Det är måndag morgon i slutet av mars. Jag kliver upp med ett visst motstånd och blir än mer avståndstagande när jag tittar ut genom fönstret. Det snöar! Vi hade ju påbörjat våren, solen hade värmt upp och smält snö och is. Vårblommorna började titta upp. Fasen också, det skulle ju vara vårväder nu!

Det är en liten händelse, men ändå blir jag störd – det blev ju inte som jag tänkt... Och det är något som återkommer i livet på många plan. Som människor har vi svårt att låta bli att göra upp planer, att måla upp bilder inom oss hur det ska bli, hur det ska vara. Och när det inte blir som vi tänkt blir vi störda, upprörda, irriterade, arga, sorgsna och förbannade.

Att kunna göra upp planer och måla upp visioner för framtiden är en av våra främsta styrkor. Det är det som driver utveckling, kreativitet och nya idéer. Det är det som får oss att jobba på även i motvind. Det är det som är grunden för att vi förflyttar oss i tanke och handling. Men ibland händer saker på vägen som vi inte kan påverka. Och det väcker negativa känslor, gör oss förvirrade och handlingsförlamade.

Det gäller att inse när vårt motstånd inte hjälper oss, sluta kämpa och hitta sinnesro. En inte alldeles enkel uppgift. Vi behöver påminna oss om skillnaden om och om igen - t ex med Sinnesrobönen som den amerikanske filosofen Reinhold Niebuhr skrev 1926. Delar av den används i tolvstegsprogram världen över.

När jag upprepar den första versen för mig själv börjar jag skratta – det är ganska självklart, att jag inte kan påverka vädret. Jag släpper irritationen och lever i nuet.

.....
God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,
Courage to change the things I can, and the
Wisdom to know the difference.

Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time;
Accepting hardship as the pathway to peace.

Taking, as He did,
this sinful world as it is,
not as I would have it.

Trusting that He will make
all things right if I
surrender to His Will;

That I may be reasonably happy
in this life, and supremely happy
with Him forever in the next.

....

Vilka irritationer och ilskor behöver du släppa och acceptera att du inte kan påverka?
//yehyeh coach

Ibland när jag kommer hem blir jag glad, andra gånger blir jag bara frustrerad över hur det ser ut: att väggen inte är målad, att det ligger saker och dräller på golvet eller att alla skor sopats ihop i en stor hög. Jag tror det här är väldigt viktigt. Att känna sig glad när man kommer hem och kliver in genom ytterdörren betyder mer än man tror.

Vi blir hela tiden påverkade om hur det ska se ut i våra hem – inredningsprogram på tv, glossiga magasin och inredningstips i kvällstidningarna. Dessutom översvämmas vi av inredningsbutiker som erbjuder oss ett koncept, en livsstil. Är du en modern citychic slicker med blanksvarta luckor i köket eller en retrospektiv 1700-talsåterblickare som omger dig med grå sideboards och marmorljusstakar? Är du en färgstark kreativ person som inreder med egna konstverk eller älskar du vitt, trots att det är totalt opraktiskt i en barnfamilj?

De flesta av oss inreder inte våra hem som ett helt koncept. Vi lever våra liv, samlar på oss saker från olika håll och under olika delar av vårt liv. Vi ärver ett och annat. Flyttar ihop och slår ihop två olika lägenheter med olika stilar till en. Ibland kan det kännas frustrerande – och det kanske skulle vara både smart och mer estetiskt tilltalande att slänga ut ett och annat. Men det är ju alla dessa ihopsamlade saker som utgör det vi varit med om i livet.

Saker har en tendens att bli representanter för olika delar av våra liv. Det går bara inte att göra sig av med den lilla bänken köpt under studietiden – för då känns det som om den perioden i livet verkligen är slut. Då gäller det att komma ihåg att saker bara är saker.

Behåll inte saker som du blir ledsen av eller som påminner dig om ett gammalt liv som du inte vill tillbaka till. Spara det du gillar, behåll de möbler som du tycker om – se till att det du möter i ditt hem är något som ger dig det du behöver, det kan vara energi eller lugn eller glädje. Strunta i trender, strunta i borden och strunta i vad som andra tycker är god smak. Det viktiga är ju faktiskt att du ska bli glad när du kliver över tröskeln.

Hur ser det ut hemma hos dig? Vad är viktigt för att du ska må bra och trivas?

//yeh yeh coach

Det är förmiddag och jag går förbi det närbelägna dagiset. Ett barn vid grinden får syn på mig och ropar: ”Heeej!”  Flera av de övriga barnen hänger på och ropar ”Hej!”  Jag svarar dem allihop med ett ”Hej busungar!”

En av flickorna svarar mycket kränkt: ”Jag är ingen busunge!” De övriga har en annan taktik – de svarar flerstämmigt ”Nä, du är en busunge!” Jag skrattar: ”Det går ju inte – jag är ju vuxen. Då måste ju jag vara en busvuxen!”

Jag börjar fundera – hur är en busvuxen? Det måste ju vara någon som har kvar sitt barnasinne, som bejakar sitt barn och sin humor, men ändå tar ett vuxet ansvar för det man gör. Direkt börjar jag tänka på min pappa: han var definitivt en busvuxen! Det var bara han som vid Lucia drog på sig en gammal nattskjorta, satte en städmopp på huvudet och Luciakrona ovanpå och sen gick runt till grannarna med lussefika. Synen var obetalbar – speciellt som min pappa var nästan 1.90 lång och hade skägg.  Det gjorde definitivt grannarnas dag…

På vägen till vuxen händer det att vi börjar ta allt, inklusive oss själva, på stort allvar. Det kanske är en del av processen till att bli vuxen – de mest allvarliga är oftast tonåringarna. Sen finns det några som inte släpper det barnsliga, som vågar låta det lysa genom det allvarliga. Och de blir ofta ganska populära, de släpper ju taget även för de som inte riktigt vågar.

Att skratta, att busa tillhör det verkligt mänskliga. Det finns i alla länder, bland alla folkslag, även om vi har olika åsikter om vad som är roligt, vad man får skoja om och hur vi uttrycker det.  Skrattet befriar och hjälper oss i svåra situationer. Och de som bejakar det roliga, det busiga, det absurda, det som lockar till skratt, agerar som väktare för skrattet som överlevnadsstrategi.

Jag funderar på ordet vuxen. Att vara vuxen för mig är att ta ansvar, att stå för den man är och visa omsorg för andra. En busvuxen låter inte skämt gå ut över andra som inte kan försvara sig eller blir kränkta. (De som kan försvara sig kommer att ge igen med samma mynt – och kan uppskatta skämtet på deras bekostnad.) Ett bus är något som är kul – inte elakt, kränkande eller pinsamt för någon annan. När min pappa agerade lucia, var det ingen annan som var måltavla för skämtet.

Att busa kräver kreativitet – att se en ny vinkel , att vända på en tanke, att hitta en ny sida av något. Ofta när våra barn hittar på ett ”bus” har vi svårt att bli arga på dem – på grund av att vi ser den kreativa och roliga sidan av saken.  Många gånger måste man bita sig i tungan för att inte skratta när man ska banna ett barn för ett uppfinningsrikt, kreativt skämt.

Jag hoppas verkligen att jag på mitt sätt kan vara en busvuxen och att jag i alla lägen kan se det roliga, kan se det busiga.  Jag lämnar plats i mitt liv för det och står för mitt uttalande till dagisbarnen: ”Jag är en busvuxen!”

När hittade du på ett bus senast? När ska du hitta på ett nytt?

//yeh yeh coach

 Jag var på byggvaruhuset och tittade på badrumsinredning. En liten kille, kanske fem år, rusade runt som bara en femåring orkar göra. Plötsligt tvärstannade han och skrattade högt och ljudligt. Sedan ropade han glatt: ”Mamma! Jag är bra på att skratta!”

Det var otroligt sött och först smålog jag bara åt hans entusiasm. Sedan började jag fundera – det kanske är så att den lilla pojken har förstått något livsavgörande!

Det är oerhört lätt att glömma bort den förmågan i livet. Vi försöker få vårt liv att bli bra på olika sätt, sätter upp mål och jobbar med att utveckla oss själva. Vad skulle hända om vi bara hade ett enda mål för vårt liv – att bli bra på att skratta?

Mycket av det andra som vi jagar efter i livet skulle troligen bli enklare om vi fokuserade på att bli bra på att skratta. Man vet att vi skrattar betydligt mindre idag än för 50 år sedan: då ägnade vi nästan en halvtimme om dagen åt att skratta, medan vi idag bara skrattar ca 15-20 minuter om dagen. Det är riktigt skrämmande siffror, vi kanske har mindre att skratta åt men troligare är att vi inte tar oss tid till att se det roliga i tillvaron.

Skratt utlöser en hel radda positiva reaktioner i kroppen som gör att vi mår bättre. Ett gapskratt påverkar andning, blodcirkulation, blodtryck och muskler. Hjärtat slår snabbare, blodflödet stimuleras och andningssystemet påverkas på ett positivt sätt. (Min kamrat Anita Gullberg har skrivit en intressant artikel på Vårdguiden om skratt: http://www.vardguiden.se/Tema/Halsa/Livsstil/Skratt-bra-for-halsan/ )

Jag tänker också att skratt gör oss mer lyckliga. Ju mer vi skrattar, desto bättre mår både kropp och själ. Vi blir dessutom mer kreativa – höger hjärnhalva stimuleras, vilket gör att vi kläcker idéer, löser problem och kommer på nya saker lättare.

Men det absolut viktigast med skratt är att det smittar! När jag skrattar sprider det glädje och andra börjar skratta. Och det sprider sig som ringar på vattnet. När de skrattar påverkar de andra att också se livet på ett positivt sätt.

Om vårt fokus ligger på att bli bra på att skratta så skulle en hel radda positiva effekter påverka våra andra livsmål: vi skulle bli mer kreativa om hur vi ska lösa problem, sätta upp mål och nya projekt, vi skulle må fysiskt bättre, vi skulle bli bättre på att se det positiva i tillvaron och inte ta våra misstag så hårt, vi skulle kommunicera bättre med andra människor – vilket troligen skulle påverka karriär och familjebildning positivt och framför allt skulle vi bli omtyckta: alla gillar den som kan få en att skratta.

Så den lille pojken hade verkligen kommit på en livsavgörande sanning. Vi ska sträva efter att som han säga: ”Jag är bra på att skratta!”  Kan vi det, så kommer resten på köpet.

Hur bra är du på att skratta? Hur ofta skrattar du?

//yeh yeh coach