Jag har en bekännelse att göra – jag tjuvlyssnar! Inte så att jag sitter och anstränger mig för att höra viskande, hemliga konversationer, men jag lyssnar på dem som pratar högt och ljudligt på allmänna platser: bussar, tåg, lunchrestauranger, i mobilen osv.

Häromdagen hörde jag två väninnor prata. Den ena var upprörd då hon beställt en resa och barnen inte fick ledigt från skolan. Hon berättade livfullt, irriterad och frustrerad. Det som slog mig var hennes väns reaktion: hon lyssnade, bekräftade, men gick inte in i dramat. Vilket är ganska ovanligt.

När någon berättar något de är upprörda över är det lätt att dras in i berättelsen och bli en del av dramat. Väninnan hade lika gärna kunnat ta en roll som uppbragt och kränkt och utbrista i: "Nää, det menar du inte!", "Vilka idioter, förstår de inte vad de ställer till med?" eller "Men milda makter, hur ska ni göra nu – det är ju redan beställt?"

Något som kanske känns bra för den som berättar. En allierad. En person som tar ställning för dig. Som hör din frustration och står vid din sida i striden. Som verkar beredd att kämpa för dig. Som häller vatten på din kvarn.

Frågan är bara om det är vad som behövs? Ett sådant beteende gör dramat större, för- stärker ilskan och frustrationen. Kanske till och med trappar upp en konflikt eller förorsakar ytterligare irritation. Energin är hög och arg, och den som eldar på blir en del av det som händer.

Om man istället väljer att stå utanför dramat händer något annorlunda. Det jag hörde var att väninnan lyssnade och bekräftade, utan att för den skull gå in i dramat. Energin blev en helt annan, lugnare, mer fundersam. Hon som berättade landade i att hon nog skulle fundera kring hur hon skulle gå vidare, vad som var bäst. Om det var ett samtal med rektor eller om de bara skulle lägga ner sina planer. Hade vännen istället gått in i dramat kanske hon istället hade blivit än mer arg, bestämt sig för att konfrontera rektorn direkt dagen efter och gått in i det med aggression. Ingen bra förutsättning för ett bra samtal.

Så genom att inte vara en allierad, utan istället någon som lyssnar och speglar, kan man hjälpa mer. Jag är inte säker på att just dessa kvinnor insåg vad som hände och varför det var bra. Men det spelar ingen roll, resultatet är det samma. Som coach skulle jag ha gått vidare med frågor om hur hon vill fortsätta, vad hon vill uppnå och vilken strategi som är bäst.

Men i vissa lägen kan man ju välja att vara en drama queen – för det är ju ganska kul att vara i dramat! Att få slänga sig ut i ytterligheterna, vara arg, vara sur, vara upprörd. Så länge man är medveten om vad som händer och medveten om att man har ett val.

När var du en drama queen senast? När hjälpte du en kompis mitt i ett drama senast – och vilken roll tog du?

//yeh yeh coach

Jag satt på tunnelbanan och i sätet tvärs emot satt en kvinna med en hund. Hunden var av den sällskapliga sorten och kom fram och hälsade. Hon hette Nitscha och hade labradorliknande hängande öron. Hon hade full koll på allt som hände, vilka som gick av och på och om något var på gång. Det naturliga för en hund är ju att lukta sig till vad som händer, men hon gjorde lite annorlunda – när det hände något rabalder längre bort fällde hon ut öronen och lyssnade. Det såg otroligt kul ut och jag var tvungen att plåta hennes utfällda öron.

Jag kände en viss släktskap med vovven. Jag lever ju på att vara nyfiken och lyssna. Det gör all skillnad i världen när vi lyssnar ordentligt. Alla människor har oerhört spännande saker att berätta – om vi får chansen att komma närmare och de vågar dela sina historier med oss.

Att lyssna är det första steget i all samtalsmetodik. Det är lätt att gå in i en kommunikation med mängder av saker som vi vill berätta. Om vi istället går in i det med öppna öron och en nyfikenhet på vad vi kommer att få höra, så kan helt nya historier uppdagas och vi kan hitta en öppen kanal mellan oss.

En del kan verka reserverade, de tycker inte att de har något att berätta. Men så en dag ställer vi rätt fråga till dem. Frågor är det som kan öppna människor. Det är lätt att inte våga fråga – att tänka att det har jag inget med att göra, att personen kan bli förnärmad eller att det är näsvist att fråga (något som vi får lära oss som små, när vi bubblar av frågor och gör föräldrarna generade).

De allra flesta människor blir dock glada när man frågar. Det är ju någon som är intresserad av dem, deras liv och deras åsikt. Någon som är beredd att lyssna. Men det måste vara ärligt. Om en fråga inte är ärlig och det egentligen inte finns någon vilja att lyssna bakom, så märks det omgående.

Den enkla frågan "Hur är läget?" är en typisk sådan fråga. Det märks omgående om den som ställer den egentligen är intresserad av att få ett ärligt svar, eller om svaret förväntas blir: "Det är bara bra!" Ett socialt spel, som har sin egen plats i vårt dagliga liv – men inte en fråga som öppnar upp för kommunikation och nya spännande insikter.

Ibland blir jag förvånad över att människor är så villiga och modiga när det gäller att svara på frågor. Men det är nog så att vi över lag är lite dåliga på att faktiskt se varandra, så det är en uppfriskande fläkt när någon vågar fråga om svåra saker, om ohälsa eller om privata angelägenheter.

Det är också mod att våga svara på en fråga när svaret inte är det "rätta", det konventionella eller det politiskt korrekta. Att till exempel att våga svara "Nä, jag tycker det är skitjobbigt att vara hemma med en baby!" Ett svar som är betydligt mer spännande och som ger ett helt annat avstamp för att diskutera vidare än det vanliga "Det är så mysigt". För mig är det verkligen något som får mig att, som Nitscha, spetsa öronen och lyssna efter historien bakom.

När ställde du en intresserad fråga sist? Vem skulle du vilja ställa en närgången fråga till?

//yeh yeh coach