Det har hänt flera gånger att andra sagt till mig: "Så bra det verkar gå för dig..." eller "Du som är så duktig...". Och jag känner inte riktigt igen mig. Men jag är ganska klar över vad som hänt, det handlar om hur jag valt att uppfatta och förmedla mitt liv.

Det finns faktiskt bara en enda sanning i livet: att vi kan och måste välja. Även när man hamnat i en svår situation, även när livet går en emot, kan man välja hur man förhåller sig till det. Så jag väljer vad jag fokuserar på – om fem saker går fel, men den sjätte funkar, så är det den sjätte jag fokuserar på och berättar för omvärlden om. Och omvärlden hör bara att det går bra.

Vad som är sant är oftast flera olika saker. Det är sant att jag inte mår så bra, men det är också sant att jag mår bättre än förut. Det är sant att jag har det ekonomiskt besvärligt, men det är också sant att det inte går någon fysisk nöd på mig. Det är sant att jag inte gillar min chef, men det är också sant att jag trivs med mina arbetskamrater. Var ska fokus vara?

När jag jobbar som coach innebär det att jag speglar och hjälper människor att se sin verklighet från flera håll. När jag ställer frågor till andra som: "Vad finns det som är positivt i det här?, Vad ska du göra i stället?, Finns det andra alternativ?", så gör de stor skillnad för mina klienter. Frågorna tvingar personen att se om det finns ett annat sätt att välja att se situationen på. Det har också lett till att jag själv automatiskt har börjat tänka i de termerna. När jag själv hamnar i problem och blir sur, går den positiva snurren igång av sig själv. Jag funderar på alternativ, vad som är positivt med det här eländet, osv...

Ibland vill jag inte. Det finns något väldigt befriande i att vara sur, tvär och negativ. Men det bygger inte upp mig och det gör inget bättre. Häromveckan träffade jag en klient som uttryckte en väldigt negativ tanke om sig själv. Jag funderade på det hon sagt och frågade sedan: "På vilket sätt är den där tanken positiv för dig just nu?" Hon tittade stort på mig, sen skrattade hon och sa: "Okey, jag förstår vad du menar."

Sen får vi inte glömma bort att vi är människor. Vi måste ibland få vara negativa, få klampa runt i vår negativitet, vara oroliga, bekymrade och ledsna. Bara vi inser att det är det vi gör. Det är inte säkert att alla tankar vi tänker just då är sanna, de är bara en del av verkligheten.

Att lära sig att se det positiva är inte enkelt att lära sig, det kan vara en svår, komplicerad och besvärlig läxa att lära. Men den är värd det! För livet blir så mycket enklare om vi fokuserar på det positiva.

Hur ser din verklighet ut just nu? Vad är sant? Vad väljer du att fokusera på?
//yeh yeh coach

Häromdagen hade jag en sådan där dag när jag bara flög fram. Saker blev gjorda, jag var glad och spred glädje, energin flödade. Och då börjar jag undra – vad är det som gör att det plötsligt inträffar sådana där dagar?

Är det att man mår fysiskt bra? Å andra sidan så var det ju hjärnan som hoppade och studsade och såg till att saker blev gjorda. Mer mental än fysisk energi.

Är det synkronicitet, att saker faller på plats av dem själva och att olika saker sammanträffar? Jo, visserligen, men det kändes mer som om det var jag själv som satte igång saker.

Är det faktorer utanför oss? Att solen skiner, att någon släppte fram mig i trafiken, att min lunch var ovanligt god? Naturligtvis påverkar oss saker omkring oss och hur vi interagerar med dem mer än vad vi tror. Men med en hel del personlig utveckling och coachträning brukar jag oftast kunna sätta mig över de där yttre faktorerna.  

Är det något utanför vår kontroll? Gud, ödet, änglar, astrologi, feng shui, maya kalendern eller något annat? Vi har ju olika åsikter om det här, men så länge som vi människor tillskriver detta betydelse så kommer det att ha betydelse. Personligen tror jag att det finns en andlig värld som påverkar oss, men jag kände mig inte speciellt andligt inkopplad den här dagen.

Handlar det om flow? Att man gör saker som man tycker så mycket om att göra att man tappar tid och rum? Till viss del hänger det ihop – i min värld är det viktigt med människor. Och jag träffade många trevliga människor den här dagen.

Eller är det inspiration? En bra bok, en föreläsning eller en bra utbildning kan ge en rejäl skjuts framåt. Ett par dagar innan hade jag faktiskt varit på en bra föreläsning. Det kanske var orsaken?

Det finns nog inte ett svar. Jag tror att alla de här faktorerna spelar in. Man behöver må fysiskt bra för att ha energi. När saker faller på plats av sig själva så bli det enklare för mig att gå vidare. Och vem blir inte glad när solen skiner!

Vi kan bädda för att flera faktorer i vårt liv faller in. För när det händer blir vi fyllda av energi och kan göra så mycket mer! Se till att bädda för din energi och ge den möjlighet att expandera.

När hade du en energirik och glädjefull dag senast? Vad hände och vad gjorde du som underlättade för den att infalla?

//yeh yeh coach

Om lyckan är en sten av jade – var kan hon hittas?

Låter det konstigt? Jag har varit och sett Östasiatiska museets utställning om Terakotta-armén. Och det fanns många saker, tankar och idéer där som kittlade min fantasi. Bland annat ställde man ut en Bi-platta av jade. Det är en rund skiva av jade, med ett hål i mitten – ibland har de utsirade utsmyckningar.

Bi-skivorna hade ett starkt symbolvärde i det urgamla Kina (ca 2000 år tillbaka i tiden), men ingen vet egentligen vad de stod för. Jade var dyrbart, den gröna färgen betydde säkert något och den är delvis genomskinlig. Det måste finnas budskap från en annan värld i dem. Kanske hålet var passagen till vår värld?

Alla samhällen och alla kulturer har sina Bi – saker som symboliserar lycka och framgång. När jag pratar med ungdomar idag så märker jag att ”känd” är något som symboliserar lyckan. Att vara kändis är något värt att kämpa för, att synas innebär att betyda något. Vi som varit med lite längre är väl mer tveksam till den sanningen – men vi har våra symboler istället. Ett vackert, välinrett hem symboliserar nog att vi har lyckats i världen, eller…? Dyra saker, hög lön, snygg fru/man, vältränad…?

Vad symboliserar lycka och rikedom för dig? Eller om jag omformulerar mig – vad gör dig lycklig? Vi får leta i den värld som vi rör oss i. Vad finns i ditt liv som du ser som rikedom – och vad finns inte där? Om du skulle omformulera det till en symbol – vad består den av? Många skulle nog välja ett hjärta – kärlek är en stor rikedom. Men alla tycker sig inte ha kärlek, vilket ju är helt tokigt. Kärlek måste alltid börja med kärlek till sig själv, om du hatar dig själv så är chansen inte så stor att du ska sända ut rätt vibbar eller göra rätt saker för att andra ska gilla dig.

Det finns alltid ett val, även om det i vissa lägen är extremt svårt att se det. När man är sjuk, utslagen och utan pengar är det ett hån att få höra att det alltid finns ett val – problemet är bara att det är sant… Det är en stor gåva som vi människor fått, att vi kan välja. Välja väg, välja sanning, välja inställning.

Jag tror att jag lånar symbolen Bi och lägger in min tanke om människans valmöjlighet i den. Och vips har jag hittat min jade-sten mitt i min egen livssyn. Lyckan handlar om att välja det som är rätt för mig, välja det som är sant för mig och välja min tankevärld. Om jag på vägen lyckas ha ett fint hem, pengar att röra mig med och de saker jag vill ha – fantastiskt. Men det är inte det som Bi-skivan symboliserar, utan mitt val att vilja vara lycklig.

Vad gör dig lycklig? Vilka symboler behöver du för att hitta dit? Och vad behöver du göra dig av med och sluta med?

//yeh yeh coach

Jag sitter på bussen och tittar på en liten tjej i vagn. Hon har en liten väska i knät fylld med plastdjur och andra små figurer och hon leker intensivt med dem.  Hon plockar upp en häst som får skritta runt i locket och plötsligt säger hon: ”Hästen älskar att åka skridskor!”

"Hupp!", hickar min vuxna fantasi. Hur skulle det se ut om en häst försågs med skridskor. Men vem vet, det kanske skulle gå alldeles utmärkt – det är bara min tanke som begränsar. Flickan är kanske fyra år och har fortfarande tillgång till hela sin fantasi: inga lektioner, upplevelser eller tillsägningar har begränsat den ännu.

För det hon gör är honnörsord inom det som kallas kreativitet. Teo och Fredrik Härén, som jobbar som kreativitetskonsulter, brukar uppmana oss att öva på det här sättet. Ta två olika begrepp och sätt ihop dem – vad får du då? Hon tog häst och skridskor och satte ihop dem och fick ett helt nytt tankesätt.

Det här är inte enkelt, det kräver att man låter sitt sinne vara öppet och tillåter tankar utanför det vanliga. Och inte förkastar de nya tankarna på en gång. Det kan finnas något i dem om man tänker en gång till.

Jag börjar fundera på vad jag skulle få om jag satte ihop mina två senaste blogginlägg  - ett om änglar och det senare om flaggor. Vad får jag då? Ängelflaggor? Hur skulle de se ut och vad skulle man ha dem till? Finns det några som gärna skulle vilja ha ängelflaggor?  Alternativt Flaggängel – vad kan det vara? En liten metallgrej som ser till att linorna inte slår på flaggstången? Eller något man har istället för flaggstångsknopp? Eller kanske något man kan sätta i toppen av kyrkor istället för kyrktuppen? Eller….

Visst är det spännande. Och framför allt sätter det igång processen hos oss. Processen att vara kreativ, tillåta tokiga tankar och framför allt släppa in det som är nytt. Det finns en liten uppfinnare i oss alla, det gäller bara att låta uppfinnaren få ta plats.

Vill du få mer inspiration om kreativitet läs gärna mer på Teo och Fredrik Häréns hemsida http://www.interesting.org/default.aspx  och på min kamrat Kristian Borglunds Kreativa verkstad på facebook: http://sv-se.facebook.com/pages/Kristian-Borglunds-kreativa-verkstad/150682844945945.

Vilka två saker som är aktuella för dig skulle du kunna kombinera och göra något nytt av?

//yeh yeh coach

Är på väg till jobbet och noterar att det blåser. Flaggorna vajar nämligen i vinden. För utanför varje företag och butik med självaktning hänger en flagga med deras logga eller devis.

Jag har inte noterat det förut, men det är verkligen fullt av flaggor över allt. Alla som vill få ut sitt budskap har hissat upp ett meddelande i luften för alla att se.

Tänk om vi som personer var lika bra på att försöka få ut vårt budskap. När vi söker nytt jobb eller ny partner,  vill byta livsinriktning eller på annat sätt byta spår. Att fundera ut sitt budskap och manifestera det i en logga, en färg och kanske en devis. Och sedan gå ut med det medvetet.

”Hej, här är jag!  Det här är jag och nu vill jag det här!”

Över lag är vi ganska dåliga på att berätta vad vi är och vill. Vi tror gärna att andra människor är tankeläsare och förstår oss utan att vi behöver kommunicera. En arbetskamrat sa till mig för länge sedan att ”blinkers är bättre än tankeläsning”. Något som han hade väldigt rätt i. Tänk om vi skulle agera i trafiken utifrån tankeläsningsteorin : ”Jamen alla vet ju att jag ska svänga vänster här…”

Men när det gäller våra liv tror vi att tankeläsning fungerar. ”Jamen alla vet ju att jag söker jobb…”, ”Jamen alla vet ju att jag egentligen ville flytta till Stockholm och studera konst…” eller ”Jamen alla vet ju att jag är på jakt efter en ny kille…”.  Nej – alla vet inte!

Det finns flera poängerl med att vara tydlig med vad man vill och vad man är på väg mot. Om du säger saker högt, till dig själv och till andra, är chansen betydligt högre att det inträffar! Det handlar dels om att din omgivning hör dig och hjälper dig på vägen, men i lika hög grad på att du själv hör dig och börjar agera på dina drömmar och mål. Och ska vi använda oss av boken The Secrets idéer, så hör även universum dig och låter nya saker komma in i ditt liv.

Du måste vara tydlig med vad du vill, fira upp din flagga och berätta om dig och dina mål. Det kan generera helt nya saker.

Hur skulle din flagga se ut? Vilken är din logga och färg? Och står det något spännande på den?

//yeh yeh coach

Dagisbarnet sitter på bänken på väg att gå ut. Det är mitt i vintern och alla kläder har kommit på. Men något är inte riktigt som det ska – och i stället för att säga vad problemet är, så kommer ett gnällande ljud: ”Uuhhääähhh.” Dagispersonalen försöker fråga vad som är fel, men får inget svar förutom det där jämrandet. Och eftersom de inte vet vad felet är, är det svårt att avhjälpa det. Nu var det vantarna som inte satt som de skulle. Men varför, varför, sa ungen inte det då? (Hon kunde definitivt prata i andra sammanhang.) Istället valde hon att klaga.

Jag är måhända lite okänslig, men jag är det något jag har svårt för så är det klagande för klagandets egen skull. Att klaga över saker som man inte har haft möjlighet att påverka (som sjukdom och död) ser jag som en annan sak. Då behöver man få älta, fundera på vad som hänt och hur man mår i det hela.

Men nu pratar jag om det där som faktiskt går att göra något åt. Som med lite initiativ går att göra mycket bättre.

Men att klaga på saker som går att göra något åt… Exempelvis att man har ett så förfärligt ryggskott – jag vet hur det känns, jag vet att det är riktigt för j-ligt. Men ofta när jag ställer följdfrågan. ”Vad gör du åt det då?”, så är svaret ”Ingenting…” eller ”Tar värktabletter”. Inget av detta gör saken bättre på sikt. Men det finns många som skulle kunna hjälpa; sjukgymnast, naprapat, akupunktör, kiropraktor. Men det är alldeles för svårt. Det finns hundra ursäkter för att inte ta tag i problemet.

Det oftast tyngst vägande skälet för att inte göra något är pengar – jag har inte råd. Och det respekterar jag – det kan vara så att man inte har pengar. Men ibland måste man nog tänka i andra termer. Om det är något man verkligen, verkligen behöver så kanske det har prioritet.

En bekant berättade att hon förfärligt gärna ville gå på en specifik konferens. Men hennes tajta budget tillät inte det. Jag hejdade henne och frågade vad hon skulle kunna få ut av konferensen och varför det var så viktigt att vara med. Och det var mycket viktigt att hon var där.

Nu har jag lärt mig av en av mina coacher att ibland så är prioriteringen den viktiga – vad får jag ut av det, är det värt att anstränga sig för? Det här hörde definitivt dit. Med andra ord handlade det inte om att ha råd, utan om ett finansieringsproblem. Jag frågade om hon kunde hitta något annat sätt att finansiera konferensen: Fanns det någon att låna av, kunde hon få ett förskott? Hon såg med förvånade ögon på mig och sa: ”Det har jag inte tänkt på! Men jag kanske skulle kunna…” Det löste sig och hon var med på konferensen. Istället för att sitta och klaga, bestämde hon sig för att agera på problemet.

Ibland måste man ge upp och inse att det är som det är. I just det här fallet kan jag inte göra något åt saken. Och det är svårt. Att släppa det som inte går att fixa till – och inte klaga över det i efterskott. Eller bestämma sig för att klaga ordenligt under en kortare period, helst utom hörhåll för andra.

Vad gnäller du över, som du faktiskt kan göra något åt?

Och snälla, lova mig att inte sitta och gnälla över att vantarna sitter fel!

//yeh yeh coach

Ps: Själv skulle jag förfärligt gärna vilja klaga över vädret ibland, men har bestämt mig för att inte göra det. Det blir vare sig bättre eller sämre av det och det går inte att göra något åt. (Och lilla coachen på axeln säger att jag ju kan ta en restresa till någonstans där vädret är annorlunda… )

Det har varit en dramatisk vecka i familjen med besök på akuten, sjukhusvistelse, stress och stor mental trötthet.

Ibland hamnar man i kris. Något som tar över hela livet, som inte kan övervinnas hur som helst. Eftersom jag jobbar som coach så går omedelbart den coachande hjärnhalvan igång med sitt frågebatteri:  Vilken inställning hjälper dig bäst i den här situationen?,  Finns det något positivt i det negativa?, Kan du se det på något annat sätt?, Hur kan du hantera stressen på bästa sätt?

Så vitt jag vet är det bara Jim Carey som lyckas spöa upp sig själv (i filmen ”Mina jag och Iréne”) – men i det här läget hade jag gärna gett mig själv en fet smäll! Håll käften hjärnan – jag har fullt upp med att hantera situationen över huvud taget.

Och det är så det är – i en kris har vi fullt nog med att bara vara i den. Visst kan din inställning och hur du tänker hjälpa dig att gå vidare, men först måste du bara genomleva den. Det är precis som med djup sorg: det finns bara ett sätt att hantera den – att leva sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, dag för dag.  Sorgen går inte att snabb-bearbeta, den måste få ta sin tid och den måste genomlevas.  Det är först när det är dags, när vi är mogna, som vi kan bearbeta och komma vidare.

Samma gäller för djupgående stress – det är oerhört svårt att förstå för den som inte varit i en utmattningssituation. Många har åsikter om vad den som är i stress borde tänka, göra och vad som skulle vara bra. Men det är samma med utmattning som med sorg och kris - man måste genomleva den innan man kan börja bearbeta den. 

Men kom ihåg – efter ett tag går det att göra en del parallellt. Genomleva och coacha. Genomleva och bearbeta. Genomleva och hitta nya strategier. Det kan kännas motigt till att börja med, men du blir bättre och bättre med träning. Och plötsligt upptäcker vi att krisen långsamt löses upp – det blir lättare att tänka de alternativa tankarna. Det fungerar att göra på ett annat sätt.

För kriser är en del av livet, det går inte att komma ifrån. En del kriser utvecklas vi och lär oss av. Andra kriser skulle vi helst velat slippa, men vi kom igenom dem också – och den vetskapen gör oss starkare. Att veta att man alltid kommer ut på andra sidan förr eller senare gör det enklare att vara i genomlevandefasen. Jag är här och nu, och sedan kommer ett sedan!

Hur hanterar du kriser?
//yeh yeh coach

Skjutsade sonen till simträning. Det är höstkväll i oktober, vilket innebär att det är mörkt ute. Även för oss stadsbor som är bortskämda med gatlampor, neonskyltar och annat ljus. De gör inte att det är ljust, utan istället blir det någon slags jämt fördelad skymning. Ute på landet är det mer markant med  de ljusa områdena kontra de kolsvarta.

Men det som slår mig när jag kör är att människor verkar tro att de är självlysande. Med viss möda hinner jag urskilja mörka gestalter längs vägarna. Avsaknaden av lyse på cykeln, reflexer eller annat som gör att man syns, gör det svårt att vara säker på att de är där.

Vi lever i moderna tider när vi förlängt vår dag med artificiellt ljus. Förr gick man och la sig och sov när det var mörkt. På vintern sov man ganska mycket och på sommaren betydligt mindre. Men i och med att vi numera förlängt vår vinterdag inomhus, verkar det som om vi utgår från att den även är förlängd i naturen. Men ute är det faktiskt mörkt.

Vi syns inte så bra och skulle behöva göra något åt det. Men vi tar med oss idén om en upplyst vinterkväll ut och tror att vi syns. Klockan är ju faktiskt bara sju.

Eller så handlar det om något helt annat. Tron om att vara världens mittpunkt. Den tro som alla människor har en släng av. Jag är här och alla andra vet om det, ser mig och cirklar runt mig. Om jag tar en kvällspromenad ser världen givetvis mig. Världen kommer att förstå att just jag går just här just nu.

Att förstå att andra har en annan utgångspunkt kallas för mentalisering. Jag förstår att du tänker och du har en annan utgångspunkt än jag. Jag tänker att du tänker. Det är första graden. Nästa steg är att jag förstår att du tänker att jag tänker. Och så vidare. De flesta kan tänka ett par steg av mentalisering.

Men ibland blir jag misstänksam… De som är ute och går i mörkret kanske inte kan förstå att jag har en annan utgångspunkt när jag kommer med min bil? Jag tänker att de nog inte förstår att jag inte ser dem. Jag tänker att de tänker att jag nog ser dem. Jag misstänker att de inte tänker att jag tänker att det nog inte är någon ute och promenerar när det är så mörkt.

Det är inget fel att tänka i termer av jag. Men om man försätter sig själv och andra i fara för att man har svårt att se sig själv utifrån, så bör man tänka ett varv till. Vilket påminner mig om historien om hur en tonårstjej skruvar i en glödlampa: hon sätter lampan mot sockeln och väntar på att världen ska snurra runt henne…

Där jag sitter i min bil är jag glad att andra tänker åt oss ibland: det är reflexer på gymnastikskor, cykelpedaler, träningsbyxor, ryggsäckar osv som gör att jag faktiskt hinner uppfatta de mörka figurerna runt vägen. Och de enstaka som tagit på sig reflexvästar får högsta betyg av mig – de syns, de gör mig lugn för jag ser dem och kan se till att inte köra på dem.

Syns du i mörkret? Vad tänker du att andra tänker?
//yeh yeh coach

Jag har varit ute och ridit i skogen. Med skräckblandad förtjusning lyckades jag kravla mig upp på Atli, en av de otroligt snälla och trevliga islandshästarna.

I mina tonår var jag hästtjej – i teorin. Jag red inte på riktigt, utan nöjde mig med att läsa om hästar och helst skulle det vara ett mysterium inblandat också. Där slutade mina ambitioner, jag var fullt nöjd med att sitta kvar på mitt rum och teoretiskt delta i ridning, mockning och tränstvättning. Sedan dess har jag väl suttit till häst en och annan gång, men inte mer än så.

Men så kom det en utmaning – och ibland är det dag att anta utmaningar som kommer. Man kanske måste övervinna ett motstånd, en rädsla, en fobi. Det kan vara lätt att låta bli att göra något, bara för att det kan ha läskiga konsekvenser. Man vågar inte ge sig in i ett nytt förhållande – för det kan ju ta slut igen, vågar inte skaffa ett djur – för det kan förolyckas, vågar inte resa någonstans – för man kan tappa bort sig eller bli sjuk.

Men det är det som är livet. Och vi måste våga leva det, trots att vi faktiskt vet att vi ska dö.  Av och till kan det vara en väldig utmaning att våga leva livet: när allt blir ett motstånd, när man blir sjuk, när psyket inte orkar och börjar spela oss spratt, när de stora sorgerna lägger sina svarta lakan över oss. Att även då bestämma sig för att anta utmaningar är att fortsätta leva.

Jag har kompisar som jag beundrar enormt – hon som alltid är glad och provar på saker, trots att hon egentligen är väldigt sjuk, han som är helt blind, men har devisen: det är inga problem!,  flera personer med neuropsykiatriska diagnoser som gör att de har jättesvårt för förändringar, men som ändå reser, föreläser och jobbar med många olika människor, hon som trots klaustrofobi följde med på studiebesöket i kraftverket nere i berget och många andra.

Bara vi kommer ihåg att utmaningarna måste vara olika stora och anpassade till individen. För någon är det en utmaning att bestiga Kilimanjaro, för någon annan att våga gå ut och handla. Att våga sträcka sig lite längre, gå utanför sin komfortzon och utmana sig själv är en del av livet. Och de allra flesta gånger klarar vi våra utmaningar bättre och lättare än vi trodde, det var inte så farligt när vi väl gjorde det. Eller så var det precis så otäckt som vi trodde, men vi gjorde det i alla fall!

Och för mig var det en utmaning att våga sätta mig på en häst. Med en rygg som krånglar och en del annat i bagaget var jag lite tveksam. Men bestämde mig för att prova. Och det gick ju. En liten, liten stund upplevde jag dessutom det där som jag antar får alla hästmänniskor att gå igång: samspelet mellan djur och människa, det gick lätt, det fanns flow.  Jag ska nog rida fler gånger!

Vilka utmaningar har du att våga dig på? Är de lagom stora?

// yeh yeh coach

Jag sitter i min stuga i skogen. Det regnar ute, av och till. Ibland lyser solen en stund, sedan lyser den med sin frånvaro. När jag var ute för en stund sedan sken solen samtidigt som det regnade – allt fick en annan färg och lyster, verkligheten blev skarpare och fick något magiskt över sig. Nu sitter jag inomhus och hör regnet knattra på plåttaket. Och plötsligt är det som om någon däruppe slagit på vattenkranen fullt ut – det öser ner.

En sådan här dag är som en allegori över livet. Vi har stunder då solen lyser, allt är lätt och enkelt, det går att vara utomhus utan skyddsutrustning i form av regnjackor, stövlar och mössor.  Livet trillar på, det är inte svårt. Vi gör det vi ska och vill, vi äter, sover och lagar mat. Inget är störande.

Så kommer det en skur. Saker blir jobbiga, vi måste ta beslut eller något går oss emot. Vi behöver vår mentala skyddsutrustning i form av strategier, förklaringsmallar och hjälp av andra människor.

Sen kan solregnet komma. Allt blir magiskt: du blir kär, du får det där jobbet du ville ha, du åker på den där resan du sparat till.  Men det finns en tagg i det. Regnet. Det där inte alldeles enkla som gör att du måste anpassa dig till en ny människa, en ny situation eller lära dig nya saker.  Men som samtidigt utvecklar dig och för dig framåt.

Men plötsligt kommer en störtskur. Något som du inte förutsett händer. Det kan vara motgångar, sjukdom och död. Och störtskuren kan pågå länge. Så länge att du glömmer bort hur det var när solen sken. Enda sättet att beväpna sig är med vetskapen att störtskurar tar slut så småningom. Glöm inte det när det känns som om livet är en enda stor störtskur!

Det jag inte räknat med här är vinden. Vinden som för dig från en plats till en annan. Den som blåser iväg regnmolnen och får det att klarna upp. Vinden är vår vän, den som hjälper oss att utvecklas och får iväg oss mot ett annat håll.

Sånt hinner man tänka när man sitter i en stuga i skogen.  Men jag tar med tankarna hem till stan och tar fram dem när jag ställs inför nästa regnväder.

Hur är ditt väder i livet just nu?

//yeh yeh coach

Någon säger: ”Han har inga skrupler!” Hejdar sig och säger sen: ”Förresten, vad betyder egentligen skrupler?”

Jag tror jag vet, men går ändå och slår upp ordet för att se om jag hittar en synonym. Nationalencyklopedin säger att det betyder samvetsbetänkligheter.  Jaha – att ha skrupler, betyder alltså att man följer sitt samvete. Men skulle inte det också betyda att den som har ett ”brett” moraliskt tänkande, kanske har skrupler – men gör ändå saker som jag tycker är dåliga?

Idag är samvete något som är väldigt individuellt. Det var enklare förr, när det fanns en norm att följa, en gemensam begreppsvärld, styrd utifrån kyrkans syn på etik och moral. Idag är det svårare – vad ställer jag upp för moraliska regler för mig själv? Vad ser jag som rätt och fel?

Det går inte att sticka under stol med att vi är uppfostrade med kristendomens moralsyn som grund (vi lever ju i ett kristet-humanistiskt samhälle). Så någon slags gemensam nämnare finns det. Men det moderna livet, när vi bor i städer, reser till andra kulturer och umgås globalt via internet har gjort att normerna luckrats upp – vi har fått andra idéer om hur vi ska leva våra liv.

Så vad ska vara våra rättesnören? De flesta jag pratar med säger att man ”vet” ju vad som är rätt och fel. Och att det känns i magen och samvetet när man gör något tokigt. Jag tänker dock att den magkänslan är uppbyggd med hjälp av uppfostran. Föräldrar som säger: ”Låt Lotta också få låna den…”, ”Lämna tillbaka leksaken till Per, den är hans…”, ”Nu är det Hasans tur att åka…” – det är ju det som vi delar med oss av våra barn. Och den avsky som vi känner över de som är oärliga, orättvisa, egoistiska osv delar vi också med oss av, även om det är mer indirekt.

Eller finns det en universell magkänsla om vad som är rätt och fel? Nä, jag tror inte det – för i så fall skulle det väl inte finnas de som inte har några skrupler. Som inte har några samvetsbetänkligheter. Utan dem skulle vi leva i en enkel och underbar värld – men utan någon svärta och utan det där som gör att livet måste levas, inte bara genomgås.

Vilket är ditt viktigaste rättesnöre? Vad får dig att bli topp tunnor rasande när andra gör fel?

//yeh yeh coach

Vare sig färgat nagellack eller regnbågar har någon egentlig funktion. Men de finns ändå. Precis som konst, färgade ögonlinser och olika färger på mopeder. Och eftersom de finns kan man misstänka att de egentligen har en funktion.

För många år sedan läste jag kommunikationsvetenskap och som en del i vår utbildning ingick färglära. Där utgick vi från hur människor reagerar på färger. Att färgpsykologin fungerar och att det finns företag som använder sig av det inser man om man kliver in på första bästa hamburgerbar. De vet att vissa färger gör oss mer hungriga och har använt sig av det i inredningen.

Färgerna påverkar våra känslor.

Något mer då? De är också en signalfaktor – ett illrött nagellack säger något om dig som person, helt svarta kläder något annat. I vårt moderna samhälle blir de här signalerna mer och mer viktiga. Färgsignaler är ett sätt att definiera sig själv. Precis som kläder, saker och åsikter.

Är jag en person som är försiktig? Är jag en person som vågar mer än andra? Följer jag normer eller försöker jag sticka ut? Vem är jag idag? Och imorgon? Och i det kan en så enkel sak som färgen på nagellacket och min moped vara ett hjälpmedel. De kan få stå för det inre som jag vill presentera.

Regnbågarna då? I alla fall för mig representerar de hopp, tilltro. Att naturen själv bjuder mig på ett vackert skådespel gör mig verkligen glad. Jag njuter av upplevelsen. Det ger mig något mer, den hjälper mig att utvecklas.

Så vad kommer jag fram till: att färger påverkar våra känslor, hjälper oss att definiera oss själva och bjuder på upplevelser som leder oss framåt. Alltså har både nagellack och regnbågar en funktion.

Vilken är din älsklingsfärg? Vad säger det om dig?

//yeh yeh coach 2010-08-13

Ps: Själv älskar jag färger med stuns i, som riktigt, rejäl ceriserosa. Det är jag!

Högsommarkväll. Vi har ätit en god grillmiddag och det börjar så långsamt gå mot kvällning. Då börjar de så långsamt samlas och attackera. Myggen. Och något intressant inträffar.

Vi tar till väldigt olika inställningar och strategier. Guddottern går omedelbart igång och vill flytta in. Hon är den som har mest kläder på sig i högsommar värmen, men den som känner sig mest attackerad.  Hennes syster tar det coolare, men kryper ihop mellan två betydligt större män och låter dem ta första anfallen från myggorna. Till vänster om sig har hon sin morbror, som idag inte verkar vara så utsatt för myggornas utfall (vilket är oerhört konstigt, han brukar alltid vara den som står i frontlinjen, som myggorna anser har gott blod). På högra sidan hennes svåger, som jobbat hela dagen och är för trött för att bry sig om några små insekter.

Mitt emot sitter hennes mamma som deklarerar att det väl inte är något att bry sig om. Det är bara att strunta i dem. Bredvid sitter jag och väger för och emot. Myggorna är lite besvärliga, men ännu inte så mycket att jag anser att det är värt att låta bli att sitta ute en så fantastiskt fin kväll.

Det intressanta är att våra olika inställningar i allra högsta grad påverkar hur vi mår och hur vi väljer att agera. Nu handlade det om mygg, men det här gäller allt annat också. Arbetslöshet, problem på jobbet, funderingar på hur man ska gå vidare i livet, en knölig livssituation, sjukdom, vilket beslut man ska ta osv. Den inställning som vi har till problemet kommer i hög grad att påverkar oss och den lösning vi väljer.

Jag brukar säga högt till mina jobbcoachklienter att ”Det klart att du kommer att skaffa ett jobb! Det kan bara ta lite tid.” För utan den inställningen blir det väldigt besvärligt att hitta bra, genomförbara strategier. Med den grundinställningen klarar man motgångar bättre.

Jämför med en idrottsman (eller kvinna för den delen), går de in på plan, ner i bassängen eller ut på friidrottsbanan med inställningen att ”Det här kommer jag nog att förlora…” – vad händer då? Just det – risken att det inte går bra ökar med en förfärlig massa procent.

Lät det enkelt? Byt inställning går det bättre… Nja, det är inte alltid så lätt. Att hitta en positiv inställning när livet är tufft kräver träning. Hjärnan har kanske under många år tränat sig i negativt tänkande, synapserna i det negativa går blixtsnabbt eftersom de spåren är väl uppkörda. Att börja tänka annorlunda kräver en ansträngning, kräver att du hinner definiera dina uppkörda spår.  Och precis som med vanlig fysisk träning ger det träningsvärk innan du arbetat upp din positiva mentala grundkondition.

Jag utmanar dig att ta EN av dina tankar och vända på den. Så fort du tänker den gamla tanken, låter du hjärnan backa – ”Nej, vänta nu, det där är den gamla tanken. Vad ska jag välja istället?” Du kommer att få lite mental träningsvärk, men fundera på vad som händer och om du vinner något på det.

Vilken tanke ska du utmana?

//yeh yeh coach

Jag var på fest igår. Riktig, gammeldags fest, med liveband och bärs. Många snack med helt okända människor – och ett och annat snack med såna som jag träffat för väldigt länge sedan. Musik som gjorde mig glad, massor av nya människor, feststämning. Allt det där som behövs för en bra fest.

Så här dagen efter inser jag att det tar på – jag är trött… Huvudet är lite luddigt, kroppen protesterar lite och så kommer eftertankarna. Vad gjorde jag, vad sa jag till vem, hur smart var det…? Det är bara att inse att ibland släpper man på kontrollen, vilket gör att oväntade saker händer.

Är det bra eller dåligt? Det beror på. Hur mycket man släpper kontrollen. Går det för långt så man gör saker som inte är bra för en själv eller någon annan och genererar destruktivt beteende är det definitivt inte bra. Har man en tendens att alltid gå för långt måste man ta tag i det och skaffa sig bra strategier. Jag har vänner som inte dricker och ibland tackar nej till fester – för de vet att det blir destruktivt. Heder till dem, de tar ansvar för sig själva.

Men ett mindre släpp på kontrollbehovet kan vara bra, speciellt för den som fastnat i kontrolltänk. Det gör ingenting att du gjorde eller sa något mindre övertänkt. Ibland är det okey. Hellre det än att du sitter i ett hörn och inte låter dig utsättas för livet. Det är läskigt för det kan få konsekvenser… Återigen, att ta ansvar för sig själv – att våga leva, att våga släppa.

Vi tar ofta till alkohol eller andra droger för att hitta släpp-knappen. Men vet du – det behöver man egentligen inte! Jag skulle lika gärna kunnat strunta i bärsen men ändå släppt kontrollen lite. Det handlar mera om att våga. Att våga vara bland människor, att våga visa sig mänsklig, att våga sträcka ut en hand till okända människor utan att veta om de tar den.

Kom ihåg att konsekvenserna oftast bara finns i ditt huvud. Om någon inte tar din hand så kan du bestämma din reaktion på det. Det betyder inte att alla i hela världen hatar dig – det kanske bara betyder att just den personen är en skitstövel…

Gå ut och våga! Gå utanför din konfortzon. Gör något annorlunda. Våga prata med okända. Du kan bli avvisad – men du kan också få jättebra snack med nya personer, nya vänner och nya intryck som utvecklar dig som person.

När ska du våga nästa gång? Hur hittar du din släpp-knapp?

//yeh yeh coach

De senaste veckorna har snön smält bort. När jag åkt buss och kört bil har jag spanat lite i dikeskanterna. Där har en hel del gammalt skräp dykt upp – vissa saker mer intressanta än andra.

Platspåsar, drickaburkar, snusdosor, gamla cigarettpaket och gamla tidningar och affischer. Men också en blå foppatoffla, en halv stol och sådana blå skoöverdrag som man får hos doktorn. Jag blir så nyfiken när jag ser sånt: vad är historierna bakom? Hur kom det sig att någon tappade en toffla? Och bara en? Varför stod det en halv stol vid vägkanten mellan Farsta och Älvsjö? Vem hade glömt att ta av sig de blå plastöverdragen på skorna? Var han hos doktorn eller tandläkaren, eller kanske hos någon alternativterapeut?

I morse när jag körde till jobbet började jag fundera – undrar om vi människor också har dikeskanter på vår livsväg? Nu när våren kommer töar en del gammalt skrot upp. Sådant som vi dolt hela vintern, eller kanske ännu längre, med mental snö.

Vad ligger i din mentala dikeskant? En stukad självkänsla, en tappad ork, en halv skiva ångest eller något annat? Vad är historierna bakom? Och vad gör man när man hittar igen dem, när snön börjat smälta? Det kan vara så att när det börjar töa och saker syns, så är det dags att ta itu med dem. En tappad självkänsla går ju faktiskt att reparera med mental träning, en tappad ork kan behöva lite fysisk träning, ångesten kanske har torkat ihop så pass att det går att hantera den och slänga bort den.

Mycket av det vi har i vår mentala dikeskant kräver energi för att vi ska orka börja jobba med det. Och när våren kommer, solen skiner och folk omkring oss är gladare, så är det lättare att hitta energin. Omge dig med människor som ger dig energi, som är peppande och som tror på dig och din styrka. Och försök göra saker som gör dig glad. Glädje ger energi, som gör att du orkar ta tag i tappade orkar och annat mentalt dikesskräp.

Vad ligger i din mentala dikeskant? Vad ger dig energi, så du kan ta itu med det?

yeh yeh coach, 2010-04-28

Ps: Apropå en halv skiva ångest – jag ser ångest som en massiv melon. Den är tung att bära, men när man väl skurit i den inser man att det mest är vatten… Snabbätet dessutom.

Ibland håller nästan orden på att rinna över i huvudet… Det har hänt saker som du skulle behöva bearbeta, du har varit med om en situation som du skulle behöva bolla, det händer saker i ditt personliga liv som du inte kan prata med vem som helst om.  Om du då sitter i en känslig sits, till exempel är chef, personalansvarig eller har en position som gör att du helt enkelt inte får prata om det som hänt – kan det bli rätt jobbigt mentalt.

Det är lätt att bli sittandes och tänka samma tankar om och om igen. Utan att för den skull komma fram till något. Ibland behöver man älta – men oftast behöver man bara få ur sig sina tankar och bli klar med dem. Utifrån det går det sedan att göra en handlingsplan.

Vad kan du då göra om du sitter i en sådan situation? En väg kan vara att prata med någon som befinner sig på samma position i din organisation. Men det är inte alltid det finns en sådan person. En annan väg kan vara att skriva av sig. Skriva är bra – det gör att man sorterar upp mina tankar och ser vad som egentligen är kärnfrågan.

Det finns också de som aldrig pratar med någon, utan istället svettas ut problemet. Tar ett extra varv på gymmet och tar i för kung och fosterland, springer en timme för att få ut frustrationen, eller går och simmar och stänger ner tankarna och fokuserar enbart  på att ta ytterligare ett simtag.

Ett alternativt sätt kan vara att ta hjälp av ett externt bollplank – jobba med frågan på ett strukturerat sätt med en coach som lyssnar och frågar.  Om du väljer den vägen ska du vara noga med hur du väljer coach – tillämpar coachen tystnadsplikt? Vilka etiska regler följer hon? Dina frågor kan ju vara av yttersta sekretesskaraktär. Det kan vara bra att begära ett sekretessavtal med coachen – om frågor du vill dryfta kan innebära skada för andra individer eller för din organisation.

Hur gör du när det blir för mycket i huvudet? Vem lyssnar på dig?

Har du varit med om att det ibland är svårt att ta beslut? Och andra gånger är det jättelätt.  Har du funderat på vad skillnaden är, i vilka situationer det går fort och i vilka du tvekar?

Jag frågade efter hur folk tar beslut – och fick väldigt olika svar. För en del ingår deras beslut i en långsiktig plan och de väger för och emot utifrån planen. För andra måste det kännas bra, magkänslan måste säga att det är rätt. Ytterligare andra tar hjälp av något yttre – ber någon om råd, gör en SWOT-analys eller rådfrågar Tarot-korten.

En del människor är väldigt snabba på att ta beslut, andra funderar länge och analyserar ordentligt och så finns det de som aldrig lyckas komma till skott för att de inte kan besluta sig. 

Har det någon betydelse hur man tar sina beslut? För dem som inte lyckas ta något beslut alls får det givetvis konsekvenser. Och de som är supersnabba kan ibland också måsta hantera konsekvenser då det gick lite för fort.

Sen finns det en fälla: omedelbar behovstillfredställelse. Den är lockande, känns bra i stunden och smakar karamell. Och den är inte lätt att undvika att falla i. Riktigt svårt i vissa lägen – något jag tror alla kan känna igen sig i. Det kan gälla mat, sex, status eller vad som helst som tilltalar oss lite extra.

Jag tänker att det intressanta är hur medveten jag är om hur jag fattar beslut. Om jag vet om att jag behöver lång tid och vill analysera så måste jag bädda för det – se till att det finns extra tid, vara lite påläst, säga stopp när det känns obekvämt att bestämma sig omedelbart. Och om jag vet om att jag går på känslan – då ska jag vara nöjd med resultaten, för det kändes alldeles rätt i stunden.

Och vet jag om att jag har en tendens att falla för omedelbar behovstillfredställelse måste jag skaffa mig strategier för att inte trilla dit. Vet jag om att jag alltid går hem med den snygga killen/tjejen (som sen inte visade sig vara så trevlig…) eller köper den där extra påsen chips (som satte sig direkt på låren), måste jag ha en strategi eller en regel för mig själv. Det har ingen betydelse hur jag gör, bara det funkar.

Hur medveten är du om hur du tar beslut? När går det fort? När tvekar du?

//yeh yeh coach 2010-02-22

En felsägning satte igång en tankekedja: jag skulle säga ”en smygande känsla”, men råkade säga ”en flygande känsla”. Och började fundera på vad en flygande känsla skulle kunna vara.

Jag tänker att en flygande känsla är en känsla som bara kommer, i en situation som i sig inte alls gett upphov till känslan. Mitt i ett samtal eller ett skeende så dyker en känsla upp – du känner igen den, men har svårt att förstå varför du känner som du gör.

En person som jag pratade med berättade om en intervju, där hon plötsligt fått en stark känsla av misströstan och lessenhet. Och det fanns egentligen inte någon anledning – den hon pratade med hade inte sagt något konstigt eller elakt. Vi spelade upp situationen igen och då kunde hon se vad som hänt: den andra personen hade använt ett tonfall som satte igång en process hos henne. Det var saker från det förflutna som överföll.

Och jag kan nästan se hur känslan kommer flygande – inifrån hennes erfarenheter och bagage. Det kan vara både trevliga och mindre trevliga känslor. Det de har gemensamt är att de triggas av våra sinnen och det undermedvetna. En lukt, ett skeende, ett tonfall kan sätta igång känslor som vi inte visste fanns där.

Ofta när jag kör bil kan jag plötsligt på bra humör och känna mig stark.  Jag har ingen aning om varför, men situationen triggar igång något.  Jag har inget behov att veta varför: jag blir på bra humör, det är en bonus i livet. Men om en negativ känsla sätter krokben för dig, om du får ett sämre förhållningssätt på grund av en ”flygande känsla”, kan det vara läge att fundera på vad det är som händer. Kan du hitta strategier att förändra din känsla?

Hur medveten är du om vilka ”flygande känslor” du har?

//yehyehcoach