dina drömmar och mål. Och ska vi använda oss av boken The Secrets idéer, så hör även universum dig och låter nya saker komma in i ditt liv.

Du måste vara tydlig med vad du vill, fira upp din flagga och berätta om dig och dina mål. Det kan generera helt nya saker.

Hur skulle din flagga se ut? Vilken är din logga och färg? Och står det något spännande på den?

//yeh yeh coach

Mitt på parkeringen ligger en legobit. En sån som vi kallade 4:a när jag var liten: fyra ploppar lång och två bred. Perfekt att bygga hus med.

Den väcker mitt intresse. Varför har den lilla grå legobiten hamnat där? Det kan vara ett ilsket barn som slängt den ifrån sig, den kan ha ramlat ur en bil när barnen rusat ut eller så har ett barnvagnsbarn lekt slänga-hämta utan att den vuxne tog upp den.  Eller så var den som lekt med den helt enkelt klar och behövde den inte längre.

Vi lämnar hela tiden saker bakom om. Vi blir arga på dem, de ramlar bort, vi försöker leka slänga-hämta eller så är vi klara med dem. När det inte fungerar, när saker inte faller på plats i vårt liv, är det dags att göra sig av med dem. Det kan gälla allt från relationer till rent fysiska saker omkring oss. När vi är klara är det dags att släppa.

Ibland sker det medvetet, ibland inte. Partnern som det inte fungerar med släpper vi med stor medvetenhet (och oftast med stor smärta och sorg). Intresset som vi inte längre utövar, har vi liksom bara tappat bort. Tyvärr behåller vi ofta sakerna som hör till intresset alldeles för länge, för om vi gör oss av med dem så har vi slutat på ett medvetet plan. Den trasiga stolen som ingen kan sitta på längre är det inga problem att släppa – den får gå i sopcontainern så snart som möjligt. Mormors ärvda saker är svårare.  De hamnar ofta i en låda på vinden eller i källaren, för det finns ett minne, en känsla i sakerna.

Det kan vara väldigt svårt att släppa saker. Att slänga iväg sina legobitar kan vara väldigt läskigt. Om jag sparar alla mina bitar kan jag bygga mig ett skydd mot allt runtomkring.  Men det är ju inte ett speciellt starkt skydd – en legovägg är rätt lätt att rasera, om inte annat så är det bara att bygga något nytt av den.

Jag tror att alla har någon eller några gamla legobitar som man egentligen skulle kunna lämna på parkeringen. Hobbygrejor som inte används längre, böcker som vi slutat läsa, en gammal C-uppsats som aldrig kommer att bli klar, en relation som inte ger något längre, en idé om hur du själv är, en sanning som inte längre är sann – allt som egentligen är energitjuvar. De tar upp din fysiska och mentala plats.

Det finns de som är bra på att rensa. Men de flesta av oss är rätt duktiga på att spara. Men vi skulle kanske tjäna på att bara släppa taget. Själv har jag två legobitar liggande i trappan som jag definitivt ska släppa taget om: mina gamla skridskor… (Jag älskade att åka skridskor som tonåring  – och det är tufft att släppa den bilden av mig själv …)

Vad har du att släppa taget om? Vilka legobitar använder du inte till ditt bygge längre?
//yeh yeh coach

Jag ska ut på en kortare resa. Och har en lång göra-lista inklusive packning som jag ska hinna innan jag åker. Och i vanlig ordning tappar jag fokus. Jag springer runt och gör lite på allting. Och visst, jag kommer lite framåt med alla saker, men det känns väldigt ineffektivt och jag blir väldigt frustrerad.

Nu vet jag att jag fungerar på det här sättet. Så jag har satt upp en del strategier för mig själv att ta till när jag märker att jag hamnar i ofokus. Den första är att sätta upp prioriteringar för det som ska göras – med utgångspunkt från det viktiga. Det viktiga i det här fallet är att jag ska åka iväg: alltså är det viktigaste att jag hinner fixa (tvätta, stryka, handla schampo osv) det som ska med och packa det. Först därefter får jag ta itu med att fixa långtidsmat för fiskarna och allt det andra som ska fungera.

När jag prioriterar saker brukar jag också tidsätta dem. Alla saker som tar mindre än fem minuter är det inte svårt att ta tag i omedelbart och bocka av en efter en. Då har jag redan klarat av ett antal saker innan jag ens börjar med högsta prio.

När en sak behöver längre tid, men jag vet att mitt fokus inte är på topp, sätter jag en timer på 20 minuter. Då ägnar jag mig helt och fullt åt den saken under 20 minuter – och håller mig till det, för jag vet att det bara gäller en kort stund.

Jag har en del andra knep också, t ex att inte slå på datorn förrän jag tar itu med saker som behöver den. Jag vet att datorn kan svälja en hel dag för mig med mail som ska besvaras, sociala arenor som det händer saker på, något som jag ska ta reda på och så börjar jag surfa och tappar fokus och helt plötsligt läser jag om hur man bäst fångar abborre… Något som jag absolut inte har tid med om jag ska klara av min göra-lista. Alltså slår jag inte på den förrän det är dags.

Har jag möjligheten så ber jag gärna någon om hjälp. Då är vi två som gör en sak och det vore ju helt befängt och respektlöst att inte fokusera på det när den andre hjälper mig.

Ibland tillåter jag mig att vara totalt ofokuserad. Det är inte speciellt effektivt, men jag gillar att göra många saker samtidigt. Och finns det ingen dead-line och inte någon som väntar på det jag gör – så varför inte njuta av att vara ostrukturerad?

Jag tar gärna emot fler konkreta tips. Hur gör du för att hålla fokus på uppgiften?

//yeh yeh coach

Vi börjar bli hungriga. Det är nog lunchdags, men ingen har planerat in att vi även idag ska äta något...  ”Jag springer till affären och handlar något snabbt”, säger någon. Och visst, det löser ju problemet snabbt, men jag brukar alltid hejda mig och fundera på vad som redan finns. Finns det något i kylen, frysen och köksskåpet som går att kombinera ihop till en bra måltid?

Är det inte ett lite typiskt beteende? Vi behöver något. Och springer och köper det. Efteråt inser vi att vi redan hade just den saken eller en liknande, i skåpet, garderoben, källaren eller på vinden. Vi har bara inte koll på var vi har lagt den.

En annan variant är när jag vet att jag har en ”sån”, men inte har en susning om var jag lagt den. Kan den vara här, eller där, eller i källaren? Letandet tar dock alldeles för lång tid och ska vi få saker och ting gjort måste vi göra en snabb problemlösning.

Det är lätt att inse att den bästa lösningen på problemet är att städa bland sina saker, inte ha mer än man har koll på och tänka en extra gång innan man handlar på sig mer saker. Men nu är vi ju alla människor… Och vi är inte alltid så rationella, välorganiserade och effektiva som vi vill vara. Men vi kan ju sträva mot det.

Det är lätt att bli överväldigad av alla saker vi ska administrera i våra liv. Mat, kläder, möbler, hygienartiklar, böcker, grejor osv.  Och strävandet mot ordning blir en stressfaktor och stjäl mängder av energi. Man blir trött bara av att tänka på allt som borde organiseras och städas upp. Och jag vet varför jag blir så trött – jag ser hela bilden på en gång. Vardagsrummet, förrådet, det utrivna badrummet, röran i klädkammaren, alla böcker som behöver rensas ut – det blir alldeles för mycket att orka med.

Jag måste nog träna mig på att låna hästens skygglappar och bara se en sak i taget. Det räcker med att fixa en sak. Det gäller att sätta upp ett lagom stort projekt och strunta i resten. Jag tror att mitt närmaste projekt är att få ordning i sovrummet. Vilket betyder att jag struntar i det andra – det får komma sen. Det ger mig mer energi om jag fokuserar på ett projekt.

Du kan ta det lugnt – röran kommer inte att springa ifrån dig, den går ingenstans... Du har hela resten av ditt liv att ta itu med det. Och just nu känner jag att jag kan strunta i att vi inte har riktigt koll på vad som finns i kylen, frysen och matskåpet. Vi hinner ta tag i det så småningom.

Var är ditt fokus? Finns det någon röra som du behöver prioritera just nu?

//yeh yeh coach

Jag vill nu! Jag har en (relativt) klar bild över vad jag vill. En dröm. Något jag verkligen vill genomföra,  något jag absolut vill vara med om eller något (en sak, en position eller en förmåga) jag verkligen vill ha.

Grejen med drömmar är att det ofta finns en tidsaspekt inblandad. En dröm går inte att genomföra bara så där, det är inte något man bara gör på en gång. Då vore det ju definitionsmässigt inte en dröm. En dröm brukar också på olika sätt kräva jobb eller en insats för att förverkligas. Man måste kämpa för den. Och det kanske är det som gör att drömmar är drömmar.

De två sakerna – insatsen och tidsaspekten är det som gör drömmar så svårt. Det är så lätt att tappa riktningen, glömma bort vad man håller på med, på vägen. Det är svårt att dela upp sin dröm i delmål, men det är det man behöver göra för att komma någon vart. För att hoppa fallskärm måste du lära vissa saker innan, för att få ett jobb krävs rätt mycket jobb.

Och på vägen är det lätt att tappa sugen. Det känns som om man måste lägga drömmen på is. Fast det är ju inte så – de små stegen på vägen är en del av drömmen.

Som coach frågar jag ofta: ”Vad är nästa steg?”. Svaren är intressanta – vissa börjar dilla, berättar alla möjliga saker som inverkar på målet, vilka hinder det finns, varför de ska göra något annat osv. Andra blir helt blanka och svarar: ”Jag vet inte?”

Jag tänker att ”jag vet inte!” också är ett steg på vägen mot en dröm. Under en period kanske det behövs att vara i ”jag-vet-inte”. Att tillåta sig själv att vara förvirrad. När man nått stadiet att man definierat sin dröm, det man vill, så infinner sig ofta känslan av att inte veta vad nästa steg är. Men det kanske krävs en period av osäkerhet, en period av förvirring och frustration. Och just i det stadiet är det lätt att tappa sugen och ge upp. Men det är då du är i sandlådan!

När jag var liten satt jag i sandlådan med en sil, spadade i ett helt lass med sand och så skakade och skakade jag. Till sist fanns antingen några större stenar kvar eller så var det tomt. Stenarna var mina diamanter. Den här processen gör du fortfarande, men det är ditt undermedvetna som sitter i sandlådan och skakar. Det som är kvar efter att processen med irritation, frustration och jag-vet-inte är klar – är det som är värt att bygga vidare på. Som är grunden för frågan ”vad är nästa steg?”

Mitt tips för att underlätta sandlådeperioden är att göra något helt annat. Du släpper inte din dröm för att du koncentrerar dig på något annat ett tag. Förutsatt att du går tillbaka när silningen är klar. Många av oss har ett hektiskt yttre liv och har svårt för att ta oss tiden att ta ett steg åt sidan och fundera på var tankarna är nu. Det är så lätt att bara gå vidare. Göra saker. För det var ju där vi började – jag vill nu! Att vara i göra-fasen är rätt trevligt, varför gå tillbaka och fundera på något som var svårt?

Kanske för att det är där som din djupaste dröm finns. Det som du egentligen, egentligen vill ha eller göra. Som du troligen måste kämpa för och som kommer att ta tid. Det som är jobbigt, det som kräver en insats. Men som du egentligen, egentligen vill.

Har du någon dröm? Var i processen befinner du dig?

yeh yeh coach

Vare sig färgat nagellack eller regnbågar har någon egentlig funktion. Men de finns ändå. Precis som konst, färgade ögonlinser och olika färger på mopeder. Och eftersom de finns kan man misstänka att de egentligen har en funktion.

För många år sedan läste jag kommunikationsvetenskap och som en del i vår utbildning ingick färglära. Där utgick vi från hur människor reagerar på färger. Att färgpsykologin fungerar och att det finns företag som använder sig av det inser man om man kliver in på första bästa hamburgerbar. De vet att vissa färger gör oss mer hungriga och har använt sig av det i inredningen.

Färgerna påverkar våra känslor.

Något mer då? De är också en signalfaktor – ett illrött nagellack säger något om dig som person, helt svarta kläder något annat. I vårt moderna samhälle blir de här signalerna mer och mer viktiga. Färgsignaler är ett sätt att definiera sig själv. Precis som kläder, saker och åsikter.

Är jag en person som är försiktig? Är jag en person som vågar mer än andra? Följer jag normer eller försöker jag sticka ut? Vem är jag idag? Och imorgon? Och i det kan en så enkel sak som färgen på nagellacket och min moped vara ett hjälpmedel. De kan få stå för det inre som jag vill presentera.

Regnbågarna då? I alla fall för mig representerar de hopp, tilltro. Att naturen själv bjuder mig på ett vackert skådespel gör mig verkligen glad. Jag njuter av upplevelsen. Det ger mig något mer, den hjälper mig att utvecklas.

Så vad kommer jag fram till: att färger påverkar våra känslor, hjälper oss att definiera oss själva och bjuder på upplevelser som leder oss framåt. Alltså har både nagellack och regnbågar en funktion.

Vilken är din älsklingsfärg? Vad säger det om dig?

//yeh yeh coach 2010-08-13

Ps: Själv älskar jag färger med stuns i, som riktigt, rejäl ceriserosa. Det är jag!

Högsommarkväll. Vi har ätit en god grillmiddag och det börjar så långsamt gå mot kvällning. Då börjar de så långsamt samlas och attackera. Myggen. Och något intressant inträffar.

Vi tar till väldigt olika inställningar och strategier. Guddottern går omedelbart igång och vill flytta in. Hon är den som har mest kläder på sig i högsommar värmen, men den som känner sig mest attackerad.  Hennes syster tar det coolare, men kryper ihop mellan två betydligt större män och låter dem ta första anfallen från myggorna. Till vänster om sig har hon sin morbror, som idag inte verkar vara så utsatt för myggornas utfall (vilket är oerhört konstigt, han brukar alltid vara den som står i frontlinjen, som myggorna anser har gott blod). På högra sidan hennes svåger, som jobbat hela dagen och är för trött för att bry sig om några små insekter.

Mitt emot sitter hennes mamma som deklarerar att det väl inte är något att bry sig om. Det är bara att strunta i dem. Bredvid sitter jag och väger för och emot. Myggorna är lite besvärliga, men ännu inte så mycket att jag anser att det är värt att låta bli att sitta ute en så fantastiskt fin kväll.

Det intressanta är att våra olika inställningar i allra högsta grad påverkar hur vi mår och hur vi väljer att agera. Nu handlade det om mygg, men det här gäller allt annat också. Arbetslöshet, problem på jobbet, funderingar på hur man ska gå vidare i livet, en knölig livssituation, sjukdom, vilket beslut man ska ta osv. Den inställning som vi har till problemet kommer i hög grad att påverkar oss och den lösning vi väljer.

Jag brukar säga högt till mina jobbcoachklienter att ”Det klart att du kommer att skaffa ett jobb! Det kan bara ta lite tid.” För utan den inställningen blir det väldigt besvärligt att hitta bra, genomförbara strategier. Med den grundinställningen klarar man motgångar bättre.

Jämför med en idrottsman (eller kvinna för den delen), går de in på plan, ner i bassängen eller ut på friidrottsbanan med inställningen att ”Det här kommer jag nog att förlora…” – vad händer då? Just det – risken att det inte går bra ökar med en förfärlig massa procent.

Lät det enkelt? Byt inställning går det bättre… Nja, det är inte alltid så lätt. Att hitta en positiv inställning när livet är tufft kräver träning. Hjärnan har kanske under många år tränat sig i negativt tänkande, synapserna i det negativa går blixtsnabbt eftersom de spåren är väl uppkörda. Att börja tänka annorlunda kräver en ansträngning, kräver att du hinner definiera dina uppkörda spår.  Och precis som med vanlig fysisk träning ger det träningsvärk innan du arbetat upp din positiva mentala grundkondition.

Jag utmanar dig att ta EN av dina tankar och vända på den. Så fort du tänker den gamla tanken, låter du hjärnan backa – ”Nej, vänta nu, det där är den gamla tanken. Vad ska jag välja istället?” Du kommer att få lite mental träningsvärk, men fundera på vad som händer och om du vinner något på det.

Vilken tanke ska du utmana?

//yeh yeh coach

Har du varit med om att det ibland är svårt att ta beslut? Och andra gånger är det jättelätt.  Har du funderat på vad skillnaden är, i vilka situationer det går fort och i vilka du tvekar?

Jag frågade efter hur folk tar beslut – och fick väldigt olika svar. För en del ingår deras beslut i en långsiktig plan och de väger för och emot utifrån planen. För andra måste det kännas bra, magkänslan måste säga att det är rätt. Ytterligare andra tar hjälp av något yttre – ber någon om råd, gör en SWOT-analys eller rådfrågar Tarot-korten.

En del människor är väldigt snabba på att ta beslut, andra funderar länge och analyserar ordentligt och så finns det de som aldrig lyckas komma till skott för att de inte kan besluta sig. 

Har det någon betydelse hur man tar sina beslut? För dem som inte lyckas ta något beslut alls får det givetvis konsekvenser. Och de som är supersnabba kan ibland också måsta hantera konsekvenser då det gick lite för fort.

Sen finns det en fälla: omedelbar behovstillfredställelse. Den är lockande, känns bra i stunden och smakar karamell. Och den är inte lätt att undvika att falla i. Riktigt svårt i vissa lägen – något jag tror alla kan känna igen sig i. Det kan gälla mat, sex, status eller vad som helst som tilltalar oss lite extra.

Jag tänker att det intressanta är hur medveten jag är om hur jag fattar beslut. Om jag vet om att jag behöver lång tid och vill analysera så måste jag bädda för det – se till att det finns extra tid, vara lite påläst, säga stopp när det känns obekvämt att bestämma sig omedelbart. Och om jag vet om att jag går på känslan – då ska jag vara nöjd med resultaten, för det kändes alldeles rätt i stunden.

Och vet jag om att jag har en tendens att falla för omedelbar behovstillfredställelse måste jag skaffa mig strategier för att inte trilla dit. Vet jag om att jag alltid går hem med den snygga killen/tjejen (som sen inte visade sig vara så trevlig…) eller köper den där extra påsen chips (som satte sig direkt på låren), måste jag ha en strategi eller en regel för mig själv. Det har ingen betydelse hur jag gör, bara det funkar.

Hur medveten är du om hur du tar beslut? När går det fort? När tvekar du?

//yeh yeh coach 2010-02-22

Många av min mest kreativa och kloka idéer får jag i duschen eller precis när jag ska somna/vakna. Vad är det som händer?

Det är ganska uppenbart att vid båda dessa tillfällen släpper jag taget. Jag sitter inte framför datorn och anstränger mig att få idéer, jag jobbar inte aktivt med att tänka, utan jag bara ÄR en stund. Och att jag bara är, innebär inte att hjärnan slutar fungera. Den jobbar på, vårt undermedvetna är aldrig avslaget.

Men grejen med det undermedvetna, de tankeprocesser som snurrar runt i andra former än det medvetna, logiska tänkandet, är att vi inte kan tvinga det.  Det tar sin tid, det tickar på i bakgrunden och vi får bara acceptera att vi inte kan skynda på det, stressa igång det eller bestämma en deadline för det. Det som ska komma fram gör det – när vi ger det utrymme.

Det kan göra underverk att flytta sitt fokus om man kört fast. Stäng ner det medvetna tänkandet en stund: ta en promenad, en dusch, meditera, påta i trädgården, måla naglarna, gör yoga, ta ett träningspass. Det viktiga är att du släpper taget om de medvetna tankarna. Då ger du plats för det undermedvetna att komma upp med andra lösningar.

Se inte sådana här aktiviteter som ineffektiv tid – för det är tvärt om. Då ger du din hjärna tillfälle att utnyttja hela sin kapacitet. Prova - ta 20 minuter och gör något roligt som du går upp helt i – och ge akt på om det förändrar ditt tänkande.

Vilka intressanta tankar kommer att komma upp i ditt medvetna tänkande då?

Hur gör du för att inte tappa bort ditt stora mål bland alla små måsten? Måste hämta barnen, laga middag, göra jobbet, prestera i arbetsgruppen, hinna träna, planera fritidsaktivteter, komma ihåg barnens kläder, städa köket, betala räkningarna, ringa chefen....

Alla dessa måsten hopar sig över dig och medan du styr ditt liv genom dem så tappar du bort det du egentligen vill. Hur kan du påminna dig själv?

Här kommer några tips:

Ta dig tiden att bryta ner dit mål till små delmål. Ta en timme med papper och penna, skriv ner alla steg på vägen. Det går att äta en elefant, men i små bitar!

Fira när du har uppnått ett delmål! Unna dig något, gör en fest, gå en promenad vid en sjö, ta dig tid till något du inte hinner annars eller andra liknande saker

Gör visionstavlor - sätt upp dem där du ser dem varje dag. De behöver inte betyda något för någon annan - vid mitt arbetsbord finns ett vykort på en hand med en penna. Det betyder något för mig och när jag ser det så blir jag påmind om ett av mina mål.

Påminnelse direkt när du vaknar - det första du ser ska påminna dig om ditt mål. Sätt upp en speciell bild, en visionstavla, en låtsad löpsedel, en speciell sak eller något annat som påminner dig. Kom ihåg vart du är på väg!

Gör små påminnelsekort (gamla visitkort från tidigare arbetsplatser är perfekta) som du kan ha i fickan, i väskan eller i plånboken. På dem skriver du upp din vision eller kanske bara ett stödord. Varje gång du ser det blir du påmind.

Mobilen - använd musik till signalen som betyder något för dig, skriv in ett välkomstmeddelande till dig själv som du får upp när du slår på mobilen, sätt in en påminnelse i kalendern som kommer upp t ex en gång i veckan.

Planera in tid för att göra saker mot dina delmål. Skriv in dem i kalendern - och det är bokade möten med dig själv! Ta dig den tiden!

Prenumerera på mina spark-i-baken mail som kommer varje söndag.

Ta hjälp av din coach!