Det är måndag morgon i slutet av mars. Jag kliver upp med ett visst motstånd och blir än mer avståndstagande när jag tittar ut genom fönstret. Det snöar! Vi hade ju påbörjat våren, solen hade värmt upp och smält snö och is. Vårblommorna började titta upp. Fasen också, det skulle ju vara vårväder nu!

Det är en liten händelse, men ändå blir jag störd – det blev ju inte som jag tänkt... Och det är något som återkommer i livet på många plan. Som människor har vi svårt att låta bli att göra upp planer, att måla upp bilder inom oss hur det ska bli, hur det ska vara. Och när det inte blir som vi tänkt blir vi störda, upprörda, irriterade, arga, sorgsna och förbannade.

Att kunna göra upp planer och måla upp visioner för framtiden är en av våra främsta styrkor. Det är det som driver utveckling, kreativitet och nya idéer. Det är det som får oss att jobba på även i motvind. Det är det som är grunden för att vi förflyttar oss i tanke och handling. Men ibland händer saker på vägen som vi inte kan påverka. Och det väcker negativa känslor, gör oss förvirrade och handlingsförlamade.

Det gäller att inse när vårt motstånd inte hjälper oss, sluta kämpa och hitta sinnesro. En inte alldeles enkel uppgift. Vi behöver påminna oss om skillnaden om och om igen - t ex med Sinnesrobönen som den amerikanske filosofen Reinhold Niebuhr skrev 1926. Delar av den används i tolvstegsprogram världen över.

När jag upprepar den första versen för mig själv börjar jag skratta – det är ganska självklart, att jag inte kan påverka vädret. Jag släpper irritationen och lever i nuet.

.....
God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,
Courage to change the things I can, and the
Wisdom to know the difference.

Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time;
Accepting hardship as the pathway to peace.

Taking, as He did,
this sinful world as it is,
not as I would have it.

Trusting that He will make
all things right if I
surrender to His Will;

That I may be reasonably happy
in this life, and supremely happy
with Him forever in the next.

....

Vilka irritationer och ilskor behöver du släppa och acceptera att du inte kan påverka?
//yehyeh coach

Jag åker bil runt i stan och noterar att det är byggen på gång mest överallt. Det är svårt att komma fram, gatorna är uppgrävda, avstängda eller omlagda. Det tar tid och jag blir rätt irriterad.

Men det är väl så det är – ska man bygga upp något nytt så har det vissa konsekvenser. Först behöver man riva det gamla som står på tomten. Det kan vara ett gammalt hus, träd eller något annat som står på den plats där det nya ska byggas. Därefter behöver man göra grunden, en stark bas som resten ska stå på. Dra ledningar och annat som är förutsättningar för ett fungerande hus.

Och inte sätter byggföretaget igång att bygga utan att det finns en ritning – en väl genomtänkt plan på hur det ska se ut, vad slutresultatet ska bli. Det är svårt att dra elen innan väggarna kommit upp – så därefter gör man ett schema för i vilken ordning saker och ting måste göras. De erfarna byggarna vet att det är lättare att se saker visuellt, så de kanske gör ett Gannt-schema eller liknande.

Sen allokerar man resurser, ser till att det finns folk och material vid rätt tillfälle. Elektrikerna måste komma efter att väggar och tak är på plats och deras arbetsmaterial måste finnas där just då.

Allt är helt logiskt, inget vi funderar så mycket på. Det byggs hus överallt och de brukar bli klara. Jag irriterar mig på att det är svårt att komma fram, men jag tvivlar inte en sekund på att om en tid så kommer det att stå ett nytt hus på platsen.

Tänk om du skulle jämföra dina större projekt i livet med ett husbygge. Ett antal frågor infinner sig omgående:

• Har du lagt grunden? Rensat undan det gamla, bestämt vad som ska bort.
• Är det något som måste göras innan du sätter igång själva projektet? Gör research, ta reda på mer.
• Vilka ledningar behöver dras? Kontakta viktiga personer, kommunicera med omvärlden.
• Hur ska slutresultatet se ut? Gör en ritning av vad du vill åstadkomma.
• Vilka delar ingår och vilka delmål sätter du upp? Rita upp ditt eget Gannt-schema så du kan se projektet visuellt.
• Har du allokerat dina resurser? Avsätt tid till ditt projekt och se till att det material du behöver finns tillgängligt.

När jag sitter och filosoferar över detta, ser jag plötsligt mina egna projekt på ett helt annat sätt. Jag har ofta 100 idéer och är jättebra på att sätta igång saker. Men en hel del blir inte klart. Men när jag ser på mina projekt som byggen, så inser jag att det finns flera steg som jag helt enkelt inte förstått att de måste ingå för att det ska bli ett helt hus med väggar, golv och tak, fönster och dörrar, värme, el och vatten. När jag pratade målbilder med en av mina klienter såg hon sig omedelbart på solterassen på taket.

Vi har helt enkelt hoppat över halva planeringen – och hoppats att det skulle fixa sig ändå. Men det gör det ju inte – istället är risken stor att det blir ytterligare ett projekt som rinner ut i sanden. Som vi sedan går och har dåligt samvete för. Så himla dumt! Jag tror att jag ska börja se på mina projekt som husbyggen – vilket innebär att jag kommer att irritera mig på dem till att börja med, då det känns som om jag inte kommer fram tillräckligt snabbt. Men precis som i stan, så vet jag att slutligen kommer det att stå ett nytt kvarter där istället.

Om du tittar på dina livsprojekt – har du planerat hela vägen? Kommer de att resa sig som stolta nya hus i en växande stad?

//yehyehcoach

Jag hamnade i en diskussion om tvivel och var tvungen att fundera lite mer på det. Ibland hamnar vi i tvivel, likt Tomas tvivlaren (en av Jesu apostlar) vågar vi inte tro. Istället inställer sig tvivlet. Vi tvivlar på oss själva, på vad vi vill, kan och ska och att vi är på rätt väg.

Vissa har lättare att hamna i tvivel. Uppfostran, läggning eller livserfarenheter påverkar vårt sätt att se på livet och gör oss mer skeptiska. Det kan handla om små eller stora saker – men vår utgångspunkt är tvivel. Kommer jag verkligen att klara det här? Är det någon idé att hoppas på att det ska gå bra?

”Jag tror det när jag ser det”, är en utgångspunkt som kanske hjälper oss som varit med om tuffa saker. Någon sa till mig att strategin hjälper så man inte ramlar ner så långt och slår sig så hårt. Men jag hävdar med en dåres envishet att vi ska ta ut glädjen i förskott - och blir det inte som vi tänkt, får vi ta sorgen då. Vi kanske till och med kan ta sorgen lite lättare, eftersom vi utgår från ett positivt läge.

Tvivel är nära sammankopplat med rädsla. Rädsla för att misslyckas, rädsla för sorgen, rädsla för att tappa ansikte och kanske också rädsla för att lyckas. Vi tillåter oss att lyssna på den lilla rösten i huvudet som mal på: ”Tänk om…” Och med alla ”tänk om…” växer tvivlet. Det frodas, äter av din rädsla och blir större.

Det gör oss också handlingsförlamade. Det är ingen idé att göra något om man inte är säker på att man gör rätt, är på rätt väg eller har en utlovad succé. Tvivlet slukar din energi och ingenting blir gjort.

Det är inte alltid så lätt att se vad vi egentligen tvivlar på. Vi är väldigt duktiga på att ge det ett ansikte av sunt förnuft:  ”Man tjänar inga pengar på kreativa yrken, jag satsar på något annat…”, ”Det är så många andra som gör det jag vill ägna mig åt, konkurrensen är för stor…”,  ”Det är ingen idé att satsa på att jag ska vinna, de andra är så bra…”, ”Jag skulle aldrig kunna spara ihop till en bil, det händer alltid saker som pengarna behöver gå till…” Vi kan stapla logiska anledningar till varför vi tvivlar.

Vad händer om vi börjar vrida och vända på tvivlet? Vad handlar det om egentligen? Handlar det om en svår arbetsmarknad eller om en rädsla för att inte vara tillräckligt bra? Om en ekonomiskt bister verklighet eller en rädsla för att min karaktär inte räcker hela vägen för att spara?

Och när man vridit och vänt och klurat på problemet måste vi ta ett beslut. Och beslutet kan ju faktiskt bli att jag inte satsar på att våga, att hoppas, att gå ut i osäkerhet. Men då är beslutet ändå grundat i mig själv, jag behöver inte gå och ångra mig resten av livet.

Att våga trots att man tvivlar är mod. Att inte ge upp för rädslan, utan göra saker trots att man tvivlar.

Tomas fortsatte att förkunna Jesu lära, trots sitt tvivel, och det är så vi också kan hantera det. Att gå ut i världen, granska sitt tvivel, fundera på vad det handlar om egentligen och ta ett beslut om vi ska våga trots allt eller göra något helt annat.

Vad tvivlar du på? Vad gör du trots att du tvivlar?

//yeh yeh coach 

Det är vår 1907 och Albert C. Barnes  från Philadelphia, USA, köper ut sin partner ur företaget. De tillverkar medicin och det har gått oerhört bra för dem, så bra att Albert snart är miljonär.

Albert driver en fabrik – men bestämmer sig för att driva den på sitt eget lilla vis. Han inför 8-timmarsdag, en stor förändring i början av 1900-talet. Men han inför inte bara det: av de 8 arbetstimmarna ska bara 6 ägnas åt produktion, de övriga 2 ska ägnas åt studier. Albert brinner för tanken om att alla har rätt till utbildning. Han inrättar ett bibliotek i fabriken och hänger upp tavlor av kända konstnärer på väggarna för att väcka diskussion om konst och filosofi. Han anställer färgade och är noga med att det även finns kvinnor i arbetsstyrkan.

Ska vi ta det en gång till – det här hände för 100 år sedan! Albert C. Barnes är idag mest känd som en av de mest excentriska amerikanska konstsamlarna, han inrättade en stiftelse, byggde ett museum, köpte upp tavlor från modernisterna som ingen trodde på och han var på kant med konstetablissemanget större delen av sitt liv.  Men vilka idéer!

Tänk om vi i våra ekonomiskt slimmade verksamheter skulle säga: ”Vi gör om, från och med nu ska vi bara jobba sex timmar om dagen, de resterande två ägnar vi åt att förkovra oss!” Vilket ramaskri det skulle väcka. Så kan man inte göra, då tjänar vi ju inga pengar!

Men tänk om det är fel. Tänk om det skulle generera nya idéer. Tänk om vi blir bättre på det vi gör och kan vara mer effektiva. Tänk om det är så att om vi litar på människors kompetens och ger dem möjligheter, så händer nya saker.

Nya tankar ger nya handlingar. Och nya handlingar ger nya idéer. En ny tanke kan ju faktiskt vara en gammal tanke som får en ny förpackning. Och en så oerhört radikal tanke som Albert tänkte för 100 år sedan kanske kan landa idag?

Vad skulle hända om vi gav oss själva möjligheten att utvecklas? Om vi tog oss tid att tänka tankar till punkt? Om vi vågade lita på att vi som människor är oerhört uppfinningsrika och kan utveckla vår effektivitet på andra sätt än att jobba som idioter.

Jag har svårt att själv greppa tänket. Det är så emot allt jag fått lära mig. Men det kanske är dags att tänka nya tankar och göra nya saker. Om vi ska lyckas rädda vår värld från sjukdom, svält och miljöförstöring behövs ett nytt sätt att se på saker.

Jag föreslår att vi börjar nu! Vi tänker tankar som startar upp nya saker.  Vilken tanke skulle gå emot allt du fått lära dig?

// yeh yeh coach

Har du hört det förut: ”Det är viktigt att ha må!”  Det känns som en klyscha och som något som man sa till ungdomar förr i tiden.  Jobbiga vuxna som inte kunde förstå att man ibland bara måste ta sig tid att hitta sig själv, att man behöver göra det som gör en glad och få en möjlighet att testa saker.

Jag säger inte emot det. Men faktum är att det ligger något i det där uttalandet om att sätta mål. Det finns en gammal undersökning av universitetsstudenter: de fick frågan om de hade några livsmål. När man kollade upp dem 20 år senare, var det väldigt tydligt att de som svarat ja hade uppnått betydligt mer i sitt liv.

Men det är inte alltid så lätt att sätta upp mål. Det kan vara ganska svårt att veta vad man vill. Dessutom finns det alltid många runt omkring som har åsikter om vad som är smart, vad som passar dig och vad du borde göra.  Att hitta sin egen väg i det bruset är inte så lätt.

Min grundtanke är att vi egentligen vet vad vi vill. Men vi trycker undan det i bruset, vi blir förvirrade och bristen på uppmuntran gör att vi inte vågar. Sen kommer allt det där som vi borde vilja – vi borde nog vilja bli kända, rika, ha status.

En bra fråga att ställa sig är: ”Om det inte fanns några som helst hinder, vad skulle jag vilja då?” När jag ställer den till människor kan det dyka upp helt oväntade saker. Mål som är alldeles bortom där de befinner sig just nu, mål som är utanför realitetens gräns, mål som man uppfattar som omöjliga.

Men det är ju precis så målbilder ska se ut. De ska vara utom räckhåll, de ska tvinga oss utanför vår komfortzon. Vi har så lätt för att gå direkt på hur.  ”Hur skulle det gå till?”, ”Hur skulle jag kunna ha råd med det?” eller ”Hur skulle jag kunna göra det som har små barn?”. Och så har vi på direkten hamnat i hinder. I stället för att börja med frågan hur, ska vi börja med frågan vad.

Vad består min dröm av? Om jag nådde dit, vad skulle det göra för mig? Vad skulle hända med mig och min omvärld om jag kunde uppnå det?  Vad behöver jag för att våga följa min målbild? 

Någon protesterar:  ”Men jag vet verkligen inte vad jag vill!” Så kan det verkligen kännas, men om du kunde fråga ditt undermedvetna skulle du helt säkert få ett svar. Vi kan försöka gå genvägar – använda oss av kreativa verktyg, meditera, göra visionsboards, diskutera med vänner (som inte ger råd, utan bara lyssnar!) eller ta hjälp av en coach.

Det är lätt att missa målet. Vi är så snabba på att fundera på vad vi ska göra, att vi glömmer att fundera på vad vi ska nå. Det vill säga – när du ska sätta upp dina mål: jobba baklänges. Börja med hur det ser ut när du är framme. Gå sedan baklänges och fundera på vad du gjorde för att nå dit. Jag lovar att det kommer att dyka upp nya tankar. Och du får en helt annan syn på processen för att nå dit.

Så – vad är din destination?

//yeh yeh coach

 Jag har varit på verkstaden med bilen. Det är en ganska främmande värld för mig. Den är fylld med verktyg och saker som jag inte har en aning om vad de ska användas till. Min bilmeckare plockar upp en tandläkarspegel, fast i modell jättestor, för att se vad han gör.

Det jag uppskattar med verkstaden är att de som jobbar där verkar gilla vad de gör. Vid tidigare tillfällen när jag varit där har jag passat på att fråga hur de trivs med jobbet och över lag är de positiva. Det är ett skitigt och ibland tungt jobb – så man kan undra varför.

Jag tror att det som är mest tillfredställande med ett jobb är att se resultat. Och de ser de varje dag, varje gång de reparerar en bil som sedan kan köra ut ”fullt frisk”. Idag bytte min meckare lyktor – och det är oerhört visuellt att de inte funkade när jag kom, men lyste alldeles utmärkt när jag for. Tillfredställande.

Det här är inte så lätt för oss som jobbar i den ”mentala” branschen – vi som lyfter papper, räknar ihop siffror, skriver marknadsplaner, svarar i telefon, har kundmöten osv.  Det vi producerar är på det abstrakta planet och ibland förfärligt svårt att mäta.

Dessutom blir vi aldrig klara. En bil är klar när du kan köra ut den från verkstaden, men när är den klar som jobbar med att tänka ut saker?

Det finns en annan sorts jobb som också är svårmätt: de jobb som bara syns när de inte görs. Sophämtning, barnpassning, sjukvård, diskning, telefonpassning – det syns knappt att man gjort det och imorgon börjar det om… Men om det inte blev gjort skulle det bli totalt kaos. Inget skulle fungera.

Om du jobbar inom någon av de två kategorierna som inte producerar något konkret, så måste du istället sätta upp andra mål för dig själv. För vi behöver mål för att känna oss tillfredställda med vårt dagsverke och kunna släppa jobbet och ägna oss åt fri tid. Jag tror att en hel del av vår stress i dagens samhälle handlar om att vi inte kan konstatera att vi är klara, färdiga för dagen. Istället snurrar huvudet på allt vi inte gjort och allt vi borde imorgon.

Men hur sätter man upp mål för sig själv då? Det är väldigt olika vad vi räknar som konkreta, uppnådda saker – men det är väl värt att fundera på vad som är det för dig i din vardag. Kan det räknas i antal eller på något annat sätt i siffror? Kan det vara utförda moment? Kan det vara antal kramar givna och fådda av barn? Kan det vara att du suttit på din stol och varit tillgänlig i åtta timmar?

Jag tror det är bra att sätta upp konkreta mål även för oss med abstrakta jobb. Bara så vi vet när vi har gjort det vi ska. Ibland kan en dag bara gå åt till att försöka få tag på människor, utan att vi lyckas. Men vi har ringt 10 samtal och skickat 15 mail… Vad är det konkreta resultatet – jo, det är faktiskt 10 samtal och 15 mail. Även om vi inte lyckats och skickat iväg vår bil från verkstaden, så är i alla fall bromsarna åtgärdade!

Vad sätter du upp för mål för dina dagar? Och när är du klar och kan släcka lampan och gå hem, både fysiskt och mentalt?

//yeh yeh coach

Jag sitter i bilen på väg till jobbet. Radion pumpar ut "T.N.T" med ACDC och jag funderar på dagens coachuppgifter. De australiensiska hårdrockarna dundrar vidare och jag hör brodern Angus Young sjunga ”T.N.T – I´m a power load..”   På vägen ligger en tom plastpåse, den far hit och dit mellan bilarna av vinddraget.

Plastpåsen är tom, det är därför den följer med vinddraget åt det håll som omvärlden just nu behagar skicka den. Om den varit fyllt med något hade den haft betydligt större chans att vara kvar på samma ställe. Men just nu är den allt annat än en ”power load”.

Jag tänker att plastpåsen är som livet – om vi inte fyller upp vårt liv med sånt som är viktigt för oss och som kan göra oss till en power load: så blir vi som en tom plastpåse i vinden. Vi bara far hit och dit, anpassar oss till omgivningen och har ingen styrsel.

Hur kan man bli en dynamitgubbe i livet? Vad är så viktigt för dig att du kan använda det för att fylla din plastpåse och få stadga i den du är? Det här är bland den viktigaste lärdomen som vi har att göra i livet. Att hitta det som får just dig att ticka, det som är viktigt för dig för att leva ett fullt liv. Det kommer alltid att finnas människor omkring dig som har åsikter vad du ska göra med ditt liv – men det är du som ska bestämma det!

Textraden innan lyder: ”T.N.T – and I´ll win that fight!”  Och det är väl klart, har du packat din plastpåse med en stark drivkraft, en passion och ett fokus på vad du vill uppnå – så är det oändligt mycket lättare att uppnå det du vill.

Så – vad har du lagt ner i din plastpåse? Vad är det som får dig att ligga still i en rörig omvärld, hålla dig till ditt spår och inte blåsa omkring? Vilken drivkraft kan göra dig till dynamit?

//yehyeh coach

Jag vill nu! Jag har en (relativt) klar bild över vad jag vill. En dröm. Något jag verkligen vill genomföra,  något jag absolut vill vara med om eller något (en sak, en position eller en förmåga) jag verkligen vill ha.

Grejen med drömmar är att det ofta finns en tidsaspekt inblandad. En dröm går inte att genomföra bara så där, det är inte något man bara gör på en gång. Då vore det ju definitionsmässigt inte en dröm. En dröm brukar också på olika sätt kräva jobb eller en insats för att förverkligas. Man måste kämpa för den. Och det kanske är det som gör att drömmar är drömmar.

De två sakerna – insatsen och tidsaspekten är det som gör drömmar så svårt. Det är så lätt att tappa riktningen, glömma bort vad man håller på med, på vägen. Det är svårt att dela upp sin dröm i delmål, men det är det man behöver göra för att komma någon vart. För att hoppa fallskärm måste du lära vissa saker innan, för att få ett jobb krävs rätt mycket jobb.

Och på vägen är det lätt att tappa sugen. Det känns som om man måste lägga drömmen på is. Fast det är ju inte så – de små stegen på vägen är en del av drömmen.

Som coach frågar jag ofta: ”Vad är nästa steg?”. Svaren är intressanta – vissa börjar dilla, berättar alla möjliga saker som inverkar på målet, vilka hinder det finns, varför de ska göra något annat osv. Andra blir helt blanka och svarar: ”Jag vet inte?”

Jag tänker att ”jag vet inte!” också är ett steg på vägen mot en dröm. Under en period kanske det behövs att vara i ”jag-vet-inte”. Att tillåta sig själv att vara förvirrad. När man nått stadiet att man definierat sin dröm, det man vill, så infinner sig ofta känslan av att inte veta vad nästa steg är. Men det kanske krävs en period av osäkerhet, en period av förvirring och frustration. Och just i det stadiet är det lätt att tappa sugen och ge upp. Men det är då du är i sandlådan!

När jag var liten satt jag i sandlådan med en sil, spadade i ett helt lass med sand och så skakade och skakade jag. Till sist fanns antingen några större stenar kvar eller så var det tomt. Stenarna var mina diamanter. Den här processen gör du fortfarande, men det är ditt undermedvetna som sitter i sandlådan och skakar. Det som är kvar efter att processen med irritation, frustration och jag-vet-inte är klar – är det som är värt att bygga vidare på. Som är grunden för frågan ”vad är nästa steg?”

Mitt tips för att underlätta sandlådeperioden är att göra något helt annat. Du släpper inte din dröm för att du koncentrerar dig på något annat ett tag. Förutsatt att du går tillbaka när silningen är klar. Många av oss har ett hektiskt yttre liv och har svårt för att ta oss tiden att ta ett steg åt sidan och fundera på var tankarna är nu. Det är så lätt att bara gå vidare. Göra saker. För det var ju där vi började – jag vill nu! Att vara i göra-fasen är rätt trevligt, varför gå tillbaka och fundera på något som var svårt?

Kanske för att det är där som din djupaste dröm finns. Det som du egentligen, egentligen vill ha eller göra. Som du troligen måste kämpa för och som kommer att ta tid. Det som är jobbigt, det som kräver en insats. Men som du egentligen, egentligen vill.

Har du någon dröm? Var i processen befinner du dig?

yeh yeh coach

Många av min mest kreativa och kloka idéer får jag i duschen eller precis när jag ska somna/vakna. Vad är det som händer?

Det är ganska uppenbart att vid båda dessa tillfällen släpper jag taget. Jag sitter inte framför datorn och anstränger mig att få idéer, jag jobbar inte aktivt med att tänka, utan jag bara ÄR en stund. Och att jag bara är, innebär inte att hjärnan slutar fungera. Den jobbar på, vårt undermedvetna är aldrig avslaget.

Men grejen med det undermedvetna, de tankeprocesser som snurrar runt i andra former än det medvetna, logiska tänkandet, är att vi inte kan tvinga det.  Det tar sin tid, det tickar på i bakgrunden och vi får bara acceptera att vi inte kan skynda på det, stressa igång det eller bestämma en deadline för det. Det som ska komma fram gör det – när vi ger det utrymme.

Det kan göra underverk att flytta sitt fokus om man kört fast. Stäng ner det medvetna tänkandet en stund: ta en promenad, en dusch, meditera, påta i trädgården, måla naglarna, gör yoga, ta ett träningspass. Det viktiga är att du släpper taget om de medvetna tankarna. Då ger du plats för det undermedvetna att komma upp med andra lösningar.

Se inte sådana här aktiviteter som ineffektiv tid – för det är tvärt om. Då ger du din hjärna tillfälle att utnyttja hela sin kapacitet. Prova - ta 20 minuter och gör något roligt som du går upp helt i – och ge akt på om det förändrar ditt tänkande.

Vilka intressanta tankar kommer att komma upp i ditt medvetna tänkande då?

I mitt köksfönster stod en glasängel. Den symboliserade godhet och skydd för mig. Men en dag gick katten förbi. Och utan att prata skit om min goa katt – men han är väldigt klumpig ibland! Ängeln välte och bröt av en vinge.

Jag lät dock ängeln stå kvar i fönstret. Den fick ett ytterligare symbolvärde: vi blir alla lite tilltufsade av livet, skadar oss, blir sjuka, går igenom en sorg. Trots det står vi kvar och försöker uträtta det vi ska så gott vi kan.

Häromdagen, efter flera månader, stod min man vid bänken i köket och grejade med ängeln. Han lagade den, satte tillbaka vingen. Och den blev som ny, det är knappt man ser skarven. Men istället för att jubla över resultatet muttrade jag för mig själv. Nu var den ju inte längre Ängeln med bruten vinge…

Är det så här i verkliga livet också? Vi skadar oss. Vi skapar ett nytt symbolvärde, en ny betydelse för oss själva, vad vi står för. Vi lever i det, accepterar det. Och när vi kommer ut på andra sidan – har kommit igenom vår sorg, vår sjukdomstid, skadan har läkt – så är det svårt att ändra synsättet.

Om min världsbild innefattar att jag är ett offer, en skadad person, så blir det plötsligt svårt att ge sig själv en ny roll. Om jag inte längre är en ängel med bruten vinge, vad är jag då? Då gäller det att stanna upp, definiera vad det är som känns irriterande i själen, fokusera på en ny bild, en ny definition, och sätta upp en ny målbild. Ängeln är en vinnare, någon som helat sin brutna vinge, som klarade en tuff period och går ut ur den stark.

Att ta till sig det nya konceptet kräver fokus och måste ta lite tid. Men vilken skillnad det gör i sättet att tänka om sig själv och möjligheten att se nya vägar. En ängel som är en stark vinnare kan klara stora utmaningar i framtiden!

Hur gör du för att inte tappa bort ditt stora mål bland alla små måsten? Måste hämta barnen, laga middag, göra jobbet, prestera i arbetsgruppen, hinna träna, planera fritidsaktivteter, komma ihåg barnens kläder, städa köket, betala räkningarna, ringa chefen....

Alla dessa måsten hopar sig över dig och medan du styr ditt liv genom dem så tappar du bort det du egentligen vill. Hur kan du påminna dig själv?

Här kommer några tips:

Ta dig tiden att bryta ner dit mål till små delmål. Ta en timme med papper och penna, skriv ner alla steg på vägen. Det går att äta en elefant, men i små bitar!

Fira när du har uppnått ett delmål! Unna dig något, gör en fest, gå en promenad vid en sjö, ta dig tid till något du inte hinner annars eller andra liknande saker

Gör visionstavlor - sätt upp dem där du ser dem varje dag. De behöver inte betyda något för någon annan - vid mitt arbetsbord finns ett vykort på en hand med en penna. Det betyder något för mig och när jag ser det så blir jag påmind om ett av mina mål.

Påminnelse direkt när du vaknar - det första du ser ska påminna dig om ditt mål. Sätt upp en speciell bild, en visionstavla, en låtsad löpsedel, en speciell sak eller något annat som påminner dig. Kom ihåg vart du är på väg!

Gör små påminnelsekort (gamla visitkort från tidigare arbetsplatser är perfekta) som du kan ha i fickan, i väskan eller i plånboken. På dem skriver du upp din vision eller kanske bara ett stödord. Varje gång du ser det blir du påmind.

Mobilen - använd musik till signalen som betyder något för dig, skriv in ett välkomstmeddelande till dig själv som du får upp när du slår på mobilen, sätt in en påminnelse i kalendern som kommer upp t ex en gång i veckan.

Planera in tid för att göra saker mot dina delmål. Skriv in dem i kalendern - och det är bokade möten med dig själv! Ta dig den tiden!

Prenumerera på mina spark-i-baken mail som kommer varje söndag.

Ta hjälp av din coach!