Jag funderar på hur man kan göra tråkiga saker på ett roligt sätt. Det finns ju mycket som vi behöver lägga kraft på, men som inte är så himla skojigt. Själv är jag till exempel inte så förtjust i att städa. Jag känner det som om det finns hur mycket som helst annat att göra hemma som är betydligt roligare. Till exempel gillar jag att stryka, något som jag förstått att många andra tycker är pest och pina.

Men jag kan inte ägna mig enbart åt stryktvätt hemma. För att ha ett trevligt hem och må bra behöver jag med jämna mellanrum dammsuga och skura golv. Trots att jag tycker det är stentrist.

Så hur skulle jag kunna göra det på ett sätt som gör det roligt? Jag kanske ska göra som vi gör med små barn när vi vill att de ska göra något som de egentligen inte har lust med. Vi mutar: "Om du äter upp maten får du glass" , vi hotar: "Om du inte äter upp maten, får du ingen glass", vi lockar: "Mm, vilken god mat, vill du smaka?", vi försöker väcka tävlingsinstinkten: "Ska vi se vem som kan äta upp maten först?!" och vi distraherar: "Oj, vilken fin tröja du har, jag hjälper dig äta så du inte spiller på den".

Det kanske går att muta, hota, locka, tävla och distrahera sig själv till att göra det jag tycker är måttligt kul? Men först behöver jag nog fundera på vad jag går igång på. Vi är olika, somliga behöver en liten muta: När jag dammsugit får jag ta kaffe och en kaka... Andra behöver hot: Jag får inte titta på TV förrän jag dammsugit... Eller lock och pock: När jag är klar kommer det att se ut som ett heminredningsmagasin här hemma...

Jag tror det är många som tävlar när de städar – det ska bli finare och fräschare än hos någon annan, eller bättre än de gjorde sist. Prestationen räknas som en morot i sig själv. Väldigt många har en drivkraft att vilja prestera, vilja vara duktig.

Själv funderar jag på om jag skulle kunna distrahera mig själv – så jag inte märker att det är städaning som jag håller på med. För så länge som man inte definierat det man gör som något tråkigt, så gör man det ju utan motstånd. Det är först när motståndet kommer in som det blir trist.

Jag tror att bra musik på hög volym, att dansa samtidigt eller att ha fokus på en målbild (till exempel att det ska komma folk på middag) fungerar för de flesta som distraktion. När fokus är någon annanstans försvinner trögheten och energitappet. Det kanske till och med kan bli kul? Om jag låtsas att köksgolvet är havet och min skurborste en segelbåt i Amerikas Cup, eller om allt plock i vardagsrummet är en avancerad hinderbana i ett Super Mario-spel. Plötsligt kan jag se en möjlighet att städningen kan bli riktigt kul. Med fantasi och vilja att se något annat, så skulle det nog fungera. Jag ska prova – imorgon...

Vad behöver du för att göra saker som du inte har lust med? Mutor, hot, lockelser, tävlingar eller distraktioner?

//yeh yeh coach

Det har stänkt vatten på badrumsgolvet. Jag lutar mig fram och tittar ordentligt. En av vattensamlingarna ser ut som en man som ligger på knä och håvar upp något i famnen. Det är en helt oorganiserad skvätt vatten – men jag ser en bild i det.

Det kallas konnotation – förmågan att tolka och ge betydelse. Hjärnan jobbar hela tiden för högtryck med att ge de intryck som vi tar in en betydelse. Det är det som exempelvis gör att vi kan ligga och titta på moln och se att de föreställer något.

Visst är det fascinerande att jag kan se en man i en vattendroppe, att jag kan se ett träd i ett moln eller en hund i kaviaren på frukostmackan. Visst är hjärnan fantastisk som skänker oss alla dessa extra bilder, som låter oss vara kreativa i det lilla.

Jag har funderat på vad det var mannen i droppen tog upp i knät – var det ett barn, ett fiskenät, ett djur? Onödiga tankar? Nej, snarare tankar som leder in mig på nya tankevägar.

Vi kan träna oss i att se den här extra dimensionen av världen, att låta oss vara fantasirika och kreativa. Hitta metaforer i vardagen. De hjälper oss att vara i nuet och sätter igång tankeprocesser som kan leda till nya idéer och nya tankar. För nya tankar gör att vi gör andra saker än vad vi brukar. Och när vi gör nya saker så får vi nya resultat. Vi går inte på i gamla hjulspår och får samma resultat som tidigare – istället kanske vi förnyar, förbättrar och toppar våra resultat.

Släpp hjärnan loss och se det som inte finns!

När tänkte du en ny tanke senast?
//yeh yeh coach

Det är förmiddag och jag går förbi det närbelägna dagiset. Ett barn vid grinden får syn på mig och ropar: ”Heeej!”  Flera av de övriga barnen hänger på och ropar ”Hej!”  Jag svarar dem allihop med ett ”Hej busungar!”

En av flickorna svarar mycket kränkt: ”Jag är ingen busunge!” De övriga har en annan taktik – de svarar flerstämmigt ”Nä, du är en busunge!” Jag skrattar: ”Det går ju inte – jag är ju vuxen. Då måste ju jag vara en busvuxen!”

Jag börjar fundera – hur är en busvuxen? Det måste ju vara någon som har kvar sitt barnasinne, som bejakar sitt barn och sin humor, men ändå tar ett vuxet ansvar för det man gör. Direkt börjar jag tänka på min pappa: han var definitivt en busvuxen! Det var bara han som vid Lucia drog på sig en gammal nattskjorta, satte en städmopp på huvudet och Luciakrona ovanpå och sen gick runt till grannarna med lussefika. Synen var obetalbar – speciellt som min pappa var nästan 1.90 lång och hade skägg.  Det gjorde definitivt grannarnas dag…

På vägen till vuxen händer det att vi börjar ta allt, inklusive oss själva, på stort allvar. Det kanske är en del av processen till att bli vuxen – de mest allvarliga är oftast tonåringarna. Sen finns det några som inte släpper det barnsliga, som vågar låta det lysa genom det allvarliga. Och de blir ofta ganska populära, de släpper ju taget även för de som inte riktigt vågar.

Att skratta, att busa tillhör det verkligt mänskliga. Det finns i alla länder, bland alla folkslag, även om vi har olika åsikter om vad som är roligt, vad man får skoja om och hur vi uttrycker det.  Skrattet befriar och hjälper oss i svåra situationer. Och de som bejakar det roliga, det busiga, det absurda, det som lockar till skratt, agerar som väktare för skrattet som överlevnadsstrategi.

Jag funderar på ordet vuxen. Att vara vuxen för mig är att ta ansvar, att stå för den man är och visa omsorg för andra. En busvuxen låter inte skämt gå ut över andra som inte kan försvara sig eller blir kränkta. (De som kan försvara sig kommer att ge igen med samma mynt – och kan uppskatta skämtet på deras bekostnad.) Ett bus är något som är kul – inte elakt, kränkande eller pinsamt för någon annan. När min pappa agerade lucia, var det ingen annan som var måltavla för skämtet.

Att busa kräver kreativitet – att se en ny vinkel , att vända på en tanke, att hitta en ny sida av något. Ofta när våra barn hittar på ett ”bus” har vi svårt att bli arga på dem – på grund av att vi ser den kreativa och roliga sidan av saken.  Många gånger måste man bita sig i tungan för att inte skratta när man ska banna ett barn för ett uppfinningsrikt, kreativt skämt.

Jag hoppas verkligen att jag på mitt sätt kan vara en busvuxen och att jag i alla lägen kan se det roliga, kan se det busiga.  Jag lämnar plats i mitt liv för det och står för mitt uttalande till dagisbarnen: ”Jag är en busvuxen!”

När hittade du på ett bus senast? När ska du hitta på ett nytt?

//yeh yeh coach

 Jag var på byggvaruhuset och tittade på badrumsinredning. En liten kille, kanske fem år, rusade runt som bara en femåring orkar göra. Plötsligt tvärstannade han och skrattade högt och ljudligt. Sedan ropade han glatt: ”Mamma! Jag är bra på att skratta!”

Det var otroligt sött och först smålog jag bara åt hans entusiasm. Sedan började jag fundera – det kanske är så att den lilla pojken har förstått något livsavgörande!

Det är oerhört lätt att glömma bort den förmågan i livet. Vi försöker få vårt liv att bli bra på olika sätt, sätter upp mål och jobbar med att utveckla oss själva. Vad skulle hända om vi bara hade ett enda mål för vårt liv – att bli bra på att skratta?

Mycket av det andra som vi jagar efter i livet skulle troligen bli enklare om vi fokuserade på att bli bra på att skratta. Man vet att vi skrattar betydligt mindre idag än för 50 år sedan: då ägnade vi nästan en halvtimme om dagen åt att skratta, medan vi idag bara skrattar ca 15-20 minuter om dagen. Det är riktigt skrämmande siffror, vi kanske har mindre att skratta åt men troligare är att vi inte tar oss tid till att se det roliga i tillvaron.

Skratt utlöser en hel radda positiva reaktioner i kroppen som gör att vi mår bättre. Ett gapskratt påverkar andning, blodcirkulation, blodtryck och muskler. Hjärtat slår snabbare, blodflödet stimuleras och andningssystemet påverkas på ett positivt sätt. (Min kamrat Anita Gullberg har skrivit en intressant artikel på Vårdguiden om skratt: http://www.vardguiden.se/Tema/Halsa/Livsstil/Skratt-bra-for-halsan/ )

Jag tänker också att skratt gör oss mer lyckliga. Ju mer vi skrattar, desto bättre mår både kropp och själ. Vi blir dessutom mer kreativa – höger hjärnhalva stimuleras, vilket gör att vi kläcker idéer, löser problem och kommer på nya saker lättare.

Men det absolut viktigast med skratt är att det smittar! När jag skrattar sprider det glädje och andra börjar skratta. Och det sprider sig som ringar på vattnet. När de skrattar påverkar de andra att också se livet på ett positivt sätt.

Om vårt fokus ligger på att bli bra på att skratta så skulle en hel radda positiva effekter påverka våra andra livsmål: vi skulle bli mer kreativa om hur vi ska lösa problem, sätta upp mål och nya projekt, vi skulle må fysiskt bättre, vi skulle bli bättre på att se det positiva i tillvaron och inte ta våra misstag så hårt, vi skulle kommunicera bättre med andra människor – vilket troligen skulle påverka karriär och familjebildning positivt och framför allt skulle vi bli omtyckta: alla gillar den som kan få en att skratta.

Så den lille pojken hade verkligen kommit på en livsavgörande sanning. Vi ska sträva efter att som han säga: ”Jag är bra på att skratta!”  Kan vi det, så kommer resten på köpet.

Hur bra är du på att skratta? Hur ofta skrattar du?

//yeh yeh coach

Det är vår 1907 och Albert C. Barnes  från Philadelphia, USA, köper ut sin partner ur företaget. De tillverkar medicin och det har gått oerhört bra för dem, så bra att Albert snart är miljonär.

Albert driver en fabrik – men bestämmer sig för att driva den på sitt eget lilla vis. Han inför 8-timmarsdag, en stor förändring i början av 1900-talet. Men han inför inte bara det: av de 8 arbetstimmarna ska bara 6 ägnas åt produktion, de övriga 2 ska ägnas åt studier. Albert brinner för tanken om att alla har rätt till utbildning. Han inrättar ett bibliotek i fabriken och hänger upp tavlor av kända konstnärer på väggarna för att väcka diskussion om konst och filosofi. Han anställer färgade och är noga med att det även finns kvinnor i arbetsstyrkan.

Ska vi ta det en gång till – det här hände för 100 år sedan! Albert C. Barnes är idag mest känd som en av de mest excentriska amerikanska konstsamlarna, han inrättade en stiftelse, byggde ett museum, köpte upp tavlor från modernisterna som ingen trodde på och han var på kant med konstetablissemanget större delen av sitt liv.  Men vilka idéer!

Tänk om vi i våra ekonomiskt slimmade verksamheter skulle säga: ”Vi gör om, från och med nu ska vi bara jobba sex timmar om dagen, de resterande två ägnar vi åt att förkovra oss!” Vilket ramaskri det skulle väcka. Så kan man inte göra, då tjänar vi ju inga pengar!

Men tänk om det är fel. Tänk om det skulle generera nya idéer. Tänk om vi blir bättre på det vi gör och kan vara mer effektiva. Tänk om det är så att om vi litar på människors kompetens och ger dem möjligheter, så händer nya saker.

Nya tankar ger nya handlingar. Och nya handlingar ger nya idéer. En ny tanke kan ju faktiskt vara en gammal tanke som får en ny förpackning. Och en så oerhört radikal tanke som Albert tänkte för 100 år sedan kanske kan landa idag?

Vad skulle hända om vi gav oss själva möjligheten att utvecklas? Om vi tog oss tid att tänka tankar till punkt? Om vi vågade lita på att vi som människor är oerhört uppfinningsrika och kan utveckla vår effektivitet på andra sätt än att jobba som idioter.

Jag har svårt att själv greppa tänket. Det är så emot allt jag fått lära mig. Men det kanske är dags att tänka nya tankar och göra nya saker. Om vi ska lyckas rädda vår värld från sjukdom, svält och miljöförstöring behövs ett nytt sätt att se på saker.

Jag föreslår att vi börjar nu! Vi tänker tankar som startar upp nya saker.  Vilken tanke skulle gå emot allt du fått lära dig?

// yeh yeh coach

Jag sitter på bussen och tittar på en liten tjej i vagn. Hon har en liten väska i knät fylld med plastdjur och andra små figurer och hon leker intensivt med dem.  Hon plockar upp en häst som får skritta runt i locket och plötsligt säger hon: ”Hästen älskar att åka skridskor!”

"Hupp!", hickar min vuxna fantasi. Hur skulle det se ut om en häst försågs med skridskor. Men vem vet, det kanske skulle gå alldeles utmärkt – det är bara min tanke som begränsar. Flickan är kanske fyra år och har fortfarande tillgång till hela sin fantasi: inga lektioner, upplevelser eller tillsägningar har begränsat den ännu.

För det hon gör är honnörsord inom det som kallas kreativitet. Teo och Fredrik Härén, som jobbar som kreativitetskonsulter, brukar uppmana oss att öva på det här sättet. Ta två olika begrepp och sätt ihop dem – vad får du då? Hon tog häst och skridskor och satte ihop dem och fick ett helt nytt tankesätt.

Det här är inte enkelt, det kräver att man låter sitt sinne vara öppet och tillåter tankar utanför det vanliga. Och inte förkastar de nya tankarna på en gång. Det kan finnas något i dem om man tänker en gång till.

Jag börjar fundera på vad jag skulle få om jag satte ihop mina två senaste blogginlägg  - ett om änglar och det senare om flaggor. Vad får jag då? Ängelflaggor? Hur skulle de se ut och vad skulle man ha dem till? Finns det några som gärna skulle vilja ha ängelflaggor?  Alternativt Flaggängel – vad kan det vara? En liten metallgrej som ser till att linorna inte slår på flaggstången? Eller något man har istället för flaggstångsknopp? Eller kanske något man kan sätta i toppen av kyrkor istället för kyrktuppen? Eller….

Visst är det spännande. Och framför allt sätter det igång processen hos oss. Processen att vara kreativ, tillåta tokiga tankar och framför allt släppa in det som är nytt. Det finns en liten uppfinnare i oss alla, det gäller bara att låta uppfinnaren få ta plats.

Vill du få mer inspiration om kreativitet läs gärna mer på Teo och Fredrik Häréns hemsida http://www.interesting.org/default.aspx  och på min kamrat Kristian Borglunds Kreativa verkstad på facebook: http://sv-se.facebook.com/pages/Kristian-Borglunds-kreativa-verkstad/150682844945945.

Vilka två saker som är aktuella för dig skulle du kunna kombinera och göra något nytt av?

//yeh yeh coach

Jag ska ut på en kortare resa. Och har en lång göra-lista inklusive packning som jag ska hinna innan jag åker. Och i vanlig ordning tappar jag fokus. Jag springer runt och gör lite på allting. Och visst, jag kommer lite framåt med alla saker, men det känns väldigt ineffektivt och jag blir väldigt frustrerad.

Nu vet jag att jag fungerar på det här sättet. Så jag har satt upp en del strategier för mig själv att ta till när jag märker att jag hamnar i ofokus. Den första är att sätta upp prioriteringar för det som ska göras – med utgångspunkt från det viktiga. Det viktiga i det här fallet är att jag ska åka iväg: alltså är det viktigaste att jag hinner fixa (tvätta, stryka, handla schampo osv) det som ska med och packa det. Först därefter får jag ta itu med att fixa långtidsmat för fiskarna och allt det andra som ska fungera.

När jag prioriterar saker brukar jag också tidsätta dem. Alla saker som tar mindre än fem minuter är det inte svårt att ta tag i omedelbart och bocka av en efter en. Då har jag redan klarat av ett antal saker innan jag ens börjar med högsta prio.

När en sak behöver längre tid, men jag vet att mitt fokus inte är på topp, sätter jag en timer på 20 minuter. Då ägnar jag mig helt och fullt åt den saken under 20 minuter – och håller mig till det, för jag vet att det bara gäller en kort stund.

Jag har en del andra knep också, t ex att inte slå på datorn förrän jag tar itu med saker som behöver den. Jag vet att datorn kan svälja en hel dag för mig med mail som ska besvaras, sociala arenor som det händer saker på, något som jag ska ta reda på och så börjar jag surfa och tappar fokus och helt plötsligt läser jag om hur man bäst fångar abborre… Något som jag absolut inte har tid med om jag ska klara av min göra-lista. Alltså slår jag inte på den förrän det är dags.

Har jag möjligheten så ber jag gärna någon om hjälp. Då är vi två som gör en sak och det vore ju helt befängt och respektlöst att inte fokusera på det när den andre hjälper mig.

Ibland tillåter jag mig att vara totalt ofokuserad. Det är inte speciellt effektivt, men jag gillar att göra många saker samtidigt. Och finns det ingen dead-line och inte någon som väntar på det jag gör – så varför inte njuta av att vara ostrukturerad?

Jag tar gärna emot fler konkreta tips. Hur gör du för att hålla fokus på uppgiften?

//yeh yeh coach

Vi börjar bli hungriga. Det är nog lunchdags, men ingen har planerat in att vi även idag ska äta något...  ”Jag springer till affären och handlar något snabbt”, säger någon. Och visst, det löser ju problemet snabbt, men jag brukar alltid hejda mig och fundera på vad som redan finns. Finns det något i kylen, frysen och köksskåpet som går att kombinera ihop till en bra måltid?

Är det inte ett lite typiskt beteende? Vi behöver något. Och springer och köper det. Efteråt inser vi att vi redan hade just den saken eller en liknande, i skåpet, garderoben, källaren eller på vinden. Vi har bara inte koll på var vi har lagt den.

En annan variant är när jag vet att jag har en ”sån”, men inte har en susning om var jag lagt den. Kan den vara här, eller där, eller i källaren? Letandet tar dock alldeles för lång tid och ska vi få saker och ting gjort måste vi göra en snabb problemlösning.

Det är lätt att inse att den bästa lösningen på problemet är att städa bland sina saker, inte ha mer än man har koll på och tänka en extra gång innan man handlar på sig mer saker. Men nu är vi ju alla människor… Och vi är inte alltid så rationella, välorganiserade och effektiva som vi vill vara. Men vi kan ju sträva mot det.

Det är lätt att bli överväldigad av alla saker vi ska administrera i våra liv. Mat, kläder, möbler, hygienartiklar, böcker, grejor osv.  Och strävandet mot ordning blir en stressfaktor och stjäl mängder av energi. Man blir trött bara av att tänka på allt som borde organiseras och städas upp. Och jag vet varför jag blir så trött – jag ser hela bilden på en gång. Vardagsrummet, förrådet, det utrivna badrummet, röran i klädkammaren, alla böcker som behöver rensas ut – det blir alldeles för mycket att orka med.

Jag måste nog träna mig på att låna hästens skygglappar och bara se en sak i taget. Det räcker med att fixa en sak. Det gäller att sätta upp ett lagom stort projekt och strunta i resten. Jag tror att mitt närmaste projekt är att få ordning i sovrummet. Vilket betyder att jag struntar i det andra – det får komma sen. Det ger mig mer energi om jag fokuserar på ett projekt.

Du kan ta det lugnt – röran kommer inte att springa ifrån dig, den går ingenstans... Du har hela resten av ditt liv att ta itu med det. Och just nu känner jag att jag kan strunta i att vi inte har riktigt koll på vad som finns i kylen, frysen och matskåpet. Vi hinner ta tag i det så småningom.

Var är ditt fokus? Finns det någon röra som du behöver prioritera just nu?

//yeh yeh coach

Ibland håller nästan orden på att rinna över i huvudet… Det har hänt saker som du skulle behöva bearbeta, du har varit med om en situation som du skulle behöva bolla, det händer saker i ditt personliga liv som du inte kan prata med vem som helst om.  Om du då sitter i en känslig sits, till exempel är chef, personalansvarig eller har en position som gör att du helt enkelt inte får prata om det som hänt – kan det bli rätt jobbigt mentalt.

Det är lätt att bli sittandes och tänka samma tankar om och om igen. Utan att för den skull komma fram till något. Ibland behöver man älta – men oftast behöver man bara få ur sig sina tankar och bli klar med dem. Utifrån det går det sedan att göra en handlingsplan.

Vad kan du då göra om du sitter i en sådan situation? En väg kan vara att prata med någon som befinner sig på samma position i din organisation. Men det är inte alltid det finns en sådan person. En annan väg kan vara att skriva av sig. Skriva är bra – det gör att man sorterar upp mina tankar och ser vad som egentligen är kärnfrågan.

Det finns också de som aldrig pratar med någon, utan istället svettas ut problemet. Tar ett extra varv på gymmet och tar i för kung och fosterland, springer en timme för att få ut frustrationen, eller går och simmar och stänger ner tankarna och fokuserar enbart  på att ta ytterligare ett simtag.

Ett alternativt sätt kan vara att ta hjälp av ett externt bollplank – jobba med frågan på ett strukturerat sätt med en coach som lyssnar och frågar.  Om du väljer den vägen ska du vara noga med hur du väljer coach – tillämpar coachen tystnadsplikt? Vilka etiska regler följer hon? Dina frågor kan ju vara av yttersta sekretesskaraktär. Det kan vara bra att begära ett sekretessavtal med coachen – om frågor du vill dryfta kan innebära skada för andra individer eller för din organisation.

Hur gör du när det blir för mycket i huvudet? Vem lyssnar på dig?

En felsägning satte igång en tankekedja: jag skulle säga ”en smygande känsla”, men råkade säga ”en flygande känsla”. Och började fundera på vad en flygande känsla skulle kunna vara.

Jag tänker att en flygande känsla är en känsla som bara kommer, i en situation som i sig inte alls gett upphov till känslan. Mitt i ett samtal eller ett skeende så dyker en känsla upp – du känner igen den, men har svårt att förstå varför du känner som du gör.

En person som jag pratade med berättade om en intervju, där hon plötsligt fått en stark känsla av misströstan och lessenhet. Och det fanns egentligen inte någon anledning – den hon pratade med hade inte sagt något konstigt eller elakt. Vi spelade upp situationen igen och då kunde hon se vad som hänt: den andra personen hade använt ett tonfall som satte igång en process hos henne. Det var saker från det förflutna som överföll.

Och jag kan nästan se hur känslan kommer flygande – inifrån hennes erfarenheter och bagage. Det kan vara både trevliga och mindre trevliga känslor. Det de har gemensamt är att de triggas av våra sinnen och det undermedvetna. En lukt, ett skeende, ett tonfall kan sätta igång känslor som vi inte visste fanns där.

Ofta när jag kör bil kan jag plötsligt på bra humör och känna mig stark.  Jag har ingen aning om varför, men situationen triggar igång något.  Jag har inget behov att veta varför: jag blir på bra humör, det är en bonus i livet. Men om en negativ känsla sätter krokben för dig, om du får ett sämre förhållningssätt på grund av en ”flygande känsla”, kan det vara läge att fundera på vad det är som händer. Kan du hitta strategier att förändra din känsla?

Hur medveten är du om vilka ”flygande känslor” du har?

//yehyehcoach

Många av min mest kreativa och kloka idéer får jag i duschen eller precis när jag ska somna/vakna. Vad är det som händer?

Det är ganska uppenbart att vid båda dessa tillfällen släpper jag taget. Jag sitter inte framför datorn och anstränger mig att få idéer, jag jobbar inte aktivt med att tänka, utan jag bara ÄR en stund. Och att jag bara är, innebär inte att hjärnan slutar fungera. Den jobbar på, vårt undermedvetna är aldrig avslaget.

Men grejen med det undermedvetna, de tankeprocesser som snurrar runt i andra former än det medvetna, logiska tänkandet, är att vi inte kan tvinga det.  Det tar sin tid, det tickar på i bakgrunden och vi får bara acceptera att vi inte kan skynda på det, stressa igång det eller bestämma en deadline för det. Det som ska komma fram gör det – när vi ger det utrymme.

Det kan göra underverk att flytta sitt fokus om man kört fast. Stäng ner det medvetna tänkandet en stund: ta en promenad, en dusch, meditera, påta i trädgården, måla naglarna, gör yoga, ta ett träningspass. Det viktiga är att du släpper taget om de medvetna tankarna. Då ger du plats för det undermedvetna att komma upp med andra lösningar.

Se inte sådana här aktiviteter som ineffektiv tid – för det är tvärt om. Då ger du din hjärna tillfälle att utnyttja hela sin kapacitet. Prova - ta 20 minuter och gör något roligt som du går upp helt i – och ge akt på om det förändrar ditt tänkande.

Vilka intressanta tankar kommer att komma upp i ditt medvetna tänkande då?