Det är måndag morgon i slutet av mars. Jag kliver upp med ett visst motstånd och blir än mer avståndstagande när jag tittar ut genom fönstret. Det snöar! Vi hade ju påbörjat våren, solen hade värmt upp och smält snö och is. Vårblommorna började titta upp. Fasen också, det skulle ju vara vårväder nu!

Det är en liten händelse, men ändå blir jag störd – det blev ju inte som jag tänkt... Och det är något som återkommer i livet på många plan. Som människor har vi svårt att låta bli att göra upp planer, att måla upp bilder inom oss hur det ska bli, hur det ska vara. Och när det inte blir som vi tänkt blir vi störda, upprörda, irriterade, arga, sorgsna och förbannade.

Att kunna göra upp planer och måla upp visioner för framtiden är en av våra främsta styrkor. Det är det som driver utveckling, kreativitet och nya idéer. Det är det som får oss att jobba på även i motvind. Det är det som är grunden för att vi förflyttar oss i tanke och handling. Men ibland händer saker på vägen som vi inte kan påverka. Och det väcker negativa känslor, gör oss förvirrade och handlingsförlamade.

Det gäller att inse när vårt motstånd inte hjälper oss, sluta kämpa och hitta sinnesro. En inte alldeles enkel uppgift. Vi behöver påminna oss om skillnaden om och om igen - t ex med Sinnesrobönen som den amerikanske filosofen Reinhold Niebuhr skrev 1926. Delar av den används i tolvstegsprogram världen över.

När jag upprepar den första versen för mig själv börjar jag skratta – det är ganska självklart, att jag inte kan påverka vädret. Jag släpper irritationen och lever i nuet.

.....
God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,
Courage to change the things I can, and the
Wisdom to know the difference.

Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time;
Accepting hardship as the pathway to peace.

Taking, as He did,
this sinful world as it is,
not as I would have it.

Trusting that He will make
all things right if I
surrender to His Will;

That I may be reasonably happy
in this life, and supremely happy
with Him forever in the next.

....

Vilka irritationer och ilskor behöver du släppa och acceptera att du inte kan påverka?
//yehyeh coach

Jag sitter på vårdcentralen och funderar på att man ibland måste ta itu med saker som egentligen är helt vanliga – men som det är lätt att irritera sig över. Det kan vara att fixa en bil som gått sönder, åka iväg och köpa en speciell variant av glödlampa som måste bytas eller gå till vårdcentralen och fixa sig själv.

Inget av det är något konstigt, det återkommer och det måste tas om hand. Det som irriterar är att det tar tid och fokus från det jag egentligen vill ägna mig åt. Men nu är det ju så att det lilla i livet ständigt pågår, trots att jag vill ägna min tid åt att gå ut och göra stordåd.

Min kollega Pernilla brukar kalla det "maintenance", underhåll – det där man bara måste ta itu med. Som inte kan vänta. Att ta hand om sig själv, sina närmaste och sina saker. Och vi har en tendens att inte räkna med den tid som det faktiskt tar. Det är som om den tiden är osynlig – för då gör vi inget viktigt... (Det är då det är dags att fundera på vad som är viktigt i livet: att ta hand om sin hälsa t ex är nog en av de viktigast uppgifterna vi har.)

Visst vore det trevligt om det bara flöt på. Inget gnissel i maskineriet. Inga förvaltningsproblem. Men så ser det ju inte ut för någon av oss. Det är lätt att tro att andra har det så enkelt. Det verkar som om deras barn aldrig blir sjuka, deras grejor aldrig går sönder, de behöver aldrig gå till doktorn. Naturligtvis är det inte sant. Vi får alla vår släng av vardagsbekymmer.

Om jag ser mig omkring bland mina vänner är det dock tydligt att fördelningen av besök från Herr och Fru Underhåll är väldigt snedfördelad. Vissa drabbas av de mest märkliga saker, ofta och återkommande, medan andra tycks ha mycket få besök. Någonstans tror jag att det finns en balans i det hela – vissa får allt på en gång, andra fördelar det över hela livet.

Vår inställning till underhållsaktiviteterna kan vara väldigt olika. Om jag ser min underhållstid som en naturlig del av min tillvaro blir jag inte alls lika irriterad när de dyker upp. Istället kan jag hälsa på dem som gamla bekanta, visserligen inte så välkomna bekanta, men jag känner igen dem och vet att de brukar ge sig av så småningom. I min veckoplanering kan jag lägga in ett tidsspann för oförutsedda händelser som måste fixas. Och då behöver jag inte fokusera på dem, de förstör inte hela min planering och de får inte ta över min tillvaro.

Hur planerar du in underhållstid i din vardag? Blir du irriterad när saker trasslar?

//yeh yeh coach

Jag har en bekännelse att göra – jag tjuvlyssnar! Inte så att jag sitter och anstränger mig för att höra viskande, hemliga konversationer, men jag lyssnar på dem som pratar högt och ljudligt på allmänna platser: bussar, tåg, lunchrestauranger, i mobilen osv.

Häromdagen hörde jag två väninnor prata. Den ena var upprörd då hon beställt en resa och barnen inte fick ledigt från skolan. Hon berättade livfullt, irriterad och frustrerad. Det som slog mig var hennes väns reaktion: hon lyssnade, bekräftade, men gick inte in i dramat. Vilket är ganska ovanligt.

När någon berättar något de är upprörda över är det lätt att dras in i berättelsen och bli en del av dramat. Väninnan hade lika gärna kunnat ta en roll som uppbragt och kränkt och utbrista i: "Nää, det menar du inte!", "Vilka idioter, förstår de inte vad de ställer till med?" eller "Men milda makter, hur ska ni göra nu – det är ju redan beställt?"

Något som kanske känns bra för den som berättar. En allierad. En person som tar ställning för dig. Som hör din frustration och står vid din sida i striden. Som verkar beredd att kämpa för dig. Som häller vatten på din kvarn.

Frågan är bara om det är vad som behövs? Ett sådant beteende gör dramat större, för- stärker ilskan och frustrationen. Kanske till och med trappar upp en konflikt eller förorsakar ytterligare irritation. Energin är hög och arg, och den som eldar på blir en del av det som händer.

Om man istället väljer att stå utanför dramat händer något annorlunda. Det jag hörde var att väninnan lyssnade och bekräftade, utan att för den skull gå in i dramat. Energin blev en helt annan, lugnare, mer fundersam. Hon som berättade landade i att hon nog skulle fundera kring hur hon skulle gå vidare, vad som var bäst. Om det var ett samtal med rektor eller om de bara skulle lägga ner sina planer. Hade vännen istället gått in i dramat kanske hon istället hade blivit än mer arg, bestämt sig för att konfrontera rektorn direkt dagen efter och gått in i det med aggression. Ingen bra förutsättning för ett bra samtal.

Så genom att inte vara en allierad, utan istället någon som lyssnar och speglar, kan man hjälpa mer. Jag är inte säker på att just dessa kvinnor insåg vad som hände och varför det var bra. Men det spelar ingen roll, resultatet är det samma. Som coach skulle jag ha gått vidare med frågor om hur hon vill fortsätta, vad hon vill uppnå och vilken strategi som är bäst.

Men i vissa lägen kan man ju välja att vara en drama queen – för det är ju ganska kul att vara i dramat! Att få slänga sig ut i ytterligheterna, vara arg, vara sur, vara upprörd. Så länge man är medveten om vad som händer och medveten om att man har ett val.

När var du en drama queen senast? När hjälpte du en kompis mitt i ett drama senast – och vilken roll tog du?

//yeh yeh coach

Min granne skyndade ut till en väntande bil. Han ropade till föraren: "Jag fastnade i hissen!"

Att fastna i hissen. Något bland det värsta som kan hända för den som har en tendens för klaustrofobi. Jag är instängd i en liten kub och kan inte ta mig vare sig ut, uppåt eller nedåt. Dessutom har jag ofta någon som väntar på mig där uppe eller där nere. Frustration...

Har jag satt ett mål för var jag är på väg är det oerhört irriterande att bli strandsatt i hissen på väg dit. Mitt emellan två våningar fastnar jag och kommer ingen vart. Varför, varför händer detta mig? Och just nu, jag har absolut inte tid med det här nu, jag ska ju...?

Att sätta upp mål är en grundläggande förutsättning för att uppnå det jag vill. Det är först när jag satt upp målet som det går att planera in en färdväg. En färdväg som lyckosamt ska ta mig dit jag vill. Om jag sedan följer den rutt som jag stakat ut, utan att göra några våldsamma avvikelser – så kommer jag så småningom fram till destinationen.

Som coach jobbar jag med att hjälpa människor att sätta upp sina mål. Ett mål kan vara olika stort, ska du ta dig upp till våning 3 eller våning 12? Ibland sätter vi upp målet på nivån 3, men något positivt händer på vägen och målet blir att komma betydligt högre. Andra gånger måste ett för högt satt mål revideras och vi nöjer oss med våningen under. Det är en resa som vi accepterar, ibland med förvånad glädje, ibland motvilligt. Processen är lätt att förstå.

Problemet uppstår när vi fastnar. Vi vet var vi är på väg, målet är satt, vi vet vad vi ska göra - men det är något som inte stämmer. Det finns oftast inget varför. Det funkar bara inte. Vi har hamnat i mentalt stillestånd. Det är trögt, mängder med motstånd och hissen har fastnat mellan våningarna.

Det kanske är så att vi just då måste stanna till, vrida och vända på situationen och fundera på om den påverkar målbilden. Var det något som blev fel på vägen? Har jag klivit in i fel hiss? Det är irriterande och frustrerande. Jag visste ju var jag var på väg.

Det är faktiskt bara att gilla läget. Inse att just nu ska jag bara sitta still och vänta. Prata med mina medpassagerare. Se om mekanikern kommer och lagar felet. Det kommer att lösa sig. Det gäller både för fysiska och för mentala hissar som fastnat.

När fastnade du senast? Vad gjorde du för att få fart på processen igen? Hur lång tid tog det?

//yeh yeh coach