Det har stänkt vatten på badrumsgolvet. Jag lutar mig fram och tittar ordentligt. En av vattensamlingarna ser ut som en man som ligger på knä och håvar upp något i famnen. Det är en helt oorganiserad skvätt vatten – men jag ser en bild i det.

Det kallas konnotation – förmågan att tolka och ge betydelse. Hjärnan jobbar hela tiden för högtryck med att ge de intryck som vi tar in en betydelse. Det är det som exempelvis gör att vi kan ligga och titta på moln och se att de föreställer något.

Visst är det fascinerande att jag kan se en man i en vattendroppe, att jag kan se ett träd i ett moln eller en hund i kaviaren på frukostmackan. Visst är hjärnan fantastisk som skänker oss alla dessa extra bilder, som låter oss vara kreativa i det lilla.

Jag har funderat på vad det var mannen i droppen tog upp i knät – var det ett barn, ett fiskenät, ett djur? Onödiga tankar? Nej, snarare tankar som leder in mig på nya tankevägar.

Vi kan träna oss i att se den här extra dimensionen av världen, att låta oss vara fantasirika och kreativa. Hitta metaforer i vardagen. De hjälper oss att vara i nuet och sätter igång tankeprocesser som kan leda till nya idéer och nya tankar. För nya tankar gör att vi gör andra saker än vad vi brukar. Och när vi gör nya saker så får vi nya resultat. Vi går inte på i gamla hjulspår och får samma resultat som tidigare – istället kanske vi förnyar, förbättrar och toppar våra resultat.

Släpp hjärnan loss och se det som inte finns!

När tänkte du en ny tanke senast?
//yeh yeh coach

Min granne skyndade ut till en väntande bil. Han ropade till föraren: "Jag fastnade i hissen!"

Att fastna i hissen. Något bland det värsta som kan hända för den som har en tendens för klaustrofobi. Jag är instängd i en liten kub och kan inte ta mig vare sig ut, uppåt eller nedåt. Dessutom har jag ofta någon som väntar på mig där uppe eller där nere. Frustration...

Har jag satt ett mål för var jag är på väg är det oerhört irriterande att bli strandsatt i hissen på väg dit. Mitt emellan två våningar fastnar jag och kommer ingen vart. Varför, varför händer detta mig? Och just nu, jag har absolut inte tid med det här nu, jag ska ju...?

Att sätta upp mål är en grundläggande förutsättning för att uppnå det jag vill. Det är först när jag satt upp målet som det går att planera in en färdväg. En färdväg som lyckosamt ska ta mig dit jag vill. Om jag sedan följer den rutt som jag stakat ut, utan att göra några våldsamma avvikelser – så kommer jag så småningom fram till destinationen.

Som coach jobbar jag med att hjälpa människor att sätta upp sina mål. Ett mål kan vara olika stort, ska du ta dig upp till våning 3 eller våning 12? Ibland sätter vi upp målet på nivån 3, men något positivt händer på vägen och målet blir att komma betydligt högre. Andra gånger måste ett för högt satt mål revideras och vi nöjer oss med våningen under. Det är en resa som vi accepterar, ibland med förvånad glädje, ibland motvilligt. Processen är lätt att förstå.

Problemet uppstår när vi fastnar. Vi vet var vi är på väg, målet är satt, vi vet vad vi ska göra - men det är något som inte stämmer. Det finns oftast inget varför. Det funkar bara inte. Vi har hamnat i mentalt stillestånd. Det är trögt, mängder med motstånd och hissen har fastnat mellan våningarna.

Det kanske är så att vi just då måste stanna till, vrida och vända på situationen och fundera på om den påverkar målbilden. Var det något som blev fel på vägen? Har jag klivit in i fel hiss? Det är irriterande och frustrerande. Jag visste ju var jag var på väg.

Det är faktiskt bara att gilla läget. Inse att just nu ska jag bara sitta still och vänta. Prata med mina medpassagerare. Se om mekanikern kommer och lagar felet. Det kommer att lösa sig. Det gäller både för fysiska och för mentala hissar som fastnat.

När fastnade du senast? Vad gjorde du för att få fart på processen igen? Hur lång tid tog det?

//yeh yeh coach

Jag hamnade i en diskussion om tvivel och var tvungen att fundera lite mer på det. Ibland hamnar vi i tvivel, likt Tomas tvivlaren (en av Jesu apostlar) vågar vi inte tro. Istället inställer sig tvivlet. Vi tvivlar på oss själva, på vad vi vill, kan och ska och att vi är på rätt väg.

Vissa har lättare att hamna i tvivel. Uppfostran, läggning eller livserfarenheter påverkar vårt sätt att se på livet och gör oss mer skeptiska. Det kan handla om små eller stora saker – men vår utgångspunkt är tvivel. Kommer jag verkligen att klara det här? Är det någon idé att hoppas på att det ska gå bra?

”Jag tror det när jag ser det”, är en utgångspunkt som kanske hjälper oss som varit med om tuffa saker. Någon sa till mig att strategin hjälper så man inte ramlar ner så långt och slår sig så hårt. Men jag hävdar med en dåres envishet att vi ska ta ut glädjen i förskott - och blir det inte som vi tänkt, får vi ta sorgen då. Vi kanske till och med kan ta sorgen lite lättare, eftersom vi utgår från ett positivt läge.

Tvivel är nära sammankopplat med rädsla. Rädsla för att misslyckas, rädsla för sorgen, rädsla för att tappa ansikte och kanske också rädsla för att lyckas. Vi tillåter oss att lyssna på den lilla rösten i huvudet som mal på: ”Tänk om…” Och med alla ”tänk om…” växer tvivlet. Det frodas, äter av din rädsla och blir större.

Det gör oss också handlingsförlamade. Det är ingen idé att göra något om man inte är säker på att man gör rätt, är på rätt väg eller har en utlovad succé. Tvivlet slukar din energi och ingenting blir gjort.

Det är inte alltid så lätt att se vad vi egentligen tvivlar på. Vi är väldigt duktiga på att ge det ett ansikte av sunt förnuft:  ”Man tjänar inga pengar på kreativa yrken, jag satsar på något annat…”, ”Det är så många andra som gör det jag vill ägna mig åt, konkurrensen är för stor…”,  ”Det är ingen idé att satsa på att jag ska vinna, de andra är så bra…”, ”Jag skulle aldrig kunna spara ihop till en bil, det händer alltid saker som pengarna behöver gå till…” Vi kan stapla logiska anledningar till varför vi tvivlar.

Vad händer om vi börjar vrida och vända på tvivlet? Vad handlar det om egentligen? Handlar det om en svår arbetsmarknad eller om en rädsla för att inte vara tillräckligt bra? Om en ekonomiskt bister verklighet eller en rädsla för att min karaktär inte räcker hela vägen för att spara?

Och när man vridit och vänt och klurat på problemet måste vi ta ett beslut. Och beslutet kan ju faktiskt bli att jag inte satsar på att våga, att hoppas, att gå ut i osäkerhet. Men då är beslutet ändå grundat i mig själv, jag behöver inte gå och ångra mig resten av livet.

Att våga trots att man tvivlar är mod. Att inte ge upp för rädslan, utan göra saker trots att man tvivlar.

Tomas fortsatte att förkunna Jesu lära, trots sitt tvivel, och det är så vi också kan hantera det. Att gå ut i världen, granska sitt tvivel, fundera på vad det handlar om egentligen och ta ett beslut om vi ska våga trots allt eller göra något helt annat.

Vad tvivlar du på? Vad gör du trots att du tvivlar?

//yeh yeh coach 

Har du hört det förut: ”Det är viktigt att ha må!”  Det känns som en klyscha och som något som man sa till ungdomar förr i tiden.  Jobbiga vuxna som inte kunde förstå att man ibland bara måste ta sig tid att hitta sig själv, att man behöver göra det som gör en glad och få en möjlighet att testa saker.

Jag säger inte emot det. Men faktum är att det ligger något i det där uttalandet om att sätta mål. Det finns en gammal undersökning av universitetsstudenter: de fick frågan om de hade några livsmål. När man kollade upp dem 20 år senare, var det väldigt tydligt att de som svarat ja hade uppnått betydligt mer i sitt liv.

Men det är inte alltid så lätt att sätta upp mål. Det kan vara ganska svårt att veta vad man vill. Dessutom finns det alltid många runt omkring som har åsikter om vad som är smart, vad som passar dig och vad du borde göra.  Att hitta sin egen väg i det bruset är inte så lätt.

Min grundtanke är att vi egentligen vet vad vi vill. Men vi trycker undan det i bruset, vi blir förvirrade och bristen på uppmuntran gör att vi inte vågar. Sen kommer allt det där som vi borde vilja – vi borde nog vilja bli kända, rika, ha status.

En bra fråga att ställa sig är: ”Om det inte fanns några som helst hinder, vad skulle jag vilja då?” När jag ställer den till människor kan det dyka upp helt oväntade saker. Mål som är alldeles bortom där de befinner sig just nu, mål som är utanför realitetens gräns, mål som man uppfattar som omöjliga.

Men det är ju precis så målbilder ska se ut. De ska vara utom räckhåll, de ska tvinga oss utanför vår komfortzon. Vi har så lätt för att gå direkt på hur.  ”Hur skulle det gå till?”, ”Hur skulle jag kunna ha råd med det?” eller ”Hur skulle jag kunna göra det som har små barn?”. Och så har vi på direkten hamnat i hinder. I stället för att börja med frågan hur, ska vi börja med frågan vad.

Vad består min dröm av? Om jag nådde dit, vad skulle det göra för mig? Vad skulle hända med mig och min omvärld om jag kunde uppnå det?  Vad behöver jag för att våga följa min målbild? 

Någon protesterar:  ”Men jag vet verkligen inte vad jag vill!” Så kan det verkligen kännas, men om du kunde fråga ditt undermedvetna skulle du helt säkert få ett svar. Vi kan försöka gå genvägar – använda oss av kreativa verktyg, meditera, göra visionsboards, diskutera med vänner (som inte ger råd, utan bara lyssnar!) eller ta hjälp av en coach.

Det är lätt att missa målet. Vi är så snabba på att fundera på vad vi ska göra, att vi glömmer att fundera på vad vi ska nå. Det vill säga – när du ska sätta upp dina mål: jobba baklänges. Börja med hur det ser ut när du är framme. Gå sedan baklänges och fundera på vad du gjorde för att nå dit. Jag lovar att det kommer att dyka upp nya tankar. Och du får en helt annan syn på processen för att nå dit.

Så – vad är din destination?

//yeh yeh coach

 Jag har varit på verkstaden med bilen. Det är en ganska främmande värld för mig. Den är fylld med verktyg och saker som jag inte har en aning om vad de ska användas till. Min bilmeckare plockar upp en tandläkarspegel, fast i modell jättestor, för att se vad han gör.

Det jag uppskattar med verkstaden är att de som jobbar där verkar gilla vad de gör. Vid tidigare tillfällen när jag varit där har jag passat på att fråga hur de trivs med jobbet och över lag är de positiva. Det är ett skitigt och ibland tungt jobb – så man kan undra varför.

Jag tror att det som är mest tillfredställande med ett jobb är att se resultat. Och de ser de varje dag, varje gång de reparerar en bil som sedan kan köra ut ”fullt frisk”. Idag bytte min meckare lyktor – och det är oerhört visuellt att de inte funkade när jag kom, men lyste alldeles utmärkt när jag for. Tillfredställande.

Det här är inte så lätt för oss som jobbar i den ”mentala” branschen – vi som lyfter papper, räknar ihop siffror, skriver marknadsplaner, svarar i telefon, har kundmöten osv.  Det vi producerar är på det abstrakta planet och ibland förfärligt svårt att mäta.

Dessutom blir vi aldrig klara. En bil är klar när du kan köra ut den från verkstaden, men när är den klar som jobbar med att tänka ut saker?

Det finns en annan sorts jobb som också är svårmätt: de jobb som bara syns när de inte görs. Sophämtning, barnpassning, sjukvård, diskning, telefonpassning – det syns knappt att man gjort det och imorgon börjar det om… Men om det inte blev gjort skulle det bli totalt kaos. Inget skulle fungera.

Om du jobbar inom någon av de två kategorierna som inte producerar något konkret, så måste du istället sätta upp andra mål för dig själv. För vi behöver mål för att känna oss tillfredställda med vårt dagsverke och kunna släppa jobbet och ägna oss åt fri tid. Jag tror att en hel del av vår stress i dagens samhälle handlar om att vi inte kan konstatera att vi är klara, färdiga för dagen. Istället snurrar huvudet på allt vi inte gjort och allt vi borde imorgon.

Men hur sätter man upp mål för sig själv då? Det är väldigt olika vad vi räknar som konkreta, uppnådda saker – men det är väl värt att fundera på vad som är det för dig i din vardag. Kan det räknas i antal eller på något annat sätt i siffror? Kan det vara utförda moment? Kan det vara antal kramar givna och fådda av barn? Kan det vara att du suttit på din stol och varit tillgänlig i åtta timmar?

Jag tror det är bra att sätta upp konkreta mål även för oss med abstrakta jobb. Bara så vi vet när vi har gjort det vi ska. Ibland kan en dag bara gå åt till att försöka få tag på människor, utan att vi lyckas. Men vi har ringt 10 samtal och skickat 15 mail… Vad är det konkreta resultatet – jo, det är faktiskt 10 samtal och 15 mail. Även om vi inte lyckats och skickat iväg vår bil från verkstaden, så är i alla fall bromsarna åtgärdade!

Vad sätter du upp för mål för dina dagar? Och när är du klar och kan släcka lampan och gå hem, både fysiskt och mentalt?

//yeh yeh coach

Jag sitter i bilen på väg till jobbet. Radion pumpar ut "T.N.T" med ACDC och jag funderar på dagens coachuppgifter. De australiensiska hårdrockarna dundrar vidare och jag hör brodern Angus Young sjunga ”T.N.T – I´m a power load..”   På vägen ligger en tom plastpåse, den far hit och dit mellan bilarna av vinddraget.

Plastpåsen är tom, det är därför den följer med vinddraget åt det håll som omvärlden just nu behagar skicka den. Om den varit fyllt med något hade den haft betydligt större chans att vara kvar på samma ställe. Men just nu är den allt annat än en ”power load”.

Jag tänker att plastpåsen är som livet – om vi inte fyller upp vårt liv med sånt som är viktigt för oss och som kan göra oss till en power load: så blir vi som en tom plastpåse i vinden. Vi bara far hit och dit, anpassar oss till omgivningen och har ingen styrsel.

Hur kan man bli en dynamitgubbe i livet? Vad är så viktigt för dig att du kan använda det för att fylla din plastpåse och få stadga i den du är? Det här är bland den viktigaste lärdomen som vi har att göra i livet. Att hitta det som får just dig att ticka, det som är viktigt för dig för att leva ett fullt liv. Det kommer alltid att finnas människor omkring dig som har åsikter vad du ska göra med ditt liv – men det är du som ska bestämma det!

Textraden innan lyder: ”T.N.T – and I´ll win that fight!”  Och det är väl klart, har du packat din plastpåse med en stark drivkraft, en passion och ett fokus på vad du vill uppnå – så är det oändligt mycket lättare att uppnå det du vill.

Så – vad har du lagt ner i din plastpåse? Vad är det som får dig att ligga still i en rörig omvärld, hålla dig till ditt spår och inte blåsa omkring? Vilken drivkraft kan göra dig till dynamit?

//yehyeh coach

Dagisbarnet sitter på bänken på väg att gå ut. Det är mitt i vintern och alla kläder har kommit på. Men något är inte riktigt som det ska – och i stället för att säga vad problemet är, så kommer ett gnällande ljud: ”Uuhhääähhh.” Dagispersonalen försöker fråga vad som är fel, men får inget svar förutom det där jämrandet. Och eftersom de inte vet vad felet är, är det svårt att avhjälpa det. Nu var det vantarna som inte satt som de skulle. Men varför, varför, sa ungen inte det då? (Hon kunde definitivt prata i andra sammanhang.) Istället valde hon att klaga.

Jag är måhända lite okänslig, men jag är det något jag har svårt för så är det klagande för klagandets egen skull. Att klaga över saker som man inte har haft möjlighet att påverka (som sjukdom och död) ser jag som en annan sak. Då behöver man få älta, fundera på vad som hänt och hur man mår i det hela.

Men nu pratar jag om det där som faktiskt går att göra något åt. Som med lite initiativ går att göra mycket bättre.

Men att klaga på saker som går att göra något åt… Exempelvis att man har ett så förfärligt ryggskott – jag vet hur det känns, jag vet att det är riktigt för j-ligt. Men ofta när jag ställer följdfrågan. ”Vad gör du åt det då?”, så är svaret ”Ingenting…” eller ”Tar värktabletter”. Inget av detta gör saken bättre på sikt. Men det finns många som skulle kunna hjälpa; sjukgymnast, naprapat, akupunktör, kiropraktor. Men det är alldeles för svårt. Det finns hundra ursäkter för att inte ta tag i problemet.

Det oftast tyngst vägande skälet för att inte göra något är pengar – jag har inte råd. Och det respekterar jag – det kan vara så att man inte har pengar. Men ibland måste man nog tänka i andra termer. Om det är något man verkligen, verkligen behöver så kanske det har prioritet.

En bekant berättade att hon förfärligt gärna ville gå på en specifik konferens. Men hennes tajta budget tillät inte det. Jag hejdade henne och frågade vad hon skulle kunna få ut av konferensen och varför det var så viktigt att vara med. Och det var mycket viktigt att hon var där.

Nu har jag lärt mig av en av mina coacher att ibland så är prioriteringen den viktiga – vad får jag ut av det, är det värt att anstränga sig för? Det här hörde definitivt dit. Med andra ord handlade det inte om att ha råd, utan om ett finansieringsproblem. Jag frågade om hon kunde hitta något annat sätt att finansiera konferensen: Fanns det någon att låna av, kunde hon få ett förskott? Hon såg med förvånade ögon på mig och sa: ”Det har jag inte tänkt på! Men jag kanske skulle kunna…” Det löste sig och hon var med på konferensen. Istället för att sitta och klaga, bestämde hon sig för att agera på problemet.

Ibland måste man ge upp och inse att det är som det är. I just det här fallet kan jag inte göra något åt saken. Och det är svårt. Att släppa det som inte går att fixa till – och inte klaga över det i efterskott. Eller bestämma sig för att klaga ordenligt under en kortare period, helst utom hörhåll för andra.

Vad gnäller du över, som du faktiskt kan göra något åt?

Och snälla, lova mig att inte sitta och gnälla över att vantarna sitter fel!

//yeh yeh coach

Ps: Själv skulle jag förfärligt gärna vilja klaga över vädret ibland, men har bestämt mig för att inte göra det. Det blir vare sig bättre eller sämre av det och det går inte att göra något åt. (Och lilla coachen på axeln säger att jag ju kan ta en restresa till någonstans där vädret är annorlunda… )

Jag har varit ute och ridit i skogen. Med skräckblandad förtjusning lyckades jag kravla mig upp på Atli, en av de otroligt snälla och trevliga islandshästarna.

I mina tonår var jag hästtjej – i teorin. Jag red inte på riktigt, utan nöjde mig med att läsa om hästar och helst skulle det vara ett mysterium inblandat också. Där slutade mina ambitioner, jag var fullt nöjd med att sitta kvar på mitt rum och teoretiskt delta i ridning, mockning och tränstvättning. Sedan dess har jag väl suttit till häst en och annan gång, men inte mer än så.

Men så kom det en utmaning – och ibland är det dag att anta utmaningar som kommer. Man kanske måste övervinna ett motstånd, en rädsla, en fobi. Det kan vara lätt att låta bli att göra något, bara för att det kan ha läskiga konsekvenser. Man vågar inte ge sig in i ett nytt förhållande – för det kan ju ta slut igen, vågar inte skaffa ett djur – för det kan förolyckas, vågar inte resa någonstans – för man kan tappa bort sig eller bli sjuk.

Men det är det som är livet. Och vi måste våga leva det, trots att vi faktiskt vet att vi ska dö.  Av och till kan det vara en väldig utmaning att våga leva livet: när allt blir ett motstånd, när man blir sjuk, när psyket inte orkar och börjar spela oss spratt, när de stora sorgerna lägger sina svarta lakan över oss. Att även då bestämma sig för att anta utmaningar är att fortsätta leva.

Jag har kompisar som jag beundrar enormt – hon som alltid är glad och provar på saker, trots att hon egentligen är väldigt sjuk, han som är helt blind, men har devisen: det är inga problem!,  flera personer med neuropsykiatriska diagnoser som gör att de har jättesvårt för förändringar, men som ändå reser, föreläser och jobbar med många olika människor, hon som trots klaustrofobi följde med på studiebesöket i kraftverket nere i berget och många andra.

Bara vi kommer ihåg att utmaningarna måste vara olika stora och anpassade till individen. För någon är det en utmaning att bestiga Kilimanjaro, för någon annan att våga gå ut och handla. Att våga sträcka sig lite längre, gå utanför sin komfortzon och utmana sig själv är en del av livet. Och de allra flesta gånger klarar vi våra utmaningar bättre och lättare än vi trodde, det var inte så farligt när vi väl gjorde det. Eller så var det precis så otäckt som vi trodde, men vi gjorde det i alla fall!

Och för mig var det en utmaning att våga sätta mig på en häst. Med en rygg som krånglar och en del annat i bagaget var jag lite tveksam. Men bestämde mig för att prova. Och det gick ju. En liten, liten stund upplevde jag dessutom det där som jag antar får alla hästmänniskor att gå igång: samspelet mellan djur och människa, det gick lätt, det fanns flow.  Jag ska nog rida fler gånger!

Vilka utmaningar har du att våga dig på? Är de lagom stora?

// yeh yeh coach

Jag vill nu! Jag har en (relativt) klar bild över vad jag vill. En dröm. Något jag verkligen vill genomföra,  något jag absolut vill vara med om eller något (en sak, en position eller en förmåga) jag verkligen vill ha.

Grejen med drömmar är att det ofta finns en tidsaspekt inblandad. En dröm går inte att genomföra bara så där, det är inte något man bara gör på en gång. Då vore det ju definitionsmässigt inte en dröm. En dröm brukar också på olika sätt kräva jobb eller en insats för att förverkligas. Man måste kämpa för den. Och det kanske är det som gör att drömmar är drömmar.

De två sakerna – insatsen och tidsaspekten är det som gör drömmar så svårt. Det är så lätt att tappa riktningen, glömma bort vad man håller på med, på vägen. Det är svårt att dela upp sin dröm i delmål, men det är det man behöver göra för att komma någon vart. För att hoppa fallskärm måste du lära vissa saker innan, för att få ett jobb krävs rätt mycket jobb.

Och på vägen är det lätt att tappa sugen. Det känns som om man måste lägga drömmen på is. Fast det är ju inte så – de små stegen på vägen är en del av drömmen.

Som coach frågar jag ofta: ”Vad är nästa steg?”. Svaren är intressanta – vissa börjar dilla, berättar alla möjliga saker som inverkar på målet, vilka hinder det finns, varför de ska göra något annat osv. Andra blir helt blanka och svarar: ”Jag vet inte?”

Jag tänker att ”jag vet inte!” också är ett steg på vägen mot en dröm. Under en period kanske det behövs att vara i ”jag-vet-inte”. Att tillåta sig själv att vara förvirrad. När man nått stadiet att man definierat sin dröm, det man vill, så infinner sig ofta känslan av att inte veta vad nästa steg är. Men det kanske krävs en period av osäkerhet, en period av förvirring och frustration. Och just i det stadiet är det lätt att tappa sugen och ge upp. Men det är då du är i sandlådan!

När jag var liten satt jag i sandlådan med en sil, spadade i ett helt lass med sand och så skakade och skakade jag. Till sist fanns antingen några större stenar kvar eller så var det tomt. Stenarna var mina diamanter. Den här processen gör du fortfarande, men det är ditt undermedvetna som sitter i sandlådan och skakar. Det som är kvar efter att processen med irritation, frustration och jag-vet-inte är klar – är det som är värt att bygga vidare på. Som är grunden för frågan ”vad är nästa steg?”

Mitt tips för att underlätta sandlådeperioden är att göra något helt annat. Du släpper inte din dröm för att du koncentrerar dig på något annat ett tag. Förutsatt att du går tillbaka när silningen är klar. Många av oss har ett hektiskt yttre liv och har svårt för att ta oss tiden att ta ett steg åt sidan och fundera på var tankarna är nu. Det är så lätt att bara gå vidare. Göra saker. För det var ju där vi började – jag vill nu! Att vara i göra-fasen är rätt trevligt, varför gå tillbaka och fundera på något som var svårt?

Kanske för att det är där som din djupaste dröm finns. Det som du egentligen, egentligen vill ha eller göra. Som du troligen måste kämpa för och som kommer att ta tid. Det som är jobbigt, det som kräver en insats. Men som du egentligen, egentligen vill.

Har du någon dröm? Var i processen befinner du dig?

yeh yeh coach

Har du varit med om att det ibland är svårt att ta beslut? Och andra gånger är det jättelätt.  Har du funderat på vad skillnaden är, i vilka situationer det går fort och i vilka du tvekar?

Jag frågade efter hur folk tar beslut – och fick väldigt olika svar. För en del ingår deras beslut i en långsiktig plan och de väger för och emot utifrån planen. För andra måste det kännas bra, magkänslan måste säga att det är rätt. Ytterligare andra tar hjälp av något yttre – ber någon om råd, gör en SWOT-analys eller rådfrågar Tarot-korten.

En del människor är väldigt snabba på att ta beslut, andra funderar länge och analyserar ordentligt och så finns det de som aldrig lyckas komma till skott för att de inte kan besluta sig. 

Har det någon betydelse hur man tar sina beslut? För dem som inte lyckas ta något beslut alls får det givetvis konsekvenser. Och de som är supersnabba kan ibland också måsta hantera konsekvenser då det gick lite för fort.

Sen finns det en fälla: omedelbar behovstillfredställelse. Den är lockande, känns bra i stunden och smakar karamell. Och den är inte lätt att undvika att falla i. Riktigt svårt i vissa lägen – något jag tror alla kan känna igen sig i. Det kan gälla mat, sex, status eller vad som helst som tilltalar oss lite extra.

Jag tänker att det intressanta är hur medveten jag är om hur jag fattar beslut. Om jag vet om att jag behöver lång tid och vill analysera så måste jag bädda för det – se till att det finns extra tid, vara lite påläst, säga stopp när det känns obekvämt att bestämma sig omedelbart. Och om jag vet om att jag går på känslan – då ska jag vara nöjd med resultaten, för det kändes alldeles rätt i stunden.

Och vet jag om att jag har en tendens att falla för omedelbar behovstillfredställelse måste jag skaffa mig strategier för att inte trilla dit. Vet jag om att jag alltid går hem med den snygga killen/tjejen (som sen inte visade sig vara så trevlig…) eller köper den där extra påsen chips (som satte sig direkt på låren), måste jag ha en strategi eller en regel för mig själv. Det har ingen betydelse hur jag gör, bara det funkar.

Hur medveten är du om hur du tar beslut? När går det fort? När tvekar du?

//yeh yeh coach 2010-02-22

Vissa dagar är det bara tungt.

Ibland mentalt tungt. Jag har min göra-lista, men har inte egentligen lust. Jag skulle mycket hellre göra något annat. Det som står på listan känns mest som "borde", jag hittar ingen glädje alls i det.

Ibland känns det som om allt omkring mig är tungt. Jag ska svara på ett mail - skriver en lång stund och skickar sen: men mailet studsar. Jag ska ringa ett antal personer, men får inte tag på någon. När jag ska skriva ut krånglar skrivaren. Jag hittar inte det där papperet som jag behöver precis just nu, och som jag vet låg på skrivbordet igår...

Flowet vägrar infinna sig och det är lätt att tappa sugen. Vad ska jag göra då, när det är så där trögt? Hur ska jag komma förbi det?

Jag hörde mig för bland yeh yehs vänner och fick lite förslag: ta en tupplur, gå och göra något annat en stund som är roligt  eller att attackera ett större problem, sätta en deadline och jobba på som bara den för att få det gjort. Själv använder jag irritationsprincipen - vad irriterar mig mest runt omkring mig just nu? Och så tar jag itu med det, för att sen kunna gå tillbaka till göra-listan. Intressant är att alla strategierna går ut på att ta ett steg åt sidan och göra något annat.

Hur mycket jag än borde göra en sak så är vi ändå överens om att det inte är kreativt att försöka fortsätta jobba med det. Gör något annat för att sedan komma tillbaka till det.

Någon jag pratade med sa att när det är trögt är det inte rätt. Du är på väg åt fel håll. Och det kan finnas en viss sanning i det - men det gäller att fundera om trögheten beror på att det är fel, eller om det handlar om att jag inte vill lyckas. Om jag lyckas kommer det att innebära att jag måste göra vissa saker och ta ansvar för mitt resultat. Så återigen gäller det att ta ett steg åt sidan och titta på vad som händer: är det fel eller är det en undermedveten strategi att misslyckas?

Men handen på hjärtat  - en del saker är ju faktiskt bara inte speciellt roliga, men de måste göras. Då gäller det att hitta strategier för att jag ska göra dem ändå. Jag antar att det är de samma som man använder för att få barn att göra som man vill: mana, muta, hota. Och lova att du får göra något roligt sen...

Vilka tröghetsfällor har du?

Hur gör du för att inte tappa bort ditt stora mål bland alla små måsten? Måste hämta barnen, laga middag, göra jobbet, prestera i arbetsgruppen, hinna träna, planera fritidsaktivteter, komma ihåg barnens kläder, städa köket, betala räkningarna, ringa chefen....

Alla dessa måsten hopar sig över dig och medan du styr ditt liv genom dem så tappar du bort det du egentligen vill. Hur kan du påminna dig själv?

Här kommer några tips:

Ta dig tiden att bryta ner dit mål till små delmål. Ta en timme med papper och penna, skriv ner alla steg på vägen. Det går att äta en elefant, men i små bitar!

Fira när du har uppnått ett delmål! Unna dig något, gör en fest, gå en promenad vid en sjö, ta dig tid till något du inte hinner annars eller andra liknande saker

Gör visionstavlor - sätt upp dem där du ser dem varje dag. De behöver inte betyda något för någon annan - vid mitt arbetsbord finns ett vykort på en hand med en penna. Det betyder något för mig och när jag ser det så blir jag påmind om ett av mina mål.

Påminnelse direkt när du vaknar - det första du ser ska påminna dig om ditt mål. Sätt upp en speciell bild, en visionstavla, en låtsad löpsedel, en speciell sak eller något annat som påminner dig. Kom ihåg vart du är på väg!

Gör små påminnelsekort (gamla visitkort från tidigare arbetsplatser är perfekta) som du kan ha i fickan, i väskan eller i plånboken. På dem skriver du upp din vision eller kanske bara ett stödord. Varje gång du ser det blir du påmind.

Mobilen - använd musik till signalen som betyder något för dig, skriv in ett välkomstmeddelande till dig själv som du får upp när du slår på mobilen, sätt in en påminnelse i kalendern som kommer upp t ex en gång i veckan.

Planera in tid för att göra saker mot dina delmål. Skriv in dem i kalendern - och det är bokade möten med dig själv! Ta dig den tiden!

Prenumerera på mina spark-i-baken mail som kommer varje söndag.

Ta hjälp av din coach!