Det är en mörk, kall och kulen dag i november – och jag tar ut lite julkänsla i förskott. Har satt julblommorna , dricker te, äter pepparkaka och tänder ljus. Sätter på lite bra musik och myser. Och det tänker jag göra flera gånger innan jul! På det sättet tar jag ut glädjen flera gånger om. Och sammanlagt blir det säkert betydligt mer lyckokänsla än under själva julhelgen.

Min mysiga bild av julhelgen kanske inte alls infrias. Det kanske blir stressigt, familjen ska komma överens i flera dagar och alla har en egen bild av hur det ska vara som inte alltid stämmer med verkligheten (någon vill spela spel, någon sova hela dagarna, någon strunta i alla traditioner, någon annan hålla på alla traditioner...) Men det gör ingenting – för jag har redan tagit ut min julkänsla i förskott. Då är det ju ingen katastrof att det inte riktigt blir som jag tänkt mig.

Jag brukar säga till mina klienter att de ska ta ut glädjen i förskott. De allra flesta vågar inte det – för de tror att de ska bli mer besvikna om det inte går som de tänkt då. Frågan är om det är sant. Ibland kanske det är det. När vi lägger in vår idé om hur det var meningen att det skulle bli och så infriades inte det. Sorg, ilska och stor, stor besvikelse.

Exempelvis om jag börjar hoppas på att få ett jobb som jag sökt. Ser mig själv i rollen, funderar på hur det kan vara och hoppas på att det blir så. Sen kommer ett nej-tack samtal. Besvikelse, och ett stort energitapp. Eller ser fram emot en fantastisk semester, gör mig bilder av hur bra det ska bli. Och sen försvann halva resan i en elak magsjuka. Och det känns fullständigt bortkastat. Efter ett par sådana här upplevelser vågar jag inte längre hoppas – just på grund av energiåtgången för att hantera besvikelsen.

Men då har jag inte tagit ut glädjen i förskott – då har jag lurat mig själv. För att ta ut saker i förskott förutsätter att jag vet att det kanske inte alls blir så här. Och det är okey, vi vet inget om framtiden, det kan alltid hända oförutsedda saker. Vi tar ut glädjen i förskott och mår bra. Besvikelserna tar vi den dagen de kommer, utan att jämföra dem med vår idealbild av hur det skulle bli. Vi lär oss att låna positiva känslor av framtiden och kan oftare vara i det positiva. Och ju mer vi är i det positiva, ju trevligare har vi det på vår väg framåt i livet.

Vilken glädje kan du ta ut i förskott? Och hur påminner du dig att din idealbild kanske inte infrias?

//yeh yeh coach

Ibland när jag kommer hem blir jag glad, andra gånger blir jag bara frustrerad över hur det ser ut: att väggen inte är målad, att det ligger saker och dräller på golvet eller att alla skor sopats ihop i en stor hög. Jag tror det här är väldigt viktigt. Att känna sig glad när man kommer hem och kliver in genom ytterdörren betyder mer än man tror.

Vi blir hela tiden påverkade om hur det ska se ut i våra hem – inredningsprogram på tv, glossiga magasin och inredningstips i kvällstidningarna. Dessutom översvämmas vi av inredningsbutiker som erbjuder oss ett koncept, en livsstil. Är du en modern citychic slicker med blanksvarta luckor i köket eller en retrospektiv 1700-talsåterblickare som omger dig med grå sideboards och marmorljusstakar? Är du en färgstark kreativ person som inreder med egna konstverk eller älskar du vitt, trots att det är totalt opraktiskt i en barnfamilj?

De flesta av oss inreder inte våra hem som ett helt koncept. Vi lever våra liv, samlar på oss saker från olika håll och under olika delar av vårt liv. Vi ärver ett och annat. Flyttar ihop och slår ihop två olika lägenheter med olika stilar till en. Ibland kan det kännas frustrerande – och det kanske skulle vara både smart och mer estetiskt tilltalande att slänga ut ett och annat. Men det är ju alla dessa ihopsamlade saker som utgör det vi varit med om i livet.

Saker har en tendens att bli representanter för olika delar av våra liv. Det går bara inte att göra sig av med den lilla bänken köpt under studietiden – för då känns det som om den perioden i livet verkligen är slut. Då gäller det att komma ihåg att saker bara är saker.

Behåll inte saker som du blir ledsen av eller som påminner dig om ett gammalt liv som du inte vill tillbaka till. Spara det du gillar, behåll de möbler som du tycker om – se till att det du möter i ditt hem är något som ger dig det du behöver, det kan vara energi eller lugn eller glädje. Strunta i trender, strunta i borden och strunta i vad som andra tycker är god smak. Det viktiga är ju faktiskt att du ska bli glad när du kliver över tröskeln.

Hur ser det ut hemma hos dig? Vad är viktigt för att du ska må bra och trivas?

//yeh yeh coach

Mitt emot mig på tunnelbanan sitter en pappa med ett litet barn. Barnet har precis hittat sina egna händer och fångar upp saker som kommer förbi. Nu får han tag på pappans fingrar – och vips har han dragit in dem i munnen. Han är i det orala stadiet, när man måste smaka på världen och känna efter med tunga, smak och lukt.

Jag tänker att det är en utgångspunkt som är intressant. En utgångspunkt som vi kanske kan använda för att inte livet ska bli så allvarligt.

När vi provar något nytt i livet är vi lärda att vi ska hålla på ett tag. Det kan ta tid innan vi förstår det fullständigt och det är en dålig egenskap att lägga av direkt man får en motgång. Vi ska fortsätta, annars har vi nog dålig karaktär. Vilket ibland har till följd att människor fortsätter med saker bara för att de ska, inte för att de egentligen vill.

Visst låter det helt knasigt att fortsätta med något fast vi egentligen inte vill. Men så ser det ju ofta ut – vi går kvar på en tråkig kurs för att man borde genomföra den, vi går kvar på träningen för att vi redan har betalat och då ska man vara med, vi umgås med människor som är energitjuvar. Och mycket styrs av att vi ska och vi borde.

Jag säger inte att vi inte ska kämpa lite. Ibland är ju saker värda att kämpa för. Och vissa saker kräver att vi går igenom grunden innan vi kan uppskatta dem. När de första fem träningarna var avklarade så blev det ju faktiskt kul…  

Men när vi fortsätter och fortsätter med saker som inte är så kul, som inte ger oss något, som tar mer energi än det ger – då är det dags att se världen som ett litet barn. Om det lilla barnet hittar något som smakar riktigt illa så spottar det givetvis. Hela den äckliga tuggan skickas ut igen, det var inte intressant, inte gott.

Och istället för att gå med tanken att vi misslyckats med något, använder vi tanken: ”Jag smakade på det här, men det var inte gott!”

Vad har du smakat på, men som smakar surt och bittert? När ska du sluta med det?

//yeh yeh coach

Jag hamnade i en diskussion om tvivel och var tvungen att fundera lite mer på det. Ibland hamnar vi i tvivel, likt Tomas tvivlaren (en av Jesu apostlar) vågar vi inte tro. Istället inställer sig tvivlet. Vi tvivlar på oss själva, på vad vi vill, kan och ska och att vi är på rätt väg.

Vissa har lättare att hamna i tvivel. Uppfostran, läggning eller livserfarenheter påverkar vårt sätt att se på livet och gör oss mer skeptiska. Det kan handla om små eller stora saker – men vår utgångspunkt är tvivel. Kommer jag verkligen att klara det här? Är det någon idé att hoppas på att det ska gå bra?

”Jag tror det när jag ser det”, är en utgångspunkt som kanske hjälper oss som varit med om tuffa saker. Någon sa till mig att strategin hjälper så man inte ramlar ner så långt och slår sig så hårt. Men jag hävdar med en dåres envishet att vi ska ta ut glädjen i förskott - och blir det inte som vi tänkt, får vi ta sorgen då. Vi kanske till och med kan ta sorgen lite lättare, eftersom vi utgår från ett positivt läge.

Tvivel är nära sammankopplat med rädsla. Rädsla för att misslyckas, rädsla för sorgen, rädsla för att tappa ansikte och kanske också rädsla för att lyckas. Vi tillåter oss att lyssna på den lilla rösten i huvudet som mal på: ”Tänk om…” Och med alla ”tänk om…” växer tvivlet. Det frodas, äter av din rädsla och blir större.

Det gör oss också handlingsförlamade. Det är ingen idé att göra något om man inte är säker på att man gör rätt, är på rätt väg eller har en utlovad succé. Tvivlet slukar din energi och ingenting blir gjort.

Det är inte alltid så lätt att se vad vi egentligen tvivlar på. Vi är väldigt duktiga på att ge det ett ansikte av sunt förnuft:  ”Man tjänar inga pengar på kreativa yrken, jag satsar på något annat…”, ”Det är så många andra som gör det jag vill ägna mig åt, konkurrensen är för stor…”,  ”Det är ingen idé att satsa på att jag ska vinna, de andra är så bra…”, ”Jag skulle aldrig kunna spara ihop till en bil, det händer alltid saker som pengarna behöver gå till…” Vi kan stapla logiska anledningar till varför vi tvivlar.

Vad händer om vi börjar vrida och vända på tvivlet? Vad handlar det om egentligen? Handlar det om en svår arbetsmarknad eller om en rädsla för att inte vara tillräckligt bra? Om en ekonomiskt bister verklighet eller en rädsla för att min karaktär inte räcker hela vägen för att spara?

Och när man vridit och vänt och klurat på problemet måste vi ta ett beslut. Och beslutet kan ju faktiskt bli att jag inte satsar på att våga, att hoppas, att gå ut i osäkerhet. Men då är beslutet ändå grundat i mig själv, jag behöver inte gå och ångra mig resten av livet.

Att våga trots att man tvivlar är mod. Att inte ge upp för rädslan, utan göra saker trots att man tvivlar.

Tomas fortsatte att förkunna Jesu lära, trots sitt tvivel, och det är så vi också kan hantera det. Att gå ut i världen, granska sitt tvivel, fundera på vad det handlar om egentligen och ta ett beslut om vi ska våga trots allt eller göra något helt annat.

Vad tvivlar du på? Vad gör du trots att du tvivlar?

//yeh yeh coach 

Ibland bara måste man göra roliga saker.  Jag brukar likna oss vid en kaffepanna – när vi hällt och hällt ur pannan, så är det till slut bara sump kvar. Då måste man skölja ur och fylla på med nytt vatten och kaffe.  Och att göra det som är roligt är som att fylla på kaffe i vår kaffepanna.

Det är väldigt olika saker som fungerar som påfyllning för oss. Jag brukar fråga folk vad de tycker är roligt och energigivande – och jag får väldigt olika svar. Gå ut i naturen, träna, röra på mig, dansa, lyssna på bra musik, träffa vänner, laga mat, ta ett långt bad, gå ut på stan, unna mig något speciellt som jag velat ha länge, läsa en bra bok, se en film, åka och bada, göra en pick-nick, mysa med ett barn, göra ett besök på ett museum, baka… Listan kan göras hur lång som helst.

Det intressanta är att ofta handlar det om saker som inte kostar pengar. Ibland fastnar vi i tanken att vi inte kan göra roliga saker för vi inte har några pengar. Men då gäller det att vara lite uppfinningsrik. Gillar man t ex att resa och uppleva nya ställen så är det inte alldeles enkelt utan pengar – men man kan göra som min kompis som en sommar ställde upp som mål att åka runt och prova alla Stockholms badplatser.  Förflytta dig, bestäm dig för att vara turist där du är, det finns mycket att upptäcka.

Själv är jag väldigt förtjust i att gå på konserter, helst något med mycket energi  - rock eller balkanbrass. Kommer mina favoritband så tar jag mig råd. Men det finns också en hel del gratiskonserter som man kan gå på när pengarna tryter. Det gäller att läsa på och kolla i tidningar och på sajter om vad som händer där du bor.

Ibland kan vi få för oss att vi inte har rätt att fylla på, att vi inte borde ha roligt. Men kom ihåg att du har rätt att göra det även om du är i en besvärlig livssituation - även om du sörjer har du rätt att fylla på energin, även om du borde bara tänka på målsättningar (t ex att skaffa jobb) har du rätt att fylla på energin. För utan energi kommer du inte vidare och du kan inte heller vara ett stöd för andra.

I slutänden spelar det inte egentligen inte så stor roll vad du tycker är kul och ger dig energi. Det viktiga är att du gör det. För det som gör dig glad och fyller på din kaffepanna är det som gör livet värt att leva!

Vad gör dig glad? När ska du göra det?

//yeh yeh coach

Det är förmiddag och jag går förbi det närbelägna dagiset. Ett barn vid grinden får syn på mig och ropar: ”Heeej!”  Flera av de övriga barnen hänger på och ropar ”Hej!”  Jag svarar dem allihop med ett ”Hej busungar!”

En av flickorna svarar mycket kränkt: ”Jag är ingen busunge!” De övriga har en annan taktik – de svarar flerstämmigt ”Nä, du är en busunge!” Jag skrattar: ”Det går ju inte – jag är ju vuxen. Då måste ju jag vara en busvuxen!”

Jag börjar fundera – hur är en busvuxen? Det måste ju vara någon som har kvar sitt barnasinne, som bejakar sitt barn och sin humor, men ändå tar ett vuxet ansvar för det man gör. Direkt börjar jag tänka på min pappa: han var definitivt en busvuxen! Det var bara han som vid Lucia drog på sig en gammal nattskjorta, satte en städmopp på huvudet och Luciakrona ovanpå och sen gick runt till grannarna med lussefika. Synen var obetalbar – speciellt som min pappa var nästan 1.90 lång och hade skägg.  Det gjorde definitivt grannarnas dag…

På vägen till vuxen händer det att vi börjar ta allt, inklusive oss själva, på stort allvar. Det kanske är en del av processen till att bli vuxen – de mest allvarliga är oftast tonåringarna. Sen finns det några som inte släpper det barnsliga, som vågar låta det lysa genom det allvarliga. Och de blir ofta ganska populära, de släpper ju taget även för de som inte riktigt vågar.

Att skratta, att busa tillhör det verkligt mänskliga. Det finns i alla länder, bland alla folkslag, även om vi har olika åsikter om vad som är roligt, vad man får skoja om och hur vi uttrycker det.  Skrattet befriar och hjälper oss i svåra situationer. Och de som bejakar det roliga, det busiga, det absurda, det som lockar till skratt, agerar som väktare för skrattet som överlevnadsstrategi.

Jag funderar på ordet vuxen. Att vara vuxen för mig är att ta ansvar, att stå för den man är och visa omsorg för andra. En busvuxen låter inte skämt gå ut över andra som inte kan försvara sig eller blir kränkta. (De som kan försvara sig kommer att ge igen med samma mynt – och kan uppskatta skämtet på deras bekostnad.) Ett bus är något som är kul – inte elakt, kränkande eller pinsamt för någon annan. När min pappa agerade lucia, var det ingen annan som var måltavla för skämtet.

Att busa kräver kreativitet – att se en ny vinkel , att vända på en tanke, att hitta en ny sida av något. Ofta när våra barn hittar på ett ”bus” har vi svårt att bli arga på dem – på grund av att vi ser den kreativa och roliga sidan av saken.  Många gånger måste man bita sig i tungan för att inte skratta när man ska banna ett barn för ett uppfinningsrikt, kreativt skämt.

Jag hoppas verkligen att jag på mitt sätt kan vara en busvuxen och att jag i alla lägen kan se det roliga, kan se det busiga.  Jag lämnar plats i mitt liv för det och står för mitt uttalande till dagisbarnen: ”Jag är en busvuxen!”

När hittade du på ett bus senast? När ska du hitta på ett nytt?

//yeh yeh coach

 Jag var på byggvaruhuset och tittade på badrumsinredning. En liten kille, kanske fem år, rusade runt som bara en femåring orkar göra. Plötsligt tvärstannade han och skrattade högt och ljudligt. Sedan ropade han glatt: ”Mamma! Jag är bra på att skratta!”

Det var otroligt sött och först smålog jag bara åt hans entusiasm. Sedan började jag fundera – det kanske är så att den lilla pojken har förstått något livsavgörande!

Det är oerhört lätt att glömma bort den förmågan i livet. Vi försöker få vårt liv att bli bra på olika sätt, sätter upp mål och jobbar med att utveckla oss själva. Vad skulle hända om vi bara hade ett enda mål för vårt liv – att bli bra på att skratta?

Mycket av det andra som vi jagar efter i livet skulle troligen bli enklare om vi fokuserade på att bli bra på att skratta. Man vet att vi skrattar betydligt mindre idag än för 50 år sedan: då ägnade vi nästan en halvtimme om dagen åt att skratta, medan vi idag bara skrattar ca 15-20 minuter om dagen. Det är riktigt skrämmande siffror, vi kanske har mindre att skratta åt men troligare är att vi inte tar oss tid till att se det roliga i tillvaron.

Skratt utlöser en hel radda positiva reaktioner i kroppen som gör att vi mår bättre. Ett gapskratt påverkar andning, blodcirkulation, blodtryck och muskler. Hjärtat slår snabbare, blodflödet stimuleras och andningssystemet påverkas på ett positivt sätt. (Min kamrat Anita Gullberg har skrivit en intressant artikel på Vårdguiden om skratt: http://www.vardguiden.se/Tema/Halsa/Livsstil/Skratt-bra-for-halsan/ )

Jag tänker också att skratt gör oss mer lyckliga. Ju mer vi skrattar, desto bättre mår både kropp och själ. Vi blir dessutom mer kreativa – höger hjärnhalva stimuleras, vilket gör att vi kläcker idéer, löser problem och kommer på nya saker lättare.

Men det absolut viktigast med skratt är att det smittar! När jag skrattar sprider det glädje och andra börjar skratta. Och det sprider sig som ringar på vattnet. När de skrattar påverkar de andra att också se livet på ett positivt sätt.

Om vårt fokus ligger på att bli bra på att skratta så skulle en hel radda positiva effekter påverka våra andra livsmål: vi skulle bli mer kreativa om hur vi ska lösa problem, sätta upp mål och nya projekt, vi skulle må fysiskt bättre, vi skulle bli bättre på att se det positiva i tillvaron och inte ta våra misstag så hårt, vi skulle kommunicera bättre med andra människor – vilket troligen skulle påverka karriär och familjebildning positivt och framför allt skulle vi bli omtyckta: alla gillar den som kan få en att skratta.

Så den lille pojken hade verkligen kommit på en livsavgörande sanning. Vi ska sträva efter att som han säga: ”Jag är bra på att skratta!”  Kan vi det, så kommer resten på köpet.

Hur bra är du på att skratta? Hur ofta skrattar du?

//yeh yeh coach