Jag har två resor framför mig. En kortare inom Sverige och en lite längre utomlands. Jag ser verkligen fram emot det. Frågan är om det egentligen inte är tiden precis innan en resa som är den bästa. När man planerar, funderar på vad man ska göra, tar reda på information, bygger förväntningar.

Och det är det där sista som är det kluriga. Att man bygger förväntningar. Det är inte alltid som förväntningarna slår in. Något som kan vara både bra och dåligt. Det oplanerade är ibland oerhört upprivande: det kan vara olyckor, saker som går sönder eller relationer som inte funkar. Inte roligt alls, men andra gånger kan det oväntade innebära att vi gör något vi inte skulle ha gjort annars, träffar någon intressant person eller får inspiration till att ändra något i vårt liv.

Och egentligen är det väl det som driver oss att resa. Att få se något annat, göra något annat, träffa någon annan. Att förändra vår nuvarande situation.

Medan jag sitter och klurar inser jag att det kanske finns en annan väg. Att bara befinna sig i nuet, ta dagen som den kommer och inte planera. Det finns en del som klarar att resa på det sättet, men jag tror inte de är så många – man måste ju trots allt köpa biljetter, fixa boende, packa en och annan sak (kläder, tandborste) för att över huvud taget komma iväg. När jag tänker ett varv till inser jag att människor som är så här ofta ser till att ha en annan person i sin närhet som är den som tar initiativ, strukturerar och planerar...

Det är väl bara att konstatera, jag är en sådan person. Det är väl därför jag skriver packlistor, sitter framför datorn och surfar på kartor, affärscentrum och möjliga evenemang att gå på, och beställer diverse biljetter så det är klart när vi väl är där. Jag gillar när det grundläggande är klart – för det är då jag kan låta det oväntade hända på vägen!

Och förväntningarna? Hur ska jag hantera att det inte blev som jag tänkte? Det finns bara en sak att göra med förväntningarna när man väl är på resande fot: de är passerade – strunta i dem och var i nuet!

Är du den som driver eller den som följer med? Hur hanterar du förväntningar som inte
slår in?
//yeh yeh coach

PS: När jag ska lägga in en bild till det här inlägget rågar jag stava fel på ordet väska och det blir: resväxa. Det är nog egentligen det allt handlar om - att resa får oss att växa!

De flesta (förutom alla pollenallergiker) hälsar våren med stor entusiasm. Efter en lång vinter har vi abstinens på ljus och så fort det är tillräckligt varmt och soligt skyndar vi oss ut.

Något som är helt rätt. Vi lever i ett solfattigt land och måste utnyttja varenda chans till att låta kroppen få en möjlighet att bilda D-vitamin. När solen lyser på huden, bildar vi D-vitamin, ett vitamin som behövs i alla våra celler för att vi ska hålla oss friska. De senaste åren har flera forskningsresultat visat att bristen på D-vitaminer är upphov till flera sjukdomar. Så sol är ren och skär medicin för oss.

Men det ska vara tillräckligt starka strålar, från sol som lyser mitt på dagen. Och det är ju inte alltid så enkelt – då jobbar ju de allra flesta av oss. Vi har konstruerat en vardag för oss, som inte är anpassad till våra kroppar och till den miljö som vi lever i.

Ibland blir jag bara så frustrerad på att det moderna samhälle vi bygger, som totalt har glömt bort att vi är biologiska varelser! Mitt på dagen, när vi borde tanka ljus, ska vi sitta på jobbet. På kvällen, när våra kroppar behöver vila, har vi uppfunnit ljuskällor som gör att vi kan fortsätta vara aktiva och våra krav på produktivitet och effektivitet ger inget utrymme för återhämtning och "stirra-i-väggen"-tid.

Jag läser en spännande artikel av Åsa Nilsonne i Modern Psykologi om hur psykologin inte tar hänsyn till biologin. I många år har psykologier inte kopplat ihop sin vetenskap med biologi och genetik. Vad är det som påverkar oss – psyke, arv eller miljö? Och svaret är naturligtvis att det är en kombination. Psykologer kan inte strunta i de biologiska processer som påverkar vår hjärna. Vi hänger ihop – fysiskt och mentalt, biologiskt och psykologiskt.

Så rent konkret då – solen gör oss glada och vi söker den. Biologiskt sätter den igång produktion av D-vitamin. Vitaminet sätter igång läkningsprocesser. När vi fysiskt mår bättre, mår vi också psykiskt bättre. Med andra ord är solen och solljuset oerhört viktigt för vårt välmående. Välmående gör att vi presterar bättre och är mer effektiva. Vilket gör att alla borde prioritera en stunds sol mitt på dagen väldigt högt. Sol på näsan är bra för människan, för företagen och för nationen!

Hur prioriterar du i din arbetsdag? Går jobbet före sol på näsan?
//yeh yeh coach

Jag sitter och letar efter gamla foton på min vän som jag ska använda till hennes födelsedag. På vägen hittar jag mängder av fotografier av situationer som jag glömt bort. Var han med på den festen? Var är det här någonstans? Vad hette tjejen med lockigt hår?

I vanliga fall tycker jag att jag har väldigt bra minne. Något som ibland kan upplevas som rätt jobbigt av min omvärld – jag kommer ju ihåg vad någon tog på sig att göra på ett möte för tre veckor sedan, hur målsättningsdiskussionen för projektet gick och vad någon lovat hjälpa mig med (men nu har det gått sex månader...). Och eftersom jag har gott detaljminne blir jag förbluffad över att andra glömt.

Just därför känns det nästan trösterikt att inse att jag faktiskt glömt saker. Vad skönt att jag inte låter det ta plats i min hjärna längre. Men det är ju klart – när jag tittar på korten kommer många minnen tillbaka.

Vad är det egentligen som gör att vi kommer ihåg? Är det att en situation var viktig eller att den väckte starka känslor? Eller är det något helt annat – att vi vid just det tillfället var fokuserade och i situationen? Kanske fastnar vissa situationsbilder i hjärnans minnesbank för att de har en speciell miljö eller en intressant färg. Eller en lukt – jag vet att varje gång jag går förbi en speciell plats ute på gården så tänker jag på London. I den lilla parken jag gick genom varje morgon i tre veckors tid, på väg till tunnelbanestationen för att ta mig till Londons sevärdheter, måste samma buske ha växt. Det luktar London.

Hjärnan använder sig nog av alla möjliga tricks för att komma ihåg – den hänger upp vårt liv på känslor, sinnesförnimmelser, viktigheter. Tankekrokar och tankekedjor underlättar den fantastiska process som faktiskt gör att vi minns. Vilket gör att när jag bläddrar igenom de gamla korten, sätter de igång långa banor av tankar och minnen.

Hur minns du, genom känslor, sinnesförnimmelser eller viktigheter? Vad kommer du ihåg och vad glömmer du?
//yeh yeh coach

Det har varit en period av intensiv aktivitet och många nya saker för mig på sistone. Inte så att jag blivit helt uttröttad fysiskt, utan det har mer handlat om nya idéer, nya projekt och många nya kunskaper. Det har handlat om roliga, udda och kreativa saker. Jag har träffat roliga människor, gjort annorlunda saker, sugit i mig ny kunskap utan att vara medveten om det. I vanliga fall kan jag bli väldigt mentalt trött i en sådan här intensiv period, men nu har det inte känts så.

Visserligen har farten varit hög, men jag har haft möjlighet att vila mellan varven – framför allt har jag tagit mig tid till mental vila (det kan vara i form av promenader eller meditation: bara det ger hjärnan en chans att smälta allt som händer). Det har gjort att balansen mellan energi ut och energi in har fungerat.

Energi är som att koka kaffe: i ena änden häller du i kaffe och vatten i pannan för att koka ihop en god dryck. I den andra änden, pipen, häller du ut. Jag brukar ibland rita den här bilden med mina klienter, framför allt när någon har problem med att det är mycket som tar deras energi – jag frågar var kaffet går någonstans. Och nedanför pipen skriver vi ned alla saker som tar deras energi. Sen undrar jag vad som är deras kaffe och vatten, dvs vad som ger dem energi. Många upptäcker att det saknas balans mellan energi ut och energi in. En rejäl tankeställare för många och även en aha-upplevelse för att det är okey och bra att ta sig egen tid.

När jag gjorde det här med min klient Nina påpekade hon att det behövs en komponent till för att få kaffe – värme! Det behövs kärlek i livet för att få balans, någon som tycker om oss, gillar det vi gör och trivs i vårt sällskap. Annars blir det svårt att få balans i kaffekannan.

Ibland måste man skölja ut kaffekannan och fylla på med nytt kaffe och vatten, annars blir det bara sump. Göra något drastiskt: prata av sig, springa en mil eller resa bort. Jag har redan planerat in ett par aktiviteter framöver som ska ge mig distans och låta mig skölja ur den mentala sumpen.

Vad har du planerat för att fortsätta koka gott kaffe framöver?
//yehyeh coach

Det är måndag morgon i slutet av mars. Jag kliver upp med ett visst motstånd och blir än mer avståndstagande när jag tittar ut genom fönstret. Det snöar! Vi hade ju påbörjat våren, solen hade värmt upp och smält snö och is. Vårblommorna började titta upp. Fasen också, det skulle ju vara vårväder nu!

Det är en liten händelse, men ändå blir jag störd – det blev ju inte som jag tänkt... Och det är något som återkommer i livet på många plan. Som människor har vi svårt att låta bli att göra upp planer, att måla upp bilder inom oss hur det ska bli, hur det ska vara. Och när det inte blir som vi tänkt blir vi störda, upprörda, irriterade, arga, sorgsna och förbannade.

Att kunna göra upp planer och måla upp visioner för framtiden är en av våra främsta styrkor. Det är det som driver utveckling, kreativitet och nya idéer. Det är det som får oss att jobba på även i motvind. Det är det som är grunden för att vi förflyttar oss i tanke och handling. Men ibland händer saker på vägen som vi inte kan påverka. Och det väcker negativa känslor, gör oss förvirrade och handlingsförlamade.

Det gäller att inse när vårt motstånd inte hjälper oss, sluta kämpa och hitta sinnesro. En inte alldeles enkel uppgift. Vi behöver påminna oss om skillnaden om och om igen - t ex med Sinnesrobönen som den amerikanske filosofen Reinhold Niebuhr skrev 1926. Delar av den används i tolvstegsprogram världen över.

När jag upprepar den första versen för mig själv börjar jag skratta – det är ganska självklart, att jag inte kan påverka vädret. Jag släpper irritationen och lever i nuet.

.....
God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,
Courage to change the things I can, and the
Wisdom to know the difference.

Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time;
Accepting hardship as the pathway to peace.

Taking, as He did,
this sinful world as it is,
not as I would have it.

Trusting that He will make
all things right if I
surrender to His Will;

That I may be reasonably happy
in this life, and supremely happy
with Him forever in the next.

....

Vilka irritationer och ilskor behöver du släppa och acceptera att du inte kan påverka?
//yehyeh coach

Jag funderar på hur man kan göra tråkiga saker på ett roligt sätt. Det finns ju mycket som vi behöver lägga kraft på, men som inte är så himla skojigt. Själv är jag till exempel inte så förtjust i att städa. Jag känner det som om det finns hur mycket som helst annat att göra hemma som är betydligt roligare. Till exempel gillar jag att stryka, något som jag förstått att många andra tycker är pest och pina.

Men jag kan inte ägna mig enbart åt stryktvätt hemma. För att ha ett trevligt hem och må bra behöver jag med jämna mellanrum dammsuga och skura golv. Trots att jag tycker det är stentrist.

Så hur skulle jag kunna göra det på ett sätt som gör det roligt? Jag kanske ska göra som vi gör med små barn när vi vill att de ska göra något som de egentligen inte har lust med. Vi mutar: "Om du äter upp maten får du glass" , vi hotar: "Om du inte äter upp maten, får du ingen glass", vi lockar: "Mm, vilken god mat, vill du smaka?", vi försöker väcka tävlingsinstinkten: "Ska vi se vem som kan äta upp maten först?!" och vi distraherar: "Oj, vilken fin tröja du har, jag hjälper dig äta så du inte spiller på den".

Det kanske går att muta, hota, locka, tävla och distrahera sig själv till att göra det jag tycker är måttligt kul? Men först behöver jag nog fundera på vad jag går igång på. Vi är olika, somliga behöver en liten muta: När jag dammsugit får jag ta kaffe och en kaka... Andra behöver hot: Jag får inte titta på TV förrän jag dammsugit... Eller lock och pock: När jag är klar kommer det att se ut som ett heminredningsmagasin här hemma...

Jag tror det är många som tävlar när de städar – det ska bli finare och fräschare än hos någon annan, eller bättre än de gjorde sist. Prestationen räknas som en morot i sig själv. Väldigt många har en drivkraft att vilja prestera, vilja vara duktig.

Själv funderar jag på om jag skulle kunna distrahera mig själv – så jag inte märker att det är städaning som jag håller på med. För så länge som man inte definierat det man gör som något tråkigt, så gör man det ju utan motstånd. Det är först när motståndet kommer in som det blir trist.

Jag tror att bra musik på hög volym, att dansa samtidigt eller att ha fokus på en målbild (till exempel att det ska komma folk på middag) fungerar för de flesta som distraktion. När fokus är någon annanstans försvinner trögheten och energitappet. Det kanske till och med kan bli kul? Om jag låtsas att köksgolvet är havet och min skurborste en segelbåt i Amerikas Cup, eller om allt plock i vardagsrummet är en avancerad hinderbana i ett Super Mario-spel. Plötsligt kan jag se en möjlighet att städningen kan bli riktigt kul. Med fantasi och vilja att se något annat, så skulle det nog fungera. Jag ska prova – imorgon...

Vad behöver du för att göra saker som du inte har lust med? Mutor, hot, lockelser, tävlingar eller distraktioner?

//yeh yeh coach

Det har hänt flera gånger att andra sagt till mig: "Så bra det verkar gå för dig..." eller "Du som är så duktig...". Och jag känner inte riktigt igen mig. Men jag är ganska klar över vad som hänt, det handlar om hur jag valt att uppfatta och förmedla mitt liv.

Det finns faktiskt bara en enda sanning i livet: att vi kan och måste välja. Även när man hamnat i en svår situation, även när livet går en emot, kan man välja hur man förhåller sig till det. Så jag väljer vad jag fokuserar på – om fem saker går fel, men den sjätte funkar, så är det den sjätte jag fokuserar på och berättar för omvärlden om. Och omvärlden hör bara att det går bra.

Vad som är sant är oftast flera olika saker. Det är sant att jag inte mår så bra, men det är också sant att jag mår bättre än förut. Det är sant att jag har det ekonomiskt besvärligt, men det är också sant att det inte går någon fysisk nöd på mig. Det är sant att jag inte gillar min chef, men det är också sant att jag trivs med mina arbetskamrater. Var ska fokus vara?

När jag jobbar som coach innebär det att jag speglar och hjälper människor att se sin verklighet från flera håll. När jag ställer frågor till andra som: "Vad finns det som är positivt i det här?, Vad ska du göra i stället?, Finns det andra alternativ?", så gör de stor skillnad för mina klienter. Frågorna tvingar personen att se om det finns ett annat sätt att välja att se situationen på. Det har också lett till att jag själv automatiskt har börjat tänka i de termerna. När jag själv hamnar i problem och blir sur, går den positiva snurren igång av sig själv. Jag funderar på alternativ, vad som är positivt med det här eländet, osv...

Ibland vill jag inte. Det finns något väldigt befriande i att vara sur, tvär och negativ. Men det bygger inte upp mig och det gör inget bättre. Häromveckan träffade jag en klient som uttryckte en väldigt negativ tanke om sig själv. Jag funderade på det hon sagt och frågade sedan: "På vilket sätt är den där tanken positiv för dig just nu?" Hon tittade stort på mig, sen skrattade hon och sa: "Okey, jag förstår vad du menar."

Sen får vi inte glömma bort att vi är människor. Vi måste ibland få vara negativa, få klampa runt i vår negativitet, vara oroliga, bekymrade och ledsna. Bara vi inser att det är det vi gör. Det är inte säkert att alla tankar vi tänker just då är sanna, de är bara en del av verkligheten.

Att lära sig att se det positiva är inte enkelt att lära sig, det kan vara en svår, komplicerad och besvärlig läxa att lära. Men den är värd det! För livet blir så mycket enklare om vi fokuserar på det positiva.

Hur ser din verklighet ut just nu? Vad är sant? Vad väljer du att fokusera på?
//yeh yeh coach

Jag läser ett kinesiskt horoskop. Jag måste erkänna – jag läser gärna olika varianter på horoskop. De dagliga horoskopen i tidningar etc är definitivt inte något jag tror på, men de väcker alltid tankar hos mig som jag kan ha nytta av. Dessutom tycker jag att det är kul och de väcker min fantasi.

Min sociologilärare sa en gång en intressant sak om astrologi. Han hade suttit på ett hotellrum och inte haft något att läsa. Nere i hotellets kiosk hade han hittat en bok om astrologi – något han absolut inte trodde på. Men i brist på annat fick den bli kvällens lektyr och han läste den omedelbart. Han hävdade att han lärt sig mer om psykologi under den timmen än under sina tidigare studier med föreläsningar och tunga psykologiböcker!

Intressant tanke. Astrologin och horoskopen har funnits i tusentals år – naturligtvis är de grundade i hur vi människor fungerar, vilka linjer människans liv har och hur vi kommunicerar med varandra. Det är kanske inte en så rolig tanke att jag som individ fungerar på ett ungefär som alla andra människor. Det rimmar illa med vår tanke om individens frihet, vikten av att välja själv och att vi bestämmer vårt öde själv. I slutänden är vi dock människor, ett flockdjur som lever med olika relationer och vars liv har en viss gång.

Men vi kan konstatera – vi är en del av en lång kedja. I alla generationer upplever vi att vara barn, tonåringar, unga vuxna, vuxna, medelålders, åldrande – och olika saker händer i våra liv som hänger ihop med vår levnadsbana och relationerna mellan generationerna. De förändras inte så förfärligt mycket mellan årtusendena.

Ibland behöver vi inte läsa teoretiska, vetenskapliga böcker för att göra oss en uppfattning om världen. Ibland räcker det med att vi använder våra egna hjärnor och klurar lite på varför saker och ting blir som de blir. Så länge som vi inte sätter hela vår tillit till spågummor, astrologer och andra så tror jag vi kan lära oss något av dem.

Så jag läser horoskop. Skrattar ibland åt dem, tar ibland med mig tankar som hjälper mig att ställa mig en bit vid sidan och fundera på varför jag gör si eller så. Och ibland, måste jag erkänna – roar jag mig med att hitta på egna horoskop. Vi kan ju trots allt påverka våra tankar och vårt liv.

Vad säger ditt horoskop idag? (Du kan t ex titta här.)
Vad tar du till dig, vad skrattar du åt och vad lär du dig av det? Om du skulle hitta på ett eget horoskop för den här dagen – vad skulle det stå där?

//yehyehcoach

.

Det är en mörk, kall och kulen dag i november – och jag tar ut lite julkänsla i förskott. Har satt julblommorna , dricker te, äter pepparkaka och tänder ljus. Sätter på lite bra musik och myser. Och det tänker jag göra flera gånger innan jul! På det sättet tar jag ut glädjen flera gånger om. Och sammanlagt blir det säkert betydligt mer lyckokänsla än under själva julhelgen.

Min mysiga bild av julhelgen kanske inte alls infrias. Det kanske blir stressigt, familjen ska komma överens i flera dagar och alla har en egen bild av hur det ska vara som inte alltid stämmer med verkligheten (någon vill spela spel, någon sova hela dagarna, någon strunta i alla traditioner, någon annan hålla på alla traditioner...) Men det gör ingenting – för jag har redan tagit ut min julkänsla i förskott. Då är det ju ingen katastrof att det inte riktigt blir som jag tänkt mig.

Jag brukar säga till mina klienter att de ska ta ut glädjen i förskott. De allra flesta vågar inte det – för de tror att de ska bli mer besvikna om det inte går som de tänkt då. Frågan är om det är sant. Ibland kanske det är det. När vi lägger in vår idé om hur det var meningen att det skulle bli och så infriades inte det. Sorg, ilska och stor, stor besvikelse.

Exempelvis om jag börjar hoppas på att få ett jobb som jag sökt. Ser mig själv i rollen, funderar på hur det kan vara och hoppas på att det blir så. Sen kommer ett nej-tack samtal. Besvikelse, och ett stort energitapp. Eller ser fram emot en fantastisk semester, gör mig bilder av hur bra det ska bli. Och sen försvann halva resan i en elak magsjuka. Och det känns fullständigt bortkastat. Efter ett par sådana här upplevelser vågar jag inte längre hoppas – just på grund av energiåtgången för att hantera besvikelsen.

Men då har jag inte tagit ut glädjen i förskott – då har jag lurat mig själv. För att ta ut saker i förskott förutsätter att jag vet att det kanske inte alls blir så här. Och det är okey, vi vet inget om framtiden, det kan alltid hända oförutsedda saker. Vi tar ut glädjen i förskott och mår bra. Besvikelserna tar vi den dagen de kommer, utan att jämföra dem med vår idealbild av hur det skulle bli. Vi lär oss att låna positiva känslor av framtiden och kan oftare vara i det positiva. Och ju mer vi är i det positiva, ju trevligare har vi det på vår väg framåt i livet.

Vilken glädje kan du ta ut i förskott? Och hur påminner du dig att din idealbild kanske inte infrias?

//yeh yeh coach

Jag har en bekännelse att göra – jag tjuvlyssnar! Inte så att jag sitter och anstränger mig för att höra viskande, hemliga konversationer, men jag lyssnar på dem som pratar högt och ljudligt på allmänna platser: bussar, tåg, lunchrestauranger, i mobilen osv.

Häromdagen hörde jag två väninnor prata. Den ena var upprörd då hon beställt en resa och barnen inte fick ledigt från skolan. Hon berättade livfullt, irriterad och frustrerad. Det som slog mig var hennes väns reaktion: hon lyssnade, bekräftade, men gick inte in i dramat. Vilket är ganska ovanligt.

När någon berättar något de är upprörda över är det lätt att dras in i berättelsen och bli en del av dramat. Väninnan hade lika gärna kunnat ta en roll som uppbragt och kränkt och utbrista i: "Nää, det menar du inte!", "Vilka idioter, förstår de inte vad de ställer till med?" eller "Men milda makter, hur ska ni göra nu – det är ju redan beställt?"

Något som kanske känns bra för den som berättar. En allierad. En person som tar ställning för dig. Som hör din frustration och står vid din sida i striden. Som verkar beredd att kämpa för dig. Som häller vatten på din kvarn.

Frågan är bara om det är vad som behövs? Ett sådant beteende gör dramat större, för- stärker ilskan och frustrationen. Kanske till och med trappar upp en konflikt eller förorsakar ytterligare irritation. Energin är hög och arg, och den som eldar på blir en del av det som händer.

Om man istället väljer att stå utanför dramat händer något annorlunda. Det jag hörde var att väninnan lyssnade och bekräftade, utan att för den skull gå in i dramat. Energin blev en helt annan, lugnare, mer fundersam. Hon som berättade landade i att hon nog skulle fundera kring hur hon skulle gå vidare, vad som var bäst. Om det var ett samtal med rektor eller om de bara skulle lägga ner sina planer. Hade vännen istället gått in i dramat kanske hon istället hade blivit än mer arg, bestämt sig för att konfrontera rektorn direkt dagen efter och gått in i det med aggression. Ingen bra förutsättning för ett bra samtal.

Så genom att inte vara en allierad, utan istället någon som lyssnar och speglar, kan man hjälpa mer. Jag är inte säker på att just dessa kvinnor insåg vad som hände och varför det var bra. Men det spelar ingen roll, resultatet är det samma. Som coach skulle jag ha gått vidare med frågor om hur hon vill fortsätta, vad hon vill uppnå och vilken strategi som är bäst.

Men i vissa lägen kan man ju välja att vara en drama queen – för det är ju ganska kul att vara i dramat! Att få slänga sig ut i ytterligheterna, vara arg, vara sur, vara upprörd. Så länge man är medveten om vad som händer och medveten om att man har ett val.

När var du en drama queen senast? När hjälpte du en kompis mitt i ett drama senast – och vilken roll tog du?

//yeh yeh coach

Jag satt på tunnelbanan och i sätet tvärs emot satt en kvinna med en hund. Hunden var av den sällskapliga sorten och kom fram och hälsade. Hon hette Nitscha och hade labradorliknande hängande öron. Hon hade full koll på allt som hände, vilka som gick av och på och om något var på gång. Det naturliga för en hund är ju att lukta sig till vad som händer, men hon gjorde lite annorlunda – när det hände något rabalder längre bort fällde hon ut öronen och lyssnade. Det såg otroligt kul ut och jag var tvungen att plåta hennes utfällda öron.

Jag kände en viss släktskap med vovven. Jag lever ju på att vara nyfiken och lyssna. Det gör all skillnad i världen när vi lyssnar ordentligt. Alla människor har oerhört spännande saker att berätta – om vi får chansen att komma närmare och de vågar dela sina historier med oss.

Att lyssna är det första steget i all samtalsmetodik. Det är lätt att gå in i en kommunikation med mängder av saker som vi vill berätta. Om vi istället går in i det med öppna öron och en nyfikenhet på vad vi kommer att få höra, så kan helt nya historier uppdagas och vi kan hitta en öppen kanal mellan oss.

En del kan verka reserverade, de tycker inte att de har något att berätta. Men så en dag ställer vi rätt fråga till dem. Frågor är det som kan öppna människor. Det är lätt att inte våga fråga – att tänka att det har jag inget med att göra, att personen kan bli förnärmad eller att det är näsvist att fråga (något som vi får lära oss som små, när vi bubblar av frågor och gör föräldrarna generade).

De allra flesta människor blir dock glada när man frågar. Det är ju någon som är intresserad av dem, deras liv och deras åsikt. Någon som är beredd att lyssna. Men det måste vara ärligt. Om en fråga inte är ärlig och det egentligen inte finns någon vilja att lyssna bakom, så märks det omgående.

Den enkla frågan "Hur är läget?" är en typisk sådan fråga. Det märks omgående om den som ställer den egentligen är intresserad av att få ett ärligt svar, eller om svaret förväntas blir: "Det är bara bra!" Ett socialt spel, som har sin egen plats i vårt dagliga liv – men inte en fråga som öppnar upp för kommunikation och nya spännande insikter.

Ibland blir jag förvånad över att människor är så villiga och modiga när det gäller att svara på frågor. Men det är nog så att vi över lag är lite dåliga på att faktiskt se varandra, så det är en uppfriskande fläkt när någon vågar fråga om svåra saker, om ohälsa eller om privata angelägenheter.

Det är också mod att våga svara på en fråga när svaret inte är det "rätta", det konventionella eller det politiskt korrekta. Att till exempel att våga svara "Nä, jag tycker det är skitjobbigt att vara hemma med en baby!" Ett svar som är betydligt mer spännande och som ger ett helt annat avstamp för att diskutera vidare än det vanliga "Det är så mysigt". För mig är det verkligen något som får mig att, som Nitscha, spetsa öronen och lyssna efter historien bakom.

När ställde du en intresserad fråga sist? Vem skulle du vilja ställa en närgången fråga till?

//yeh yeh coach

Det har stänkt vatten på badrumsgolvet. Jag lutar mig fram och tittar ordentligt. En av vattensamlingarna ser ut som en man som ligger på knä och håvar upp något i famnen. Det är en helt oorganiserad skvätt vatten – men jag ser en bild i det.

Det kallas konnotation – förmågan att tolka och ge betydelse. Hjärnan jobbar hela tiden för högtryck med att ge de intryck som vi tar in en betydelse. Det är det som exempelvis gör att vi kan ligga och titta på moln och se att de föreställer något.

Visst är det fascinerande att jag kan se en man i en vattendroppe, att jag kan se ett träd i ett moln eller en hund i kaviaren på frukostmackan. Visst är hjärnan fantastisk som skänker oss alla dessa extra bilder, som låter oss vara kreativa i det lilla.

Jag har funderat på vad det var mannen i droppen tog upp i knät – var det ett barn, ett fiskenät, ett djur? Onödiga tankar? Nej, snarare tankar som leder in mig på nya tankevägar.

Vi kan träna oss i att se den här extra dimensionen av världen, att låta oss vara fantasirika och kreativa. Hitta metaforer i vardagen. De hjälper oss att vara i nuet och sätter igång tankeprocesser som kan leda till nya idéer och nya tankar. För nya tankar gör att vi gör andra saker än vad vi brukar. Och när vi gör nya saker så får vi nya resultat. Vi går inte på i gamla hjulspår och får samma resultat som tidigare – istället kanske vi förnyar, förbättrar och toppar våra resultat.

Släpp hjärnan loss och se det som inte finns!

När tänkte du en ny tanke senast?
//yeh yeh coach

Min granne skyndade ut till en väntande bil. Han ropade till föraren: "Jag fastnade i hissen!"

Att fastna i hissen. Något bland det värsta som kan hända för den som har en tendens för klaustrofobi. Jag är instängd i en liten kub och kan inte ta mig vare sig ut, uppåt eller nedåt. Dessutom har jag ofta någon som väntar på mig där uppe eller där nere. Frustration...

Har jag satt ett mål för var jag är på väg är det oerhört irriterande att bli strandsatt i hissen på väg dit. Mitt emellan två våningar fastnar jag och kommer ingen vart. Varför, varför händer detta mig? Och just nu, jag har absolut inte tid med det här nu, jag ska ju...?

Att sätta upp mål är en grundläggande förutsättning för att uppnå det jag vill. Det är först när jag satt upp målet som det går att planera in en färdväg. En färdväg som lyckosamt ska ta mig dit jag vill. Om jag sedan följer den rutt som jag stakat ut, utan att göra några våldsamma avvikelser – så kommer jag så småningom fram till destinationen.

Som coach jobbar jag med att hjälpa människor att sätta upp sina mål. Ett mål kan vara olika stort, ska du ta dig upp till våning 3 eller våning 12? Ibland sätter vi upp målet på nivån 3, men något positivt händer på vägen och målet blir att komma betydligt högre. Andra gånger måste ett för högt satt mål revideras och vi nöjer oss med våningen under. Det är en resa som vi accepterar, ibland med förvånad glädje, ibland motvilligt. Processen är lätt att förstå.

Problemet uppstår när vi fastnar. Vi vet var vi är på väg, målet är satt, vi vet vad vi ska göra - men det är något som inte stämmer. Det finns oftast inget varför. Det funkar bara inte. Vi har hamnat i mentalt stillestånd. Det är trögt, mängder med motstånd och hissen har fastnat mellan våningarna.

Det kanske är så att vi just då måste stanna till, vrida och vända på situationen och fundera på om den påverkar målbilden. Var det något som blev fel på vägen? Har jag klivit in i fel hiss? Det är irriterande och frustrerande. Jag visste ju var jag var på väg.

Det är faktiskt bara att gilla läget. Inse att just nu ska jag bara sitta still och vänta. Prata med mina medpassagerare. Se om mekanikern kommer och lagar felet. Det kommer att lösa sig. Det gäller både för fysiska och för mentala hissar som fastnat.

När fastnade du senast? Vad gjorde du för att få fart på processen igen? Hur lång tid tog det?

//yeh yeh coach

Det är septembermorgon och regnet slår mot fönstret.  När jag drar upp rullgardinen är det grått, grått utanför. En av orkanerna från Centralamerika har blåst över Atlanten, bullrat ut och landat hos oss i form av ett grått molntäcke och regn. I sådana lägen är det lätt att tappa humöret och fundera på att krypa ner i sängen igen.

Vädret bara är och vädret är opåverkbart. Vi irriterar oss på det ibland. Kanske just för att det är opåverkbart, vi kan inte göra något åt det. Om inte annat är det ett gemensamt samtalsämne som vi kan uppehålla oss kring länge. Det är ett tryggt samtalsämne, vi kan jubla och klaga och känna gemenskap med varandra för att vi ”står på samma sida”.

Som coach skulle jag nu vilja skriva att ”vi kan inte påverka vädret, men vi kan påverka vår inställning till det”. Och det är sant till en viss grad, men väder påverkar oss betydligt mer än vi har klart för oss. En del är otroligt känsliga för negativa och positiva joner i luften och svajar både fysiskt och mentalt av det. Själv vet jag att huvudvärken kommer som ett skott om det är för djupt lågtryck.

Visst försöker jag vara positiv. Men det är inte alltid så lätt när huvudvärken sitter som ett moln bakom pannbenet. Jag vill bara ha högtryck igen. Naturligtvis kör jag mental peptalk och säger till mig själv att det bara är regn, det är bara att klä sig rätt. Men det hjälper inte när hela jag är trög pga lågtrycket. Det grå går över – det köper jag för är det något vi verkligen vet är det att efter regn kommer sol.

Men just idag väljer jag istället att låta mig själv vara trög, långsam i tanken och i behov av vila. Och om jag kan acceptera att det är vad jag behöver, så kan jag släppa lite på irritationen. Och min inställning förändras bara genom den tankeförskjutningen – det gör inget att det är en grå-dag, det kanske är precis vad jag behöver just nu.

Hur reagerar du på väder? Hur skulle du vilja tänka om det?

//yeh yeh coach

Mitt emot mig på tunnelbanan sitter en pappa med ett litet barn. Barnet har precis hittat sina egna händer och fångar upp saker som kommer förbi. Nu får han tag på pappans fingrar – och vips har han dragit in dem i munnen. Han är i det orala stadiet, när man måste smaka på världen och känna efter med tunga, smak och lukt.

Jag tänker att det är en utgångspunkt som är intressant. En utgångspunkt som vi kanske kan använda för att inte livet ska bli så allvarligt.

När vi provar något nytt i livet är vi lärda att vi ska hålla på ett tag. Det kan ta tid innan vi förstår det fullständigt och det är en dålig egenskap att lägga av direkt man får en motgång. Vi ska fortsätta, annars har vi nog dålig karaktär. Vilket ibland har till följd att människor fortsätter med saker bara för att de ska, inte för att de egentligen vill.

Visst låter det helt knasigt att fortsätta med något fast vi egentligen inte vill. Men så ser det ju ofta ut – vi går kvar på en tråkig kurs för att man borde genomföra den, vi går kvar på träningen för att vi redan har betalat och då ska man vara med, vi umgås med människor som är energitjuvar. Och mycket styrs av att vi ska och vi borde.

Jag säger inte att vi inte ska kämpa lite. Ibland är ju saker värda att kämpa för. Och vissa saker kräver att vi går igenom grunden innan vi kan uppskatta dem. När de första fem träningarna var avklarade så blev det ju faktiskt kul…  

Men när vi fortsätter och fortsätter med saker som inte är så kul, som inte ger oss något, som tar mer energi än det ger – då är det dags att se världen som ett litet barn. Om det lilla barnet hittar något som smakar riktigt illa så spottar det givetvis. Hela den äckliga tuggan skickas ut igen, det var inte intressant, inte gott.

Och istället för att gå med tanken att vi misslyckats med något, använder vi tanken: ”Jag smakade på det här, men det var inte gott!”

Vad har du smakat på, men som smakar surt och bittert? När ska du sluta med det?

//yeh yeh coach

Jag hamnade i en diskussion om tvivel och var tvungen att fundera lite mer på det. Ibland hamnar vi i tvivel, likt Tomas tvivlaren (en av Jesu apostlar) vågar vi inte tro. Istället inställer sig tvivlet. Vi tvivlar på oss själva, på vad vi vill, kan och ska och att vi är på rätt väg.

Vissa har lättare att hamna i tvivel. Uppfostran, läggning eller livserfarenheter påverkar vårt sätt att se på livet och gör oss mer skeptiska. Det kan handla om små eller stora saker – men vår utgångspunkt är tvivel. Kommer jag verkligen att klara det här? Är det någon idé att hoppas på att det ska gå bra?

”Jag tror det när jag ser det”, är en utgångspunkt som kanske hjälper oss som varit med om tuffa saker. Någon sa till mig att strategin hjälper så man inte ramlar ner så långt och slår sig så hårt. Men jag hävdar med en dåres envishet att vi ska ta ut glädjen i förskott - och blir det inte som vi tänkt, får vi ta sorgen då. Vi kanske till och med kan ta sorgen lite lättare, eftersom vi utgår från ett positivt läge.

Tvivel är nära sammankopplat med rädsla. Rädsla för att misslyckas, rädsla för sorgen, rädsla för att tappa ansikte och kanske också rädsla för att lyckas. Vi tillåter oss att lyssna på den lilla rösten i huvudet som mal på: ”Tänk om…” Och med alla ”tänk om…” växer tvivlet. Det frodas, äter av din rädsla och blir större.

Det gör oss också handlingsförlamade. Det är ingen idé att göra något om man inte är säker på att man gör rätt, är på rätt väg eller har en utlovad succé. Tvivlet slukar din energi och ingenting blir gjort.

Det är inte alltid så lätt att se vad vi egentligen tvivlar på. Vi är väldigt duktiga på att ge det ett ansikte av sunt förnuft:  ”Man tjänar inga pengar på kreativa yrken, jag satsar på något annat…”, ”Det är så många andra som gör det jag vill ägna mig åt, konkurrensen är för stor…”,  ”Det är ingen idé att satsa på att jag ska vinna, de andra är så bra…”, ”Jag skulle aldrig kunna spara ihop till en bil, det händer alltid saker som pengarna behöver gå till…” Vi kan stapla logiska anledningar till varför vi tvivlar.

Vad händer om vi börjar vrida och vända på tvivlet? Vad handlar det om egentligen? Handlar det om en svår arbetsmarknad eller om en rädsla för att inte vara tillräckligt bra? Om en ekonomiskt bister verklighet eller en rädsla för att min karaktär inte räcker hela vägen för att spara?

Och när man vridit och vänt och klurat på problemet måste vi ta ett beslut. Och beslutet kan ju faktiskt bli att jag inte satsar på att våga, att hoppas, att gå ut i osäkerhet. Men då är beslutet ändå grundat i mig själv, jag behöver inte gå och ångra mig resten av livet.

Att våga trots att man tvivlar är mod. Att inte ge upp för rädslan, utan göra saker trots att man tvivlar.

Tomas fortsatte att förkunna Jesu lära, trots sitt tvivel, och det är så vi också kan hantera det. Att gå ut i världen, granska sitt tvivel, fundera på vad det handlar om egentligen och ta ett beslut om vi ska våga trots allt eller göra något helt annat.

Vad tvivlar du på? Vad gör du trots att du tvivlar?

//yeh yeh coach 

Vi reagerar väldigt olika på sommar och den värme som den för med sig. En del däckar totalt och kan inte få någonting gjort, andra söker solen och lapar i sig så mycket de kan.

Jag bor i ett kvarter där det finns gemensamma uteplatser för grannarna och de utnyttjas flitigt. De som inte jobbar, är barnlediga eller har eget företag sitter ofta där och fikar, lunchar eller bara pratar. Och det blir väldigt uppenbart vilka som gillar och tål solen och vilka som inte gör det. Någon placerar sig alltid i skuggan, någon annan sätter sig en bit ifrån så att hon sitter i solen.

Vi har väldigt olika inställning till den där saken på himlen som antingen gör livet fantastiskt eller gör livet till en pina.  Den som inte gillar solen har ofta en tendens att tala om för alla att det är: ”Förjävla hett. Hett som i helvetet. Ingen vettig människa fungerar när det är så varmt.”  Uttalas med självklarhet och bestämdhet. Precis som uttalandet: ”Man måste vara i solen medan den lyser. Känner du inte vad varmt och skönt det är?”

Att i det läget skjuta in något försynt om att vi är olika är ingen idé. Personerna har bestämt sig – jag fungerar inte när det är så varmt, alltså gäller det för alla eller solen är livgivande och alla behöver sol och värme.

Det intressanta är att det ju inte finns någon sanning – ingen kan säga att just jag har rätt. För vi är olika, fungerar olika och uppfattar saker olika. Det som gäller för mig, gäller inte för dig. Men det är svårt att greppa. Ibland blir det så mycket lättare att generalisera och dra alla över en kam. Det kräver ju ingen tankeverksamhet, det är bara enkelt.  Dessutom så innebär det att jag måste ha förståelse för en annan synpunkt om jag lyssnar utan bestämda åsikter. Vilket i sin tur skulle innebära att jag bryr mig om och har omsorg om andra. Och kanske till och med gör en kompromiss för att vi båda ska ha det bra.

Att lyssna och göra kompromisser kan vara riktigt läskigt. Det kan ju innebära att vi ändrar åsikt. Jag pratar mycket om mental inställning och hur den styr våra tankar och handlingar. Om vi ändrar åsikt, byter mentalt spår – brukar det innebära nya handlingar. Och då ger vi oss ut på osäker mark, det kan kännas obehagligt. Men vi vet ju inte – vi kan ju hitta något nytt som ger oss ny energi och en ny väg i livet!

Vad händer om vi byter ut ämnet? Om det inte handlar om huruvida sol och värme är bra eller dåligt. Om det istället handlar om grundinställning till livet, om politiskt ställningstagande, om hur vi anser att man ska leva sitt liv. Om stora frågor, t ex hur vi ser på testning av foster i moderlivet, eller om små frågor, t ex om vilken tid på dagen vi ska jobba tillsammans. Hur ska vi se på de bestämda åsikterna då? Om vi kommer ihåg att det är olika för olika människor innebär det att vi måste lyssna, ha omsorg och kanske göra en kompromiss. Och vi kan ju tänkas byta åsikt, göra nya saker.

Vad har du bestämda åsikter om? Och vad kan du tänka dig att rucka på?

//yeh yeh coach

Ibland bara måste man göra roliga saker.  Jag brukar likna oss vid en kaffepanna – när vi hällt och hällt ur pannan, så är det till slut bara sump kvar. Då måste man skölja ur och fylla på med nytt vatten och kaffe.  Och att göra det som är roligt är som att fylla på kaffe i vår kaffepanna.

Det är väldigt olika saker som fungerar som påfyllning för oss. Jag brukar fråga folk vad de tycker är roligt och energigivande – och jag får väldigt olika svar. Gå ut i naturen, träna, röra på mig, dansa, lyssna på bra musik, träffa vänner, laga mat, ta ett långt bad, gå ut på stan, unna mig något speciellt som jag velat ha länge, läsa en bra bok, se en film, åka och bada, göra en pick-nick, mysa med ett barn, göra ett besök på ett museum, baka… Listan kan göras hur lång som helst.

Det intressanta är att ofta handlar det om saker som inte kostar pengar. Ibland fastnar vi i tanken att vi inte kan göra roliga saker för vi inte har några pengar. Men då gäller det att vara lite uppfinningsrik. Gillar man t ex att resa och uppleva nya ställen så är det inte alldeles enkelt utan pengar – men man kan göra som min kompis som en sommar ställde upp som mål att åka runt och prova alla Stockholms badplatser.  Förflytta dig, bestäm dig för att vara turist där du är, det finns mycket att upptäcka.

Själv är jag väldigt förtjust i att gå på konserter, helst något med mycket energi  - rock eller balkanbrass. Kommer mina favoritband så tar jag mig råd. Men det finns också en hel del gratiskonserter som man kan gå på när pengarna tryter. Det gäller att läsa på och kolla i tidningar och på sajter om vad som händer där du bor.

Ibland kan vi få för oss att vi inte har rätt att fylla på, att vi inte borde ha roligt. Men kom ihåg att du har rätt att göra det även om du är i en besvärlig livssituation - även om du sörjer har du rätt att fylla på energin, även om du borde bara tänka på målsättningar (t ex att skaffa jobb) har du rätt att fylla på energin. För utan energi kommer du inte vidare och du kan inte heller vara ett stöd för andra.

I slutänden spelar det inte egentligen inte så stor roll vad du tycker är kul och ger dig energi. Det viktiga är att du gör det. För det som gör dig glad och fyller på din kaffepanna är det som gör livet värt att leva!

Vad gör dig glad? När ska du göra det?

//yeh yeh coach

Det är förmiddag och jag går förbi det närbelägna dagiset. Ett barn vid grinden får syn på mig och ropar: ”Heeej!”  Flera av de övriga barnen hänger på och ropar ”Hej!”  Jag svarar dem allihop med ett ”Hej busungar!”

En av flickorna svarar mycket kränkt: ”Jag är ingen busunge!” De övriga har en annan taktik – de svarar flerstämmigt ”Nä, du är en busunge!” Jag skrattar: ”Det går ju inte – jag är ju vuxen. Då måste ju jag vara en busvuxen!”

Jag börjar fundera – hur är en busvuxen? Det måste ju vara någon som har kvar sitt barnasinne, som bejakar sitt barn och sin humor, men ändå tar ett vuxet ansvar för det man gör. Direkt börjar jag tänka på min pappa: han var definitivt en busvuxen! Det var bara han som vid Lucia drog på sig en gammal nattskjorta, satte en städmopp på huvudet och Luciakrona ovanpå och sen gick runt till grannarna med lussefika. Synen var obetalbar – speciellt som min pappa var nästan 1.90 lång och hade skägg.  Det gjorde definitivt grannarnas dag…

På vägen till vuxen händer det att vi börjar ta allt, inklusive oss själva, på stort allvar. Det kanske är en del av processen till att bli vuxen – de mest allvarliga är oftast tonåringarna. Sen finns det några som inte släpper det barnsliga, som vågar låta det lysa genom det allvarliga. Och de blir ofta ganska populära, de släpper ju taget även för de som inte riktigt vågar.

Att skratta, att busa tillhör det verkligt mänskliga. Det finns i alla länder, bland alla folkslag, även om vi har olika åsikter om vad som är roligt, vad man får skoja om och hur vi uttrycker det.  Skrattet befriar och hjälper oss i svåra situationer. Och de som bejakar det roliga, det busiga, det absurda, det som lockar till skratt, agerar som väktare för skrattet som överlevnadsstrategi.

Jag funderar på ordet vuxen. Att vara vuxen för mig är att ta ansvar, att stå för den man är och visa omsorg för andra. En busvuxen låter inte skämt gå ut över andra som inte kan försvara sig eller blir kränkta. (De som kan försvara sig kommer att ge igen med samma mynt – och kan uppskatta skämtet på deras bekostnad.) Ett bus är något som är kul – inte elakt, kränkande eller pinsamt för någon annan. När min pappa agerade lucia, var det ingen annan som var måltavla för skämtet.

Att busa kräver kreativitet – att se en ny vinkel , att vända på en tanke, att hitta en ny sida av något. Ofta när våra barn hittar på ett ”bus” har vi svårt att bli arga på dem – på grund av att vi ser den kreativa och roliga sidan av saken.  Många gånger måste man bita sig i tungan för att inte skratta när man ska banna ett barn för ett uppfinningsrikt, kreativt skämt.

Jag hoppas verkligen att jag på mitt sätt kan vara en busvuxen och att jag i alla lägen kan se det roliga, kan se det busiga.  Jag lämnar plats i mitt liv för det och står för mitt uttalande till dagisbarnen: ”Jag är en busvuxen!”

När hittade du på ett bus senast? När ska du hitta på ett nytt?

//yeh yeh coach

 Jag var på byggvaruhuset och tittade på badrumsinredning. En liten kille, kanske fem år, rusade runt som bara en femåring orkar göra. Plötsligt tvärstannade han och skrattade högt och ljudligt. Sedan ropade han glatt: ”Mamma! Jag är bra på att skratta!”

Det var otroligt sött och först smålog jag bara åt hans entusiasm. Sedan började jag fundera – det kanske är så att den lilla pojken har förstått något livsavgörande!

Det är oerhört lätt att glömma bort den förmågan i livet. Vi försöker få vårt liv att bli bra på olika sätt, sätter upp mål och jobbar med att utveckla oss själva. Vad skulle hända om vi bara hade ett enda mål för vårt liv – att bli bra på att skratta?

Mycket av det andra som vi jagar efter i livet skulle troligen bli enklare om vi fokuserade på att bli bra på att skratta. Man vet att vi skrattar betydligt mindre idag än för 50 år sedan: då ägnade vi nästan en halvtimme om dagen åt att skratta, medan vi idag bara skrattar ca 15-20 minuter om dagen. Det är riktigt skrämmande siffror, vi kanske har mindre att skratta åt men troligare är att vi inte tar oss tid till att se det roliga i tillvaron.

Skratt utlöser en hel radda positiva reaktioner i kroppen som gör att vi mår bättre. Ett gapskratt påverkar andning, blodcirkulation, blodtryck och muskler. Hjärtat slår snabbare, blodflödet stimuleras och andningssystemet påverkas på ett positivt sätt. (Min kamrat Anita Gullberg har skrivit en intressant artikel på Vårdguiden om skratt: http://www.vardguiden.se/Tema/Halsa/Livsstil/Skratt-bra-for-halsan/ )

Jag tänker också att skratt gör oss mer lyckliga. Ju mer vi skrattar, desto bättre mår både kropp och själ. Vi blir dessutom mer kreativa – höger hjärnhalva stimuleras, vilket gör att vi kläcker idéer, löser problem och kommer på nya saker lättare.

Men det absolut viktigast med skratt är att det smittar! När jag skrattar sprider det glädje och andra börjar skratta. Och det sprider sig som ringar på vattnet. När de skrattar påverkar de andra att också se livet på ett positivt sätt.

Om vårt fokus ligger på att bli bra på att skratta så skulle en hel radda positiva effekter påverka våra andra livsmål: vi skulle bli mer kreativa om hur vi ska lösa problem, sätta upp mål och nya projekt, vi skulle må fysiskt bättre, vi skulle bli bättre på att se det positiva i tillvaron och inte ta våra misstag så hårt, vi skulle kommunicera bättre med andra människor – vilket troligen skulle påverka karriär och familjebildning positivt och framför allt skulle vi bli omtyckta: alla gillar den som kan få en att skratta.

Så den lille pojken hade verkligen kommit på en livsavgörande sanning. Vi ska sträva efter att som han säga: ”Jag är bra på att skratta!”  Kan vi det, så kommer resten på köpet.

Hur bra är du på att skratta? Hur ofta skrattar du?

//yeh yeh coach

Häromdagen hade jag en sådan där dag när jag bara flög fram. Saker blev gjorda, jag var glad och spred glädje, energin flödade. Och då börjar jag undra – vad är det som gör att det plötsligt inträffar sådana där dagar?

Är det att man mår fysiskt bra? Å andra sidan så var det ju hjärnan som hoppade och studsade och såg till att saker blev gjorda. Mer mental än fysisk energi.

Är det synkronicitet, att saker faller på plats av dem själva och att olika saker sammanträffar? Jo, visserligen, men det kändes mer som om det var jag själv som satte igång saker.

Är det faktorer utanför oss? Att solen skiner, att någon släppte fram mig i trafiken, att min lunch var ovanligt god? Naturligtvis påverkar oss saker omkring oss och hur vi interagerar med dem mer än vad vi tror. Men med en hel del personlig utveckling och coachträning brukar jag oftast kunna sätta mig över de där yttre faktorerna.  

Är det något utanför vår kontroll? Gud, ödet, änglar, astrologi, feng shui, maya kalendern eller något annat? Vi har ju olika åsikter om det här, men så länge som vi människor tillskriver detta betydelse så kommer det att ha betydelse. Personligen tror jag att det finns en andlig värld som påverkar oss, men jag kände mig inte speciellt andligt inkopplad den här dagen.

Handlar det om flow? Att man gör saker som man tycker så mycket om att göra att man tappar tid och rum? Till viss del hänger det ihop – i min värld är det viktigt med människor. Och jag träffade många trevliga människor den här dagen.

Eller är det inspiration? En bra bok, en föreläsning eller en bra utbildning kan ge en rejäl skjuts framåt. Ett par dagar innan hade jag faktiskt varit på en bra föreläsning. Det kanske var orsaken?

Det finns nog inte ett svar. Jag tror att alla de här faktorerna spelar in. Man behöver må fysiskt bra för att ha energi. När saker faller på plats av sig själva så bli det enklare för mig att gå vidare. Och vem blir inte glad när solen skiner!

Vi kan bädda för att flera faktorer i vårt liv faller in. För när det händer blir vi fyllda av energi och kan göra så mycket mer! Se till att bädda för din energi och ge den möjlighet att expandera.

När hade du en energirik och glädjefull dag senast? Vad hände och vad gjorde du som underlättade för den att infalla?

//yeh yeh coach

Det är vår 1907 och Albert C. Barnes  från Philadelphia, USA, köper ut sin partner ur företaget. De tillverkar medicin och det har gått oerhört bra för dem, så bra att Albert snart är miljonär.

Albert driver en fabrik – men bestämmer sig för att driva den på sitt eget lilla vis. Han inför 8-timmarsdag, en stor förändring i början av 1900-talet. Men han inför inte bara det: av de 8 arbetstimmarna ska bara 6 ägnas åt produktion, de övriga 2 ska ägnas åt studier. Albert brinner för tanken om att alla har rätt till utbildning. Han inrättar ett bibliotek i fabriken och hänger upp tavlor av kända konstnärer på väggarna för att väcka diskussion om konst och filosofi. Han anställer färgade och är noga med att det även finns kvinnor i arbetsstyrkan.

Ska vi ta det en gång till – det här hände för 100 år sedan! Albert C. Barnes är idag mest känd som en av de mest excentriska amerikanska konstsamlarna, han inrättade en stiftelse, byggde ett museum, köpte upp tavlor från modernisterna som ingen trodde på och han var på kant med konstetablissemanget större delen av sitt liv.  Men vilka idéer!

Tänk om vi i våra ekonomiskt slimmade verksamheter skulle säga: ”Vi gör om, från och med nu ska vi bara jobba sex timmar om dagen, de resterande två ägnar vi åt att förkovra oss!” Vilket ramaskri det skulle väcka. Så kan man inte göra, då tjänar vi ju inga pengar!

Men tänk om det är fel. Tänk om det skulle generera nya idéer. Tänk om vi blir bättre på det vi gör och kan vara mer effektiva. Tänk om det är så att om vi litar på människors kompetens och ger dem möjligheter, så händer nya saker.

Nya tankar ger nya handlingar. Och nya handlingar ger nya idéer. En ny tanke kan ju faktiskt vara en gammal tanke som får en ny förpackning. Och en så oerhört radikal tanke som Albert tänkte för 100 år sedan kanske kan landa idag?

Vad skulle hända om vi gav oss själva möjligheten att utvecklas? Om vi tog oss tid att tänka tankar till punkt? Om vi vågade lita på att vi som människor är oerhört uppfinningsrika och kan utveckla vår effektivitet på andra sätt än att jobba som idioter.

Jag har svårt att själv greppa tänket. Det är så emot allt jag fått lära mig. Men det kanske är dags att tänka nya tankar och göra nya saker. Om vi ska lyckas rädda vår värld från sjukdom, svält och miljöförstöring behövs ett nytt sätt att se på saker.

Jag föreslår att vi börjar nu! Vi tänker tankar som startar upp nya saker.  Vilken tanke skulle gå emot allt du fått lära dig?

// yeh yeh coach

Jag har precis kommit förbi två dagars akut sjukdom och funderar på vad som händer. Det är aldrig roligt att bli sjuk, men det är något som ingår i livet. Vi blir sjuka i förkylningar, influensa, magåkommor, feber, migrän och allt vad det är. Nu pratar jag om de där åkommorna som alla råkar ur för då och då, inte de stora, allvarliga sjukdomarna.

Det är en del av livet, men trots det infinner sig varje gång frågan:  ”Varför? Varför blev jag sjuk och varför just nu? Var det någon som utövade voodoo mot mig?” Svaren är hur många som helst: för att jag var extra trött och mottaglig just nu, för att jag träffade någon som smittade, för att jag har en genetisk predisposition för att alltid få halsfluss eller bihåleinflammation… Och ibland finns det helt enkelt inte något varför – det bara blev så.

Men ibland kan det ligga något i att man inte tagit hand om sig själv på bästa sätt, kört på för hårt och använt sin kropp för mycket så man bäddat för sin sjukdom. Men det är väl helt fantastiskt att kroppen då kan säga ifrån och tala om att nu orkar jag inte längre, nu blir jag sjuk.

På det fysiska planet fungerar det, när det blir för mycket säger kroppen ifrån. Tyvärr fungerar det inte alltid på det mentala och psykiska planet – det tar väldigt lång tid innan psyket säger ifrån och skriker att nu är jag sjuk! När hörde du senast din hjärna säga: ”Nä, nu är jag mentalt förkyld, lägg mig i sängen ett par dagar!”

Nä, för vi kämpar på. Vi ser ingen annan utväg. Vi lever vår livsväg och i den är det svårt att se andra möjligheter, andra sätt att göra saker. Det är en oerhörd utmaning att se möjligheten att ge hjärnan ledigt ibland. Att våga släppa taget och strunta i saker. Det handlar om stora beslut – det går ju inte att abdikera från sitt föräldraskap, strunta i sitt jobb, sluta hålla ordning omkring sig, sluta laga mat… Det är ju grundvalen för livet.

Men när hjärnan är förkyld – vad ska vi göra då? Det finns faktiskt en lösning – att be andra om hjälp! Något som kan sitta oerhört långt inne för de flesta, inklusive mig själv. Men det finns stora vinster att göra – två dagars vila kan göra mirakel för en trött hjärna. Våga be om barnvakt, våga äta hämtmat, våga ta ledigt en dag från jobbet utan anledning, våga åka hemifrån och sitta på ett kafé hela dagen, våga fråga om du får låna kompisens stuga ett par dagar… 

Och våga säga nej! Du är upptagen de dagarna och kan inte ta på dig något. I kalendern står HJÄRNFÖRKYLNING och det är allvarligt! För det är också en del av det som ingår i livet och måste tas om hand på samma sätt som en fysisk förkylning – med vila och omtanke.

När vågade du be om hjälp senast? När stängde du av?

// yeh yeh coach

 Jag har hört det många gånger: ”Vem är väl jag att tycka om det…”

I förra veckan gick jag en kurs i Retorik – konsten att övertyga. Oerhört intressant och lärorikt – framför allt har jag lärt mig att lyssna på hur någon försöker övertyga mig. Det sker överallt inte bara i politiska tal, utan även på arbetsmöten, i tidningsartiklar och till och med i vanliga samtal.

Det finns ett hantverk bakom – en struktur, knep och trix, språklig utsmyckning, bemöta motargument osv. Men det jag funderar mest över idag är Ethos – dvs din trovärdighet. Om doktor Johansson på Rökavvänjningsmottagningen uttalar sig om riskerna med rökning så är hennes trovärdighet högre än om Paulina, 18, student, uttalar sig. Doktor Johanssons Ethos ligger högt på skalan – som doktor har hon en medicinsk utbildning, hon har en kunskap om riskerna, och hon jobbar dessutom med frågan och har sett många rökare och troligtvis även röntgenbilderna på deras lungor. Då ger vi henne tillstånd att tycka om det.

Ibland ifrågasätter vi de som försöker övertyga oss om den ena eller den andra saken – en mycket bra strategi eftersom många bara är ute efter våra pengar, våra sympatier eller våra röster. Och Ethos är en bra grund för att ifrågasätta: en yrkespolitiker som aldrig tagit ett ärligt handtag i sitt liv – har han rätt att uttala sig om arbetsmoral? En busschaufför utan ekonomisk utbildning – kan han övertyga mig om att statsbudgeten är fel?

En viss försiktighet behövs alltså när det gäller huruvida man ska tro på de budskap som sköljer över oss dagligen. Tyvärr finns det en baksida på detta – det finns många personer med oerhört bra åsikter och budskap som aldrig får komma till tals. Deras Ethos räcker inte till för att de ska bli uppmärksammade.

För det är ju så att vi alla har rätt till vår åsikt. Vi har rätt att tycka. Det här uppmuntras mycket mer i den latinska traditionen – fråga busschaufförerna i Rom vad de anser om statsbudgeten och jag lovar att du får massor av åsikter om den. Här i höga nord har vi istället uppfostrats till att det är bara experter som får uttala sig. Du ska helst ha ett par års universitetsstudier innan du har rätt till en åsikt. Vem är väl jag att uttala mig om det här… Jante visar sin smutsiga nuna.

Alla människor har något att lära mig. Deras åsikter kan förändra min syn på världen. Det är upp till mig att vara kritisk och fundera på deras argument och ge egna motargument. Det finns ju ingen anledning till att vara dum och köpa allt som världen vill övertyga mig om. I så fall kan jag väldigt snabbt bli fascist, sektmedlem eller allmänt bortkollrad. MEN kom ihåg att alla, även du, har rätt till sin åsikt och har rätt att framföra den! Skippa tanken ”Vem är väl jag…”!

Om du kunde övertyga världen om något – vad skulle det vara?

//yeh yeh coach

Någon som följt min blogg sa till mig: ”Du är nästan för positiv…”  Jag skrattade och påminde mig om den gången någon frågade mig: ”Blir man så där positiv när man utbildar sig till coach?” Svaret är ”Ja, det blir man.” Så fort man får klart för sig hur viktig tanken är i vårt varande och mående – så inser man att det går att påverka sig själv enormt mycket.

Ett nederlag kan ses på många sätt – som en källa till riktigt dåligt humör, som en anledning till ilska, som en lärdom, som ett utvecklingssteg…  Och jag har fått rätten som människa att välja. Jag kan välja vilket sätt jag ser på livet.

Men givetvis – ibland är man på ruskigt dåligt humör. Trött, less, arg, irriterad, frustrerad…  Och det är okey! Var trött, less, arg, irriterad och frustrerad då. Bara du inte stannar där, utan slutligen går vidare. Annars landar du i att du blir härsken, bitter och negativ och det går inte att komma loss från de klistriga, negativa känslorna.

Sist jag hamnade i det negativa var jag sur i tre dagar. Men mitt i all frustration insåg jag att just nu är jag sex år och någon anser att jag gjort fel fast jag inte har det. För känslor lär vi ju oss tidigt, tidigt. Och kan vi definiera vad det är som händer kan vi lättare ta oss bort från den platsen. Men på vägen är det helt okey att vara sur.

Vid något tillfälle kom en person in till mig på jobbet och muttrade. Jag frågade hur det var och fick veta att han var ARG. Jag svarade att ”Jaha, det är man ju ibland…” Han blev väldigt överraskad, för alla runt omkring hade sagt till honom att det inte var bra att vara arg, att han borde sluta att vara negativ osv.  Men just i den stunden behövde ju han vara arg.

Något som är svårt att ha koll på är hur vårt fysiska mående påverkar känslorna. Ibland fräser vi till människor – men det beror egentligen på att vi har ont i magen. Andra gånger har vi inget tålamod med dumheter – men det beror egentligen på att vi är trötta. När du känner dig ovanligt negativ, scanna av hur du mår, det kanske är något helt annat som ligger och skaver?

Slutligen: vi är inte mer än människor. Vi är arga, orättvisa och elaka ibland. Andra gånger är vi vidsynta, glada och överseende. Ta till vara de stunder du är på den positiva sidan. Tillåt dig att vara sur när du är på den negativa. Använd dig av den negativa energin på ett positivt sätt. Det kan vara att låta ilskan bli drivkraften för en uppvaktning av en kommunpolitiker, att låta irritationen få utlopp i att städa köket, att använda viljan att vara rent och skärt elak i att skriva en riktigt vass rapport på jobbet.

När var du på riktigt dåligt humör senast? Vad gjorde du då?

//yeh yeh coach

Har du hört det förut: ”Det är viktigt att ha må!”  Det känns som en klyscha och som något som man sa till ungdomar förr i tiden.  Jobbiga vuxna som inte kunde förstå att man ibland bara måste ta sig tid att hitta sig själv, att man behöver göra det som gör en glad och få en möjlighet att testa saker.

Jag säger inte emot det. Men faktum är att det ligger något i det där uttalandet om att sätta mål. Det finns en gammal undersökning av universitetsstudenter: de fick frågan om de hade några livsmål. När man kollade upp dem 20 år senare, var det väldigt tydligt att de som svarat ja hade uppnått betydligt mer i sitt liv.

Men det är inte alltid så lätt att sätta upp mål. Det kan vara ganska svårt att veta vad man vill. Dessutom finns det alltid många runt omkring som har åsikter om vad som är smart, vad som passar dig och vad du borde göra.  Att hitta sin egen väg i det bruset är inte så lätt.

Min grundtanke är att vi egentligen vet vad vi vill. Men vi trycker undan det i bruset, vi blir förvirrade och bristen på uppmuntran gör att vi inte vågar. Sen kommer allt det där som vi borde vilja – vi borde nog vilja bli kända, rika, ha status.

En bra fråga att ställa sig är: ”Om det inte fanns några som helst hinder, vad skulle jag vilja då?” När jag ställer den till människor kan det dyka upp helt oväntade saker. Mål som är alldeles bortom där de befinner sig just nu, mål som är utanför realitetens gräns, mål som man uppfattar som omöjliga.

Men det är ju precis så målbilder ska se ut. De ska vara utom räckhåll, de ska tvinga oss utanför vår komfortzon. Vi har så lätt för att gå direkt på hur.  ”Hur skulle det gå till?”, ”Hur skulle jag kunna ha råd med det?” eller ”Hur skulle jag kunna göra det som har små barn?”. Och så har vi på direkten hamnat i hinder. I stället för att börja med frågan hur, ska vi börja med frågan vad.

Vad består min dröm av? Om jag nådde dit, vad skulle det göra för mig? Vad skulle hända med mig och min omvärld om jag kunde uppnå det?  Vad behöver jag för att våga följa min målbild? 

Någon protesterar:  ”Men jag vet verkligen inte vad jag vill!” Så kan det verkligen kännas, men om du kunde fråga ditt undermedvetna skulle du helt säkert få ett svar. Vi kan försöka gå genvägar – använda oss av kreativa verktyg, meditera, göra visionsboards, diskutera med vänner (som inte ger råd, utan bara lyssnar!) eller ta hjälp av en coach.

Det är lätt att missa målet. Vi är så snabba på att fundera på vad vi ska göra, att vi glömmer att fundera på vad vi ska nå. Det vill säga – när du ska sätta upp dina mål: jobba baklänges. Börja med hur det ser ut när du är framme. Gå sedan baklänges och fundera på vad du gjorde för att nå dit. Jag lovar att det kommer att dyka upp nya tankar. Och du får en helt annan syn på processen för att nå dit.

Så – vad är din destination?

//yeh yeh coach

Om lyckan är en sten av jade – var kan hon hittas?

Låter det konstigt? Jag har varit och sett Östasiatiska museets utställning om Terakotta-armén. Och det fanns många saker, tankar och idéer där som kittlade min fantasi. Bland annat ställde man ut en Bi-platta av jade. Det är en rund skiva av jade, med ett hål i mitten – ibland har de utsirade utsmyckningar.

Bi-skivorna hade ett starkt symbolvärde i det urgamla Kina (ca 2000 år tillbaka i tiden), men ingen vet egentligen vad de stod för. Jade var dyrbart, den gröna färgen betydde säkert något och den är delvis genomskinlig. Det måste finnas budskap från en annan värld i dem. Kanske hålet var passagen till vår värld?

Alla samhällen och alla kulturer har sina Bi – saker som symboliserar lycka och framgång. När jag pratar med ungdomar idag så märker jag att ”känd” är något som symboliserar lyckan. Att vara kändis är något värt att kämpa för, att synas innebär att betyda något. Vi som varit med lite längre är väl mer tveksam till den sanningen – men vi har våra symboler istället. Ett vackert, välinrett hem symboliserar nog att vi har lyckats i världen, eller…? Dyra saker, hög lön, snygg fru/man, vältränad…?

Vad symboliserar lycka och rikedom för dig? Eller om jag omformulerar mig – vad gör dig lycklig? Vi får leta i den värld som vi rör oss i. Vad finns i ditt liv som du ser som rikedom – och vad finns inte där? Om du skulle omformulera det till en symbol – vad består den av? Många skulle nog välja ett hjärta – kärlek är en stor rikedom. Men alla tycker sig inte ha kärlek, vilket ju är helt tokigt. Kärlek måste alltid börja med kärlek till sig själv, om du hatar dig själv så är chansen inte så stor att du ska sända ut rätt vibbar eller göra rätt saker för att andra ska gilla dig.

Det finns alltid ett val, även om det i vissa lägen är extremt svårt att se det. När man är sjuk, utslagen och utan pengar är det ett hån att få höra att det alltid finns ett val – problemet är bara att det är sant… Det är en stor gåva som vi människor fått, att vi kan välja. Välja väg, välja sanning, välja inställning.

Jag tror att jag lånar symbolen Bi och lägger in min tanke om människans valmöjlighet i den. Och vips har jag hittat min jade-sten mitt i min egen livssyn. Lyckan handlar om att välja det som är rätt för mig, välja det som är sant för mig och välja min tankevärld. Om jag på vägen lyckas ha ett fint hem, pengar att röra mig med och de saker jag vill ha – fantastiskt. Men det är inte det som Bi-skivan symboliserar, utan mitt val att vilja vara lycklig.

Vad gör dig lycklig? Vilka symboler behöver du för att hitta dit? Och vad behöver du göra dig av med och sluta med?

//yeh yeh coach

Jag sitter i bilen på väg till jobbet. Radion pumpar ut "T.N.T" med ACDC och jag funderar på dagens coachuppgifter. De australiensiska hårdrockarna dundrar vidare och jag hör brodern Angus Young sjunga ”T.N.T – I´m a power load..”   På vägen ligger en tom plastpåse, den far hit och dit mellan bilarna av vinddraget.

Plastpåsen är tom, det är därför den följer med vinddraget åt det håll som omvärlden just nu behagar skicka den. Om den varit fyllt med något hade den haft betydligt större chans att vara kvar på samma ställe. Men just nu är den allt annat än en ”power load”.

Jag tänker att plastpåsen är som livet – om vi inte fyller upp vårt liv med sånt som är viktigt för oss och som kan göra oss till en power load: så blir vi som en tom plastpåse i vinden. Vi bara far hit och dit, anpassar oss till omgivningen och har ingen styrsel.

Hur kan man bli en dynamitgubbe i livet? Vad är så viktigt för dig att du kan använda det för att fylla din plastpåse och få stadga i den du är? Det här är bland den viktigaste lärdomen som vi har att göra i livet. Att hitta det som får just dig att ticka, det som är viktigt för dig för att leva ett fullt liv. Det kommer alltid att finnas människor omkring dig som har åsikter vad du ska göra med ditt liv – men det är du som ska bestämma det!

Textraden innan lyder: ”T.N.T – and I´ll win that fight!”  Och det är väl klart, har du packat din plastpåse med en stark drivkraft, en passion och ett fokus på vad du vill uppnå – så är det oändligt mycket lättare att uppnå det du vill.

Så – vad har du lagt ner i din plastpåse? Vad är det som får dig att ligga still i en rörig omvärld, hålla dig till ditt spår och inte blåsa omkring? Vilken drivkraft kan göra dig till dynamit?

//yehyeh coach

Är på väg till jobbet och noterar att det blåser. Flaggorna vajar nämligen i vinden. För utanför varje företag och butik med självaktning hänger en flagga med deras logga eller devis.

Jag har inte noterat det förut, men det är verkligen fullt av flaggor över allt. Alla som vill få ut sitt budskap har hissat upp ett meddelande i luften för alla att se.

Tänk om vi som personer var lika bra på att försöka få ut vårt budskap. När vi söker nytt jobb eller ny partner,  vill byta livsinriktning eller på annat sätt byta spår. Att fundera ut sitt budskap och manifestera det i en logga, en färg och kanske en devis. Och sedan gå ut med det medvetet.

”Hej, här är jag!  Det här är jag och nu vill jag det här!”

Över lag är vi ganska dåliga på att berätta vad vi är och vill. Vi tror gärna att andra människor är tankeläsare och förstår oss utan att vi behöver kommunicera. En arbetskamrat sa till mig för länge sedan att ”blinkers är bättre än tankeläsning”. Något som han hade väldigt rätt i. Tänk om vi skulle agera i trafiken utifrån tankeläsningsteorin : ”Jamen alla vet ju att jag ska svänga vänster här…”

Men när det gäller våra liv tror vi att tankeläsning fungerar. ”Jamen alla vet ju att jag söker jobb…”, ”Jamen alla vet ju att jag egentligen ville flytta till Stockholm och studera konst…” eller ”Jamen alla vet ju att jag är på jakt efter en ny kille…”.  Nej – alla vet inte!

Det finns flera poängerl med att vara tydlig med vad man vill och vad man är på väg mot. Om du säger saker högt, till dig själv och till andra, är chansen betydligt högre att det inträffar! Det handlar dels om att din omgivning hör dig och hjälper dig på vägen, men i lika hög grad på att du själv hör dig och börjar agera på dina drömmar och mål. Och ska vi använda oss av boken The Secrets idéer, så hör även universum dig och låter nya saker komma in i ditt liv.

Du måste vara tydlig med vad du vill, fira upp din flagga och berätta om dig och dina mål. Det kan generera helt nya saker.

Hur skulle din flagga se ut? Vilken är din logga och färg? Och står det något spännande på den?

//yeh yeh coach

Jag har en förkärlek för änglar. Övriga små gubbar, tomtar, porslinsfigurer eller liknande göre sig icke besvär. Men änglar har jag lite här och där omkring mig – både fysiskt och metafysiskt.

Och jag funderar på varför. Jag har väldigt svårt att tro på bilden av ängeln – en vacker människa klädd i lång klänning med vingar på axlarna… Helt absurd bild egentligen.

Men den mentala bilden är en helt annan. För mig står änglarna för: tillit, tilltro och tillgivenhet.

Tillit till att ängeln kan hjälpa människor att gå åt rätt håll, få styrka och nå dit de vill. Om sedan ängeln är en yttre kraft eller en inre kraft hos människor som gör att de kan gå, få och nå det de vill bara de har tillit – det tycker jag inte är så viktigt.

Tilltro till att det kommer att ordna sig. På ett eller annat sätt så kommer det att ordna sig. Speciellt när man är i svåra omständigheter, i sorg eller mår dåligt. Det kommer att ordna sig – och det underlättar oerhört om vi har tilltro till det! Om vi inte törs tro på att saker kommer att ordna sig, så är det väldigt lätt att vi ger upp. Så ha tilltro!

Tillgivenhet – ängeln står på din sida. Det finns någon som tror på dig och som tänker på ditt bästa! Vi är alldeles förfärligt duktiga på att glömma bort det när det gäller oss själva. Att hjälpa andra och tro på deras förmåga är ganska lätt, men att ta hand om oss själva, tro på oss själva och tänka på vårt eget bästa är svårare. Det kanske är enklare om vi lägger det utanför oss själva – en skyddsängel som ser till dig.

Så tillkalla dina änglar – oberoende av ifall de finns eller inte. Var ett med änglarna och ha tillit, tilltro och tillgivenhet för dig själv!

Vad behöver din ängel hjälpa dig med?

yeh yeh coach

ps: de fina garnänglarna görs av min granne Karolina Axelsson: 

Det är lite knöligt väder just nu, är man ute och kör är det lätt att glida lite hit och dit. För att allt ska gå bra måste alla ta det lite försiktigt och tänka sig för.

Det var precis vad han inte gjorde… Han som stod i högerfilen och väntade på grönt ljus. Precis när jag kör förbi i vänsterfilen bestämmer han sig för att det tar för lång tid och svänger ut i vänsterfilen – bara centimeter från att köra rätt in i sidan på min bil. Jag blev rätt upprörd, men tappade målföret. Men vände mig om och stirrade på honom (hans framruta satt liksom rätt nära min sidoruta) med uppspärrade ögon.

Det var rätt tydligt att han förstod att det där nog inte varit en bra idé. Det var ganska uppenbart vad som kunnat hända. Och det finns ju något som heter trafikregler – som exempelvis säger att man ska blinka innan man svänger, att man är skyldig att lämna företräde om man ska in i en annan fil osv.

Det där med trafikregler är inte så dumt. De hjälper oss se vad vi ska och inte ska göra. Och händer det något oväntat så finns det en regel som säger vem som gjorde fel.

Vore det inte trevligt om det fanns trafikregler även för livet? Uttalade regler om hur man ska umgås, vad man får och inte får säga, att man ska blinka innan man svänger av åt ett annat håll. Det intressanta är att de här reglerna finns, men de är osynliga, oskrivna och ibland svåra att förstå sig på. Vi har dessutom olika regler och olika moralsystem som styr oss.

Ibland säger det krasch även mellan människor, bara för att någon inte följt trafikreglerna. Jag tror att vi skulle kunna undvika en hel del trafikolyckor om vi var lite mer klara över vilka regler som gäller.  Om människor var mer medvetna om sina egna oskrivna regler, sina sanningar, och talade om dem för omgivningen – så kunde vi undvika många gräl, dispyter och konfrontationer.

För människor som har någon form av autismspektradiagnos: högfungerande autism eller Aspergers syndrom är det här helt oskattbart. De har svårt att förstå sig på de oskrivna, sociala reglerna – varför säger inte människor det som de menar?  Om du bjuder till och berättar om dina trafikregler så gör du livet mycket lättare för dem. Men inte bara dem – för alla i din omgivning.  För visst är det skönt att slippa bli påkörd i sidan!

Vilka är dina sanningar och vad är viktigt för dig? Hur ser dina trafikregler ut?

//yeh yeh coach

Dagisbarnet sitter på bänken på väg att gå ut. Det är mitt i vintern och alla kläder har kommit på. Men något är inte riktigt som det ska – och i stället för att säga vad problemet är, så kommer ett gnällande ljud: ”Uuhhääähhh.” Dagispersonalen försöker fråga vad som är fel, men får inget svar förutom det där jämrandet. Och eftersom de inte vet vad felet är, är det svårt att avhjälpa det. Nu var det vantarna som inte satt som de skulle. Men varför, varför, sa ungen inte det då? (Hon kunde definitivt prata i andra sammanhang.) Istället valde hon att klaga.

Jag är måhända lite okänslig, men jag är det något jag har svårt för så är det klagande för klagandets egen skull. Att klaga över saker som man inte har haft möjlighet att påverka (som sjukdom och död) ser jag som en annan sak. Då behöver man få älta, fundera på vad som hänt och hur man mår i det hela.

Men nu pratar jag om det där som faktiskt går att göra något åt. Som med lite initiativ går att göra mycket bättre.

Men att klaga på saker som går att göra något åt… Exempelvis att man har ett så förfärligt ryggskott – jag vet hur det känns, jag vet att det är riktigt för j-ligt. Men ofta när jag ställer följdfrågan. ”Vad gör du åt det då?”, så är svaret ”Ingenting…” eller ”Tar värktabletter”. Inget av detta gör saken bättre på sikt. Men det finns många som skulle kunna hjälpa; sjukgymnast, naprapat, akupunktör, kiropraktor. Men det är alldeles för svårt. Det finns hundra ursäkter för att inte ta tag i problemet.

Det oftast tyngst vägande skälet för att inte göra något är pengar – jag har inte råd. Och det respekterar jag – det kan vara så att man inte har pengar. Men ibland måste man nog tänka i andra termer. Om det är något man verkligen, verkligen behöver så kanske det har prioritet.

En bekant berättade att hon förfärligt gärna ville gå på en specifik konferens. Men hennes tajta budget tillät inte det. Jag hejdade henne och frågade vad hon skulle kunna få ut av konferensen och varför det var så viktigt att vara med. Och det var mycket viktigt att hon var där.

Nu har jag lärt mig av en av mina coacher att ibland så är prioriteringen den viktiga – vad får jag ut av det, är det värt att anstränga sig för? Det här hörde definitivt dit. Med andra ord handlade det inte om att ha råd, utan om ett finansieringsproblem. Jag frågade om hon kunde hitta något annat sätt att finansiera konferensen: Fanns det någon att låna av, kunde hon få ett förskott? Hon såg med förvånade ögon på mig och sa: ”Det har jag inte tänkt på! Men jag kanske skulle kunna…” Det löste sig och hon var med på konferensen. Istället för att sitta och klaga, bestämde hon sig för att agera på problemet.

Ibland måste man ge upp och inse att det är som det är. I just det här fallet kan jag inte göra något åt saken. Och det är svårt. Att släppa det som inte går att fixa till – och inte klaga över det i efterskott. Eller bestämma sig för att klaga ordenligt under en kortare period, helst utom hörhåll för andra.

Vad gnäller du över, som du faktiskt kan göra något åt?

Och snälla, lova mig att inte sitta och gnälla över att vantarna sitter fel!

//yeh yeh coach

Ps: Själv skulle jag förfärligt gärna vilja klaga över vädret ibland, men har bestämt mig för att inte göra det. Det blir vare sig bättre eller sämre av det och det går inte att göra något åt. (Och lilla coachen på axeln säger att jag ju kan ta en restresa till någonstans där vädret är annorlunda… )

Mitt på parkeringen ligger en legobit. En sån som vi kallade 4:a när jag var liten: fyra ploppar lång och två bred. Perfekt att bygga hus med.

Den väcker mitt intresse. Varför har den lilla grå legobiten hamnat där? Det kan vara ett ilsket barn som slängt den ifrån sig, den kan ha ramlat ur en bil när barnen rusat ut eller så har ett barnvagnsbarn lekt slänga-hämta utan att den vuxne tog upp den.  Eller så var den som lekt med den helt enkelt klar och behövde den inte längre.

Vi lämnar hela tiden saker bakom om. Vi blir arga på dem, de ramlar bort, vi försöker leka slänga-hämta eller så är vi klara med dem. När det inte fungerar, när saker inte faller på plats i vårt liv, är det dags att göra sig av med dem. Det kan gälla allt från relationer till rent fysiska saker omkring oss. När vi är klara är det dags att släppa.

Ibland sker det medvetet, ibland inte. Partnern som det inte fungerar med släpper vi med stor medvetenhet (och oftast med stor smärta och sorg). Intresset som vi inte längre utövar, har vi liksom bara tappat bort. Tyvärr behåller vi ofta sakerna som hör till intresset alldeles för länge, för om vi gör oss av med dem så har vi slutat på ett medvetet plan. Den trasiga stolen som ingen kan sitta på längre är det inga problem att släppa – den får gå i sopcontainern så snart som möjligt. Mormors ärvda saker är svårare.  De hamnar ofta i en låda på vinden eller i källaren, för det finns ett minne, en känsla i sakerna.

Det kan vara väldigt svårt att släppa saker. Att slänga iväg sina legobitar kan vara väldigt läskigt. Om jag sparar alla mina bitar kan jag bygga mig ett skydd mot allt runtomkring.  Men det är ju inte ett speciellt starkt skydd – en legovägg är rätt lätt att rasera, om inte annat så är det bara att bygga något nytt av den.

Jag tror att alla har någon eller några gamla legobitar som man egentligen skulle kunna lämna på parkeringen. Hobbygrejor som inte används längre, böcker som vi slutat läsa, en gammal C-uppsats som aldrig kommer att bli klar, en relation som inte ger något längre, en idé om hur du själv är, en sanning som inte längre är sann – allt som egentligen är energitjuvar. De tar upp din fysiska och mentala plats.

Det finns de som är bra på att rensa. Men de flesta av oss är rätt duktiga på att spara. Men vi skulle kanske tjäna på att bara släppa taget. Själv har jag två legobitar liggande i trappan som jag definitivt ska släppa taget om: mina gamla skridskor… (Jag älskade att åka skridskor som tonåring  – och det är tufft att släppa den bilden av mig själv …)

Vad har du att släppa taget om? Vilka legobitar använder du inte till ditt bygge längre?
//yeh yeh coach

Sitter på bussen. Det är 1 november och hösten är definitivt här. Ser mig omkring på alla människor och inser att det är en mörk värld jag lever i. Alla har svarta jackor på sig.

Det är svart, svart, mörkt grått, mörkt brunt, mer svart och någon som är våghalsig och har mörkt grönt. Intrycket är mörkt, tungt. Den ende som sticker ut är killen i MC-jacka i svart, vitt och rött – men han kompenserar med ett bistert ansiktsuttyck.

Det känns väldigt svenskt – på vintern är det mörkt, alltså tar vi på våra mörka kläder. Men är det inte knasigt, vore det inte bättre om vi försökte lätta upp vår mörka vinter? Jag ser mig om i bussen igen, det är inte bara jackor, kappor och rockar som är mörka. Även miner och ansiktsuttryck är mörka.

Och det slår mig att vi kanske även lever i en mental idé om det mörka halvåret. Vi ska vara lite sura under den perioden: inte gilla vädret, inte gilla mörkret, klaga på att hösten gick så fort – mycket fortare än ifjol. Och börjar inte julskyltningen tidigare varje år?

Nu tror jag det genererar varandra. Mörkt ute, mörkt inne. Svart jacka, svart själ. Det verkar vara svårare att hitta glädjen under vinterhalvåret. Det är lätt att halka med i den allmänna inställningen att det ska vara tråkigt, det ska vara mörkt. Och nu bytte vi precis tid, så det blir mörkare ännu tidigare på dagen. Eländes, elände.

Vad skulle hända om vi klev ur den där idén – och bestämde oss för att hösten kom mycket senare i år, att det är mysigt med mörkret, att julskyltningen nog brukar börja så här tidigt och att det är bra – för det innebär extra ljus i vår vinternatt. Och att vi bestämde oss för att liva upp oss med färg, ljus, konst, musik och annat som när vår själ. Och kanske köpa en vinterjacka med färg nästa gång?

Sånt tänker jag på bussen. Kikar ner på mig själv – svart läderkappa, svart läderkeps – men jag har också en knallcerise scarf och lila handskar. Det gör mig glad. Jag har tydligen inrättat mina egna strategier för att behålla humöret när mörkret attackerar. Tanken på den cerisa halsduken gör att jag kan le för mig själv, och då är det åtminstone en glad min på bussen.

Vilka strategier har du för att hitta ditt leende i mörkret?
//yeh yeh coach

Det har varit en dramatisk vecka i familjen med besök på akuten, sjukhusvistelse, stress och stor mental trötthet.

Ibland hamnar man i kris. Något som tar över hela livet, som inte kan övervinnas hur som helst. Eftersom jag jobbar som coach så går omedelbart den coachande hjärnhalvan igång med sitt frågebatteri:  Vilken inställning hjälper dig bäst i den här situationen?,  Finns det något positivt i det negativa?, Kan du se det på något annat sätt?, Hur kan du hantera stressen på bästa sätt?

Så vitt jag vet är det bara Jim Carey som lyckas spöa upp sig själv (i filmen ”Mina jag och Iréne”) – men i det här läget hade jag gärna gett mig själv en fet smäll! Håll käften hjärnan – jag har fullt upp med att hantera situationen över huvud taget.

Och det är så det är – i en kris har vi fullt nog med att bara vara i den. Visst kan din inställning och hur du tänker hjälpa dig att gå vidare, men först måste du bara genomleva den. Det är precis som med djup sorg: det finns bara ett sätt att hantera den – att leva sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, dag för dag.  Sorgen går inte att snabb-bearbeta, den måste få ta sin tid och den måste genomlevas.  Det är först när det är dags, när vi är mogna, som vi kan bearbeta och komma vidare.

Samma gäller för djupgående stress – det är oerhört svårt att förstå för den som inte varit i en utmattningssituation. Många har åsikter om vad den som är i stress borde tänka, göra och vad som skulle vara bra. Men det är samma med utmattning som med sorg och kris - man måste genomleva den innan man kan börja bearbeta den. 

Men kom ihåg – efter ett tag går det att göra en del parallellt. Genomleva och coacha. Genomleva och bearbeta. Genomleva och hitta nya strategier. Det kan kännas motigt till att börja med, men du blir bättre och bättre med träning. Och plötsligt upptäcker vi att krisen långsamt löses upp – det blir lättare att tänka de alternativa tankarna. Det fungerar att göra på ett annat sätt.

För kriser är en del av livet, det går inte att komma ifrån. En del kriser utvecklas vi och lär oss av. Andra kriser skulle vi helst velat slippa, men vi kom igenom dem också – och den vetskapen gör oss starkare. Att veta att man alltid kommer ut på andra sidan förr eller senare gör det enklare att vara i genomlevandefasen. Jag är här och nu, och sedan kommer ett sedan!

Hur hanterar du kriser?
//yeh yeh coach

Skjutsade sonen till simträning. Det är höstkväll i oktober, vilket innebär att det är mörkt ute. Även för oss stadsbor som är bortskämda med gatlampor, neonskyltar och annat ljus. De gör inte att det är ljust, utan istället blir det någon slags jämt fördelad skymning. Ute på landet är det mer markant med  de ljusa områdena kontra de kolsvarta.

Men det som slår mig när jag kör är att människor verkar tro att de är självlysande. Med viss möda hinner jag urskilja mörka gestalter längs vägarna. Avsaknaden av lyse på cykeln, reflexer eller annat som gör att man syns, gör det svårt att vara säker på att de är där.

Vi lever i moderna tider när vi förlängt vår dag med artificiellt ljus. Förr gick man och la sig och sov när det var mörkt. På vintern sov man ganska mycket och på sommaren betydligt mindre. Men i och med att vi numera förlängt vår vinterdag inomhus, verkar det som om vi utgår från att den även är förlängd i naturen. Men ute är det faktiskt mörkt.

Vi syns inte så bra och skulle behöva göra något åt det. Men vi tar med oss idén om en upplyst vinterkväll ut och tror att vi syns. Klockan är ju faktiskt bara sju.

Eller så handlar det om något helt annat. Tron om att vara världens mittpunkt. Den tro som alla människor har en släng av. Jag är här och alla andra vet om det, ser mig och cirklar runt mig. Om jag tar en kvällspromenad ser världen givetvis mig. Världen kommer att förstå att just jag går just här just nu.

Att förstå att andra har en annan utgångspunkt kallas för mentalisering. Jag förstår att du tänker och du har en annan utgångspunkt än jag. Jag tänker att du tänker. Det är första graden. Nästa steg är att jag förstår att du tänker att jag tänker. Och så vidare. De flesta kan tänka ett par steg av mentalisering.

Men ibland blir jag misstänksam… De som är ute och går i mörkret kanske inte kan förstå att jag har en annan utgångspunkt när jag kommer med min bil? Jag tänker att de nog inte förstår att jag inte ser dem. Jag tänker att de tänker att jag nog ser dem. Jag misstänker att de inte tänker att jag tänker att det nog inte är någon ute och promenerar när det är så mörkt.

Det är inget fel att tänka i termer av jag. Men om man försätter sig själv och andra i fara för att man har svårt att se sig själv utifrån, så bör man tänka ett varv till. Vilket påminner mig om historien om hur en tonårstjej skruvar i en glödlampa: hon sätter lampan mot sockeln och väntar på att världen ska snurra runt henne…

Där jag sitter i min bil är jag glad att andra tänker åt oss ibland: det är reflexer på gymnastikskor, cykelpedaler, träningsbyxor, ryggsäckar osv som gör att jag faktiskt hinner uppfatta de mörka figurerna runt vägen. Och de enstaka som tagit på sig reflexvästar får högsta betyg av mig – de syns, de gör mig lugn för jag ser dem och kan se till att inte köra på dem.

Syns du i mörkret? Vad tänker du att andra tänker?
//yeh yeh coach