Jag har två resor framför mig. En kortare inom Sverige och en lite längre utomlands. Jag ser verkligen fram emot det. Frågan är om det egentligen inte är tiden precis innan en resa som är den bästa. När man planerar, funderar på vad man ska göra, tar reda på information, bygger förväntningar.

Och det är det där sista som är det kluriga. Att man bygger förväntningar. Det är inte alltid som förväntningarna slår in. Något som kan vara både bra och dåligt. Det oplanerade är ibland oerhört upprivande: det kan vara olyckor, saker som går sönder eller relationer som inte funkar. Inte roligt alls, men andra gånger kan det oväntade innebära att vi gör något vi inte skulle ha gjort annars, träffar någon intressant person eller får inspiration till att ändra något i vårt liv.

Och egentligen är det väl det som driver oss att resa. Att få se något annat, göra något annat, träffa någon annan. Att förändra vår nuvarande situation.

Medan jag sitter och klurar inser jag att det kanske finns en annan väg. Att bara befinna sig i nuet, ta dagen som den kommer och inte planera. Det finns en del som klarar att resa på det sättet, men jag tror inte de är så många – man måste ju trots allt köpa biljetter, fixa boende, packa en och annan sak (kläder, tandborste) för att över huvud taget komma iväg. När jag tänker ett varv till inser jag att människor som är så här ofta ser till att ha en annan person i sin närhet som är den som tar initiativ, strukturerar och planerar...

Det är väl bara att konstatera, jag är en sådan person. Det är väl därför jag skriver packlistor, sitter framför datorn och surfar på kartor, affärscentrum och möjliga evenemang att gå på, och beställer diverse biljetter så det är klart när vi väl är där. Jag gillar när det grundläggande är klart – för det är då jag kan låta det oväntade hända på vägen!

Och förväntningarna? Hur ska jag hantera att det inte blev som jag tänkte? Det finns bara en sak att göra med förväntningarna när man väl är på resande fot: de är passerade – strunta i dem och var i nuet!

Är du den som driver eller den som följer med? Hur hanterar du förväntningar som inte
slår in?
//yeh yeh coach

PS: När jag ska lägga in en bild till det här inlägget rågar jag stava fel på ordet väska och det blir: resväxa. Det är nog egentligen det allt handlar om - att resa får oss att växa!

Jag sitter och letar efter gamla foton på min vän som jag ska använda till hennes födelsedag. På vägen hittar jag mängder av fotografier av situationer som jag glömt bort. Var han med på den festen? Var är det här någonstans? Vad hette tjejen med lockigt hår?

I vanliga fall tycker jag att jag har väldigt bra minne. Något som ibland kan upplevas som rätt jobbigt av min omvärld – jag kommer ju ihåg vad någon tog på sig att göra på ett möte för tre veckor sedan, hur målsättningsdiskussionen för projektet gick och vad någon lovat hjälpa mig med (men nu har det gått sex månader...). Och eftersom jag har gott detaljminne blir jag förbluffad över att andra glömt.

Just därför känns det nästan trösterikt att inse att jag faktiskt glömt saker. Vad skönt att jag inte låter det ta plats i min hjärna längre. Men det är ju klart – när jag tittar på korten kommer många minnen tillbaka.

Vad är det egentligen som gör att vi kommer ihåg? Är det att en situation var viktig eller att den väckte starka känslor? Eller är det något helt annat – att vi vid just det tillfället var fokuserade och i situationen? Kanske fastnar vissa situationsbilder i hjärnans minnesbank för att de har en speciell miljö eller en intressant färg. Eller en lukt – jag vet att varje gång jag går förbi en speciell plats ute på gården så tänker jag på London. I den lilla parken jag gick genom varje morgon i tre veckors tid, på väg till tunnelbanestationen för att ta mig till Londons sevärdheter, måste samma buske ha växt. Det luktar London.

Hjärnan använder sig nog av alla möjliga tricks för att komma ihåg – den hänger upp vårt liv på känslor, sinnesförnimmelser, viktigheter. Tankekrokar och tankekedjor underlättar den fantastiska process som faktiskt gör att vi minns. Vilket gör att när jag bläddrar igenom de gamla korten, sätter de igång långa banor av tankar och minnen.

Hur minns du, genom känslor, sinnesförnimmelser eller viktigheter? Vad kommer du ihåg och vad glömmer du?
//yeh yeh coach

Jag har en bekännelse att göra – jag tjuvlyssnar! Inte så att jag sitter och anstränger mig för att höra viskande, hemliga konversationer, men jag lyssnar på dem som pratar högt och ljudligt på allmänna platser: bussar, tåg, lunchrestauranger, i mobilen osv.

Häromdagen hörde jag två väninnor prata. Den ena var upprörd då hon beställt en resa och barnen inte fick ledigt från skolan. Hon berättade livfullt, irriterad och frustrerad. Det som slog mig var hennes väns reaktion: hon lyssnade, bekräftade, men gick inte in i dramat. Vilket är ganska ovanligt.

När någon berättar något de är upprörda över är det lätt att dras in i berättelsen och bli en del av dramat. Väninnan hade lika gärna kunnat ta en roll som uppbragt och kränkt och utbrista i: "Nää, det menar du inte!", "Vilka idioter, förstår de inte vad de ställer till med?" eller "Men milda makter, hur ska ni göra nu – det är ju redan beställt?"

Något som kanske känns bra för den som berättar. En allierad. En person som tar ställning för dig. Som hör din frustration och står vid din sida i striden. Som verkar beredd att kämpa för dig. Som häller vatten på din kvarn.

Frågan är bara om det är vad som behövs? Ett sådant beteende gör dramat större, för- stärker ilskan och frustrationen. Kanske till och med trappar upp en konflikt eller förorsakar ytterligare irritation. Energin är hög och arg, och den som eldar på blir en del av det som händer.

Om man istället väljer att stå utanför dramat händer något annorlunda. Det jag hörde var att väninnan lyssnade och bekräftade, utan att för den skull gå in i dramat. Energin blev en helt annan, lugnare, mer fundersam. Hon som berättade landade i att hon nog skulle fundera kring hur hon skulle gå vidare, vad som var bäst. Om det var ett samtal med rektor eller om de bara skulle lägga ner sina planer. Hade vännen istället gått in i dramat kanske hon istället hade blivit än mer arg, bestämt sig för att konfrontera rektorn direkt dagen efter och gått in i det med aggression. Ingen bra förutsättning för ett bra samtal.

Så genom att inte vara en allierad, utan istället någon som lyssnar och speglar, kan man hjälpa mer. Jag är inte säker på att just dessa kvinnor insåg vad som hände och varför det var bra. Men det spelar ingen roll, resultatet är det samma. Som coach skulle jag ha gått vidare med frågor om hur hon vill fortsätta, vad hon vill uppnå och vilken strategi som är bäst.

Men i vissa lägen kan man ju välja att vara en drama queen – för det är ju ganska kul att vara i dramat! Att få slänga sig ut i ytterligheterna, vara arg, vara sur, vara upprörd. Så länge man är medveten om vad som händer och medveten om att man har ett val.

När var du en drama queen senast? När hjälpte du en kompis mitt i ett drama senast – och vilken roll tog du?

//yeh yeh coach

Jag är på väg till jobbet och radion dunkar ut rockmusik i bilen. Jag lyssnar på de privatdrivna rockstationerna, vilket innebär att de med jämna mellanrum sänder reklaminslag.

En tuff stämma dundrar ut ett budskap om rejäla skyddskläder som ser till att du inte skadar dig på jobbet. Det är tydligt att jag inte räknas till stationens genomsnitts- lyssnare. Men jag börjar ändå fundera på hur skyddskläder skulle se ut i mitt yrke som coach och konsult.

Kanske väst i teflon, så jag inte låter andras problem bli mina egna? Jag finns för mina klienter i alla lägen, även i kris – men för att jag ska vara empatiskt och kunna fungera som stöd måste jag vara klar över att klientens problem inte är mina. Teflonvästen skulle hjälpa mig i lägen där andras problematik hotar att krypa under huden på mig.

Byxor med knäskydd för de tillfällen jag måste vara ödmjuk inför situationer som uppstår och ställa mig på knä? Vara på samma nivå som klienten, inte vara så tuff, utan följa med på klientens resa.

Öronproppar som silar vissa frekvenser? Det är lätt att dras med i människors berättelser, bli en del av dramat, och glömma att lyssna efter det viktiga. Att höra det som sägs mellan raderna och det som egentligen är problemet.

Skyddsglasögon med spegelglas? Spegelglas som hjälper min klient att se sig själv. Skyddsglas som ser till att jag inte använder ett eget filter, en egen agenda, när jag jobbar med klientens frågor.

Handskar, så jag inte får valkar i händer när jag gräver och ställer besvärliga frågor. De där som gör att klienten måste reflektera och se sig själv och världen på ett annat, nytt sätt.

Skyddshjälm med uppkoppling? Jag behöver verkligen vara inkopplad och använda min intuition när jag arbetar. Känna efter, läsa kroppsspråk, lyssna på tonlägen. Hjälmen måste också kunna ta emot ett par törnar när vi går in i en mur eller barriär och behöver hitta en ny utgångspunkt.

Bilden av mig och mina kollegor som arbetar med coachning och konsulting iförda skyddsvästar, knäskyddsbyxor, öronproppar, skyddsglasögon, handskar och hjälm är rätt kul att tänka på. Det är nog bäst om vi håller oss till imaginära skyddskläder... Men tanken är både humoristisk och trösterik – jag klarar mig, jag har skydd!

Vilka skyddskläder skulle du behöva på ditt jobb? Kan du ta på imaginära skyddskläder innan du går hemifrån?

//yeh yeh coach

Jag satt på tunnelbanan och i sätet tvärs emot satt en kvinna med en hund. Hunden var av den sällskapliga sorten och kom fram och hälsade. Hon hette Nitscha och hade labradorliknande hängande öron. Hon hade full koll på allt som hände, vilka som gick av och på och om något var på gång. Det naturliga för en hund är ju att lukta sig till vad som händer, men hon gjorde lite annorlunda – när det hände något rabalder längre bort fällde hon ut öronen och lyssnade. Det såg otroligt kul ut och jag var tvungen att plåta hennes utfällda öron.

Jag kände en viss släktskap med vovven. Jag lever ju på att vara nyfiken och lyssna. Det gör all skillnad i världen när vi lyssnar ordentligt. Alla människor har oerhört spännande saker att berätta – om vi får chansen att komma närmare och de vågar dela sina historier med oss.

Att lyssna är det första steget i all samtalsmetodik. Det är lätt att gå in i en kommunikation med mängder av saker som vi vill berätta. Om vi istället går in i det med öppna öron och en nyfikenhet på vad vi kommer att få höra, så kan helt nya historier uppdagas och vi kan hitta en öppen kanal mellan oss.

En del kan verka reserverade, de tycker inte att de har något att berätta. Men så en dag ställer vi rätt fråga till dem. Frågor är det som kan öppna människor. Det är lätt att inte våga fråga – att tänka att det har jag inget med att göra, att personen kan bli förnärmad eller att det är näsvist att fråga (något som vi får lära oss som små, när vi bubblar av frågor och gör föräldrarna generade).

De allra flesta människor blir dock glada när man frågar. Det är ju någon som är intresserad av dem, deras liv och deras åsikt. Någon som är beredd att lyssna. Men det måste vara ärligt. Om en fråga inte är ärlig och det egentligen inte finns någon vilja att lyssna bakom, så märks det omgående.

Den enkla frågan "Hur är läget?" är en typisk sådan fråga. Det märks omgående om den som ställer den egentligen är intresserad av att få ett ärligt svar, eller om svaret förväntas blir: "Det är bara bra!" Ett socialt spel, som har sin egen plats i vårt dagliga liv – men inte en fråga som öppnar upp för kommunikation och nya spännande insikter.

Ibland blir jag förvånad över att människor är så villiga och modiga när det gäller att svara på frågor. Men det är nog så att vi över lag är lite dåliga på att faktiskt se varandra, så det är en uppfriskande fläkt när någon vågar fråga om svåra saker, om ohälsa eller om privata angelägenheter.

Det är också mod att våga svara på en fråga när svaret inte är det "rätta", det konventionella eller det politiskt korrekta. Att till exempel att våga svara "Nä, jag tycker det är skitjobbigt att vara hemma med en baby!" Ett svar som är betydligt mer spännande och som ger ett helt annat avstamp för att diskutera vidare än det vanliga "Det är så mysigt". För mig är det verkligen något som får mig att, som Nitscha, spetsa öronen och lyssna efter historien bakom.

När ställde du en intresserad fråga sist? Vem skulle du vilja ställa en närgången fråga till?

//yeh yeh coach

Det är förmiddag och jag går förbi det närbelägna dagiset. Ett barn vid grinden får syn på mig och ropar: ”Heeej!”  Flera av de övriga barnen hänger på och ropar ”Hej!”  Jag svarar dem allihop med ett ”Hej busungar!”

En av flickorna svarar mycket kränkt: ”Jag är ingen busunge!” De övriga har en annan taktik – de svarar flerstämmigt ”Nä, du är en busunge!” Jag skrattar: ”Det går ju inte – jag är ju vuxen. Då måste ju jag vara en busvuxen!”

Jag börjar fundera – hur är en busvuxen? Det måste ju vara någon som har kvar sitt barnasinne, som bejakar sitt barn och sin humor, men ändå tar ett vuxet ansvar för det man gör. Direkt börjar jag tänka på min pappa: han var definitivt en busvuxen! Det var bara han som vid Lucia drog på sig en gammal nattskjorta, satte en städmopp på huvudet och Luciakrona ovanpå och sen gick runt till grannarna med lussefika. Synen var obetalbar – speciellt som min pappa var nästan 1.90 lång och hade skägg.  Det gjorde definitivt grannarnas dag…

På vägen till vuxen händer det att vi börjar ta allt, inklusive oss själva, på stort allvar. Det kanske är en del av processen till att bli vuxen – de mest allvarliga är oftast tonåringarna. Sen finns det några som inte släpper det barnsliga, som vågar låta det lysa genom det allvarliga. Och de blir ofta ganska populära, de släpper ju taget även för de som inte riktigt vågar.

Att skratta, att busa tillhör det verkligt mänskliga. Det finns i alla länder, bland alla folkslag, även om vi har olika åsikter om vad som är roligt, vad man får skoja om och hur vi uttrycker det.  Skrattet befriar och hjälper oss i svåra situationer. Och de som bejakar det roliga, det busiga, det absurda, det som lockar till skratt, agerar som väktare för skrattet som överlevnadsstrategi.

Jag funderar på ordet vuxen. Att vara vuxen för mig är att ta ansvar, att stå för den man är och visa omsorg för andra. En busvuxen låter inte skämt gå ut över andra som inte kan försvara sig eller blir kränkta. (De som kan försvara sig kommer att ge igen med samma mynt – och kan uppskatta skämtet på deras bekostnad.) Ett bus är något som är kul – inte elakt, kränkande eller pinsamt för någon annan. När min pappa agerade lucia, var det ingen annan som var måltavla för skämtet.

Att busa kräver kreativitet – att se en ny vinkel , att vända på en tanke, att hitta en ny sida av något. Ofta när våra barn hittar på ett ”bus” har vi svårt att bli arga på dem – på grund av att vi ser den kreativa och roliga sidan av saken.  Många gånger måste man bita sig i tungan för att inte skratta när man ska banna ett barn för ett uppfinningsrikt, kreativt skämt.

Jag hoppas verkligen att jag på mitt sätt kan vara en busvuxen och att jag i alla lägen kan se det roliga, kan se det busiga.  Jag lämnar plats i mitt liv för det och står för mitt uttalande till dagisbarnen: ”Jag är en busvuxen!”

När hittade du på ett bus senast? När ska du hitta på ett nytt?

//yeh yeh coach

Häromdagen hade jag en sådan där dag när jag bara flög fram. Saker blev gjorda, jag var glad och spred glädje, energin flödade. Och då börjar jag undra – vad är det som gör att det plötsligt inträffar sådana där dagar?

Är det att man mår fysiskt bra? Å andra sidan så var det ju hjärnan som hoppade och studsade och såg till att saker blev gjorda. Mer mental än fysisk energi.

Är det synkronicitet, att saker faller på plats av dem själva och att olika saker sammanträffar? Jo, visserligen, men det kändes mer som om det var jag själv som satte igång saker.

Är det faktorer utanför oss? Att solen skiner, att någon släppte fram mig i trafiken, att min lunch var ovanligt god? Naturligtvis påverkar oss saker omkring oss och hur vi interagerar med dem mer än vad vi tror. Men med en hel del personlig utveckling och coachträning brukar jag oftast kunna sätta mig över de där yttre faktorerna.  

Är det något utanför vår kontroll? Gud, ödet, änglar, astrologi, feng shui, maya kalendern eller något annat? Vi har ju olika åsikter om det här, men så länge som vi människor tillskriver detta betydelse så kommer det att ha betydelse. Personligen tror jag att det finns en andlig värld som påverkar oss, men jag kände mig inte speciellt andligt inkopplad den här dagen.

Handlar det om flow? Att man gör saker som man tycker så mycket om att göra att man tappar tid och rum? Till viss del hänger det ihop – i min värld är det viktigt med människor. Och jag träffade många trevliga människor den här dagen.

Eller är det inspiration? En bra bok, en föreläsning eller en bra utbildning kan ge en rejäl skjuts framåt. Ett par dagar innan hade jag faktiskt varit på en bra föreläsning. Det kanske var orsaken?

Det finns nog inte ett svar. Jag tror att alla de här faktorerna spelar in. Man behöver må fysiskt bra för att ha energi. När saker faller på plats av sig själva så bli det enklare för mig att gå vidare. Och vem blir inte glad när solen skiner!

Vi kan bädda för att flera faktorer i vårt liv faller in. För när det händer blir vi fyllda av energi och kan göra så mycket mer! Se till att bädda för din energi och ge den möjlighet att expandera.

När hade du en energirik och glädjefull dag senast? Vad hände och vad gjorde du som underlättade för den att infalla?

//yeh yeh coach