Jag läser ett kinesiskt horoskop. Jag måste erkänna – jag läser gärna olika varianter på horoskop. De dagliga horoskopen i tidningar etc är definitivt inte något jag tror på, men de väcker alltid tankar hos mig som jag kan ha nytta av. Dessutom tycker jag att det är kul och de väcker min fantasi.

Min sociologilärare sa en gång en intressant sak om astrologi. Han hade suttit på ett hotellrum och inte haft något att läsa. Nere i hotellets kiosk hade han hittat en bok om astrologi – något han absolut inte trodde på. Men i brist på annat fick den bli kvällens lektyr och han läste den omedelbart. Han hävdade att han lärt sig mer om psykologi under den timmen än under sina tidigare studier med föreläsningar och tunga psykologiböcker!

Intressant tanke. Astrologin och horoskopen har funnits i tusentals år – naturligtvis är de grundade i hur vi människor fungerar, vilka linjer människans liv har och hur vi kommunicerar med varandra. Det är kanske inte en så rolig tanke att jag som individ fungerar på ett ungefär som alla andra människor. Det rimmar illa med vår tanke om individens frihet, vikten av att välja själv och att vi bestämmer vårt öde själv. I slutänden är vi dock människor, ett flockdjur som lever med olika relationer och vars liv har en viss gång.

Men vi kan konstatera – vi är en del av en lång kedja. I alla generationer upplever vi att vara barn, tonåringar, unga vuxna, vuxna, medelålders, åldrande – och olika saker händer i våra liv som hänger ihop med vår levnadsbana och relationerna mellan generationerna. De förändras inte så förfärligt mycket mellan årtusendena.

Ibland behöver vi inte läsa teoretiska, vetenskapliga böcker för att göra oss en uppfattning om världen. Ibland räcker det med att vi använder våra egna hjärnor och klurar lite på varför saker och ting blir som de blir. Så länge som vi inte sätter hela vår tillit till spågummor, astrologer och andra så tror jag vi kan lära oss något av dem.

Så jag läser horoskop. Skrattar ibland åt dem, tar ibland med mig tankar som hjälper mig att ställa mig en bit vid sidan och fundera på varför jag gör si eller så. Och ibland, måste jag erkänna – roar jag mig med att hitta på egna horoskop. Vi kan ju trots allt påverka våra tankar och vårt liv.

Vad säger ditt horoskop idag? (Du kan t ex titta här.)
Vad tar du till dig, vad skrattar du åt och vad lär du dig av det? Om du skulle hitta på ett eget horoskop för den här dagen – vad skulle det stå där?

//yehyehcoach

.

Han stannade till utanför dörren och stirrade på rabatten. Där hade en gul pensé precis slagit ut.

Han kliade sig i huvudet. Det var något som inte stämde. Det brukade i vanliga fall inte växa blommor utanför husen. Möjligtvis kunde det stå en barrväxt eller liknande i en stor kruka. Men en helt vanlig blomma...

Pensén lutade sig mot marken och verkade väldigt ensam där den försökte stå pall mot väder och vind. Men ändå kunde han se en stark seghet i den lilla växten. Hon skulle minsann visa världen att hon stod pall.

Han log och tänkte på vilket budskap hon ville sprida: hon var gul och vacker som solen och spred värme i en kall årstid, hon visade på hopp om att det alltid finns möjlighet att börja på nytt och hon visade på att det är viktigt att våga kämpa, våga vilja vara den man egentligen är.

Blommans lilla budskap värmde i bröstet och hans leende blev bredare. Så var det naturligtvis – och nu var det dags för hans jobb: att sprida glädje och hopp till människorna i den mörka tiden. Han tog de tre stegen upp för trappan och bankade på dörren. När någon tveksamt öppnade, log han och mullrade: "Finns det några snälla barn här?"

God Jul önskar yehyehcoach

Det är septembermorgon och regnet slår mot fönstret.  När jag drar upp rullgardinen är det grått, grått utanför. En av orkanerna från Centralamerika har blåst över Atlanten, bullrat ut och landat hos oss i form av ett grått molntäcke och regn. I sådana lägen är det lätt att tappa humöret och fundera på att krypa ner i sängen igen.

Vädret bara är och vädret är opåverkbart. Vi irriterar oss på det ibland. Kanske just för att det är opåverkbart, vi kan inte göra något åt det. Om inte annat är det ett gemensamt samtalsämne som vi kan uppehålla oss kring länge. Det är ett tryggt samtalsämne, vi kan jubla och klaga och känna gemenskap med varandra för att vi ”står på samma sida”.

Som coach skulle jag nu vilja skriva att ”vi kan inte påverka vädret, men vi kan påverka vår inställning till det”. Och det är sant till en viss grad, men väder påverkar oss betydligt mer än vi har klart för oss. En del är otroligt känsliga för negativa och positiva joner i luften och svajar både fysiskt och mentalt av det. Själv vet jag att huvudvärken kommer som ett skott om det är för djupt lågtryck.

Visst försöker jag vara positiv. Men det är inte alltid så lätt när huvudvärken sitter som ett moln bakom pannbenet. Jag vill bara ha högtryck igen. Naturligtvis kör jag mental peptalk och säger till mig själv att det bara är regn, det är bara att klä sig rätt. Men det hjälper inte när hela jag är trög pga lågtrycket. Det grå går över – det köper jag för är det något vi verkligen vet är det att efter regn kommer sol.

Men just idag väljer jag istället att låta mig själv vara trög, långsam i tanken och i behov av vila. Och om jag kan acceptera att det är vad jag behöver, så kan jag släppa lite på irritationen. Och min inställning förändras bara genom den tankeförskjutningen – det gör inget att det är en grå-dag, det kanske är precis vad jag behöver just nu.

Hur reagerar du på väder? Hur skulle du vilja tänka om det?

//yeh yeh coach

Det är förmiddag och jag går förbi det närbelägna dagiset. Ett barn vid grinden får syn på mig och ropar: ”Heeej!”  Flera av de övriga barnen hänger på och ropar ”Hej!”  Jag svarar dem allihop med ett ”Hej busungar!”

En av flickorna svarar mycket kränkt: ”Jag är ingen busunge!” De övriga har en annan taktik – de svarar flerstämmigt ”Nä, du är en busunge!” Jag skrattar: ”Det går ju inte – jag är ju vuxen. Då måste ju jag vara en busvuxen!”

Jag börjar fundera – hur är en busvuxen? Det måste ju vara någon som har kvar sitt barnasinne, som bejakar sitt barn och sin humor, men ändå tar ett vuxet ansvar för det man gör. Direkt börjar jag tänka på min pappa: han var definitivt en busvuxen! Det var bara han som vid Lucia drog på sig en gammal nattskjorta, satte en städmopp på huvudet och Luciakrona ovanpå och sen gick runt till grannarna med lussefika. Synen var obetalbar – speciellt som min pappa var nästan 1.90 lång och hade skägg.  Det gjorde definitivt grannarnas dag…

På vägen till vuxen händer det att vi börjar ta allt, inklusive oss själva, på stort allvar. Det kanske är en del av processen till att bli vuxen – de mest allvarliga är oftast tonåringarna. Sen finns det några som inte släpper det barnsliga, som vågar låta det lysa genom det allvarliga. Och de blir ofta ganska populära, de släpper ju taget även för de som inte riktigt vågar.

Att skratta, att busa tillhör det verkligt mänskliga. Det finns i alla länder, bland alla folkslag, även om vi har olika åsikter om vad som är roligt, vad man får skoja om och hur vi uttrycker det.  Skrattet befriar och hjälper oss i svåra situationer. Och de som bejakar det roliga, det busiga, det absurda, det som lockar till skratt, agerar som väktare för skrattet som överlevnadsstrategi.

Jag funderar på ordet vuxen. Att vara vuxen för mig är att ta ansvar, att stå för den man är och visa omsorg för andra. En busvuxen låter inte skämt gå ut över andra som inte kan försvara sig eller blir kränkta. (De som kan försvara sig kommer att ge igen med samma mynt – och kan uppskatta skämtet på deras bekostnad.) Ett bus är något som är kul – inte elakt, kränkande eller pinsamt för någon annan. När min pappa agerade lucia, var det ingen annan som var måltavla för skämtet.

Att busa kräver kreativitet – att se en ny vinkel , att vända på en tanke, att hitta en ny sida av något. Ofta när våra barn hittar på ett ”bus” har vi svårt att bli arga på dem – på grund av att vi ser den kreativa och roliga sidan av saken.  Många gånger måste man bita sig i tungan för att inte skratta när man ska banna ett barn för ett uppfinningsrikt, kreativt skämt.

Jag hoppas verkligen att jag på mitt sätt kan vara en busvuxen och att jag i alla lägen kan se det roliga, kan se det busiga.  Jag lämnar plats i mitt liv för det och står för mitt uttalande till dagisbarnen: ”Jag är en busvuxen!”

När hittade du på ett bus senast? När ska du hitta på ett nytt?

//yeh yeh coach

Häromdagen hade jag en sådan där dag när jag bara flög fram. Saker blev gjorda, jag var glad och spred glädje, energin flödade. Och då börjar jag undra – vad är det som gör att det plötsligt inträffar sådana där dagar?

Är det att man mår fysiskt bra? Å andra sidan så var det ju hjärnan som hoppade och studsade och såg till att saker blev gjorda. Mer mental än fysisk energi.

Är det synkronicitet, att saker faller på plats av dem själva och att olika saker sammanträffar? Jo, visserligen, men det kändes mer som om det var jag själv som satte igång saker.

Är det faktorer utanför oss? Att solen skiner, att någon släppte fram mig i trafiken, att min lunch var ovanligt god? Naturligtvis påverkar oss saker omkring oss och hur vi interagerar med dem mer än vad vi tror. Men med en hel del personlig utveckling och coachträning brukar jag oftast kunna sätta mig över de där yttre faktorerna.  

Är det något utanför vår kontroll? Gud, ödet, änglar, astrologi, feng shui, maya kalendern eller något annat? Vi har ju olika åsikter om det här, men så länge som vi människor tillskriver detta betydelse så kommer det att ha betydelse. Personligen tror jag att det finns en andlig värld som påverkar oss, men jag kände mig inte speciellt andligt inkopplad den här dagen.

Handlar det om flow? Att man gör saker som man tycker så mycket om att göra att man tappar tid och rum? Till viss del hänger det ihop – i min värld är det viktigt med människor. Och jag träffade många trevliga människor den här dagen.

Eller är det inspiration? En bra bok, en föreläsning eller en bra utbildning kan ge en rejäl skjuts framåt. Ett par dagar innan hade jag faktiskt varit på en bra föreläsning. Det kanske var orsaken?

Det finns nog inte ett svar. Jag tror att alla de här faktorerna spelar in. Man behöver må fysiskt bra för att ha energi. När saker faller på plats av sig själva så bli det enklare för mig att gå vidare. Och vem blir inte glad när solen skiner!

Vi kan bädda för att flera faktorer i vårt liv faller in. För när det händer blir vi fyllda av energi och kan göra så mycket mer! Se till att bädda för din energi och ge den möjlighet att expandera.

När hade du en energirik och glädjefull dag senast? Vad hände och vad gjorde du som underlättade för den att infalla?

//yeh yeh coach

Jag har precis kommit förbi två dagars akut sjukdom och funderar på vad som händer. Det är aldrig roligt att bli sjuk, men det är något som ingår i livet. Vi blir sjuka i förkylningar, influensa, magåkommor, feber, migrän och allt vad det är. Nu pratar jag om de där åkommorna som alla råkar ur för då och då, inte de stora, allvarliga sjukdomarna.

Det är en del av livet, men trots det infinner sig varje gång frågan:  ”Varför? Varför blev jag sjuk och varför just nu? Var det någon som utövade voodoo mot mig?” Svaren är hur många som helst: för att jag var extra trött och mottaglig just nu, för att jag träffade någon som smittade, för att jag har en genetisk predisposition för att alltid få halsfluss eller bihåleinflammation… Och ibland finns det helt enkelt inte något varför – det bara blev så.

Men ibland kan det ligga något i att man inte tagit hand om sig själv på bästa sätt, kört på för hårt och använt sin kropp för mycket så man bäddat för sin sjukdom. Men det är väl helt fantastiskt att kroppen då kan säga ifrån och tala om att nu orkar jag inte längre, nu blir jag sjuk.

På det fysiska planet fungerar det, när det blir för mycket säger kroppen ifrån. Tyvärr fungerar det inte alltid på det mentala och psykiska planet – det tar väldigt lång tid innan psyket säger ifrån och skriker att nu är jag sjuk! När hörde du senast din hjärna säga: ”Nä, nu är jag mentalt förkyld, lägg mig i sängen ett par dagar!”

Nä, för vi kämpar på. Vi ser ingen annan utväg. Vi lever vår livsväg och i den är det svårt att se andra möjligheter, andra sätt att göra saker. Det är en oerhörd utmaning att se möjligheten att ge hjärnan ledigt ibland. Att våga släppa taget och strunta i saker. Det handlar om stora beslut – det går ju inte att abdikera från sitt föräldraskap, strunta i sitt jobb, sluta hålla ordning omkring sig, sluta laga mat… Det är ju grundvalen för livet.

Men när hjärnan är förkyld – vad ska vi göra då? Det finns faktiskt en lösning – att be andra om hjälp! Något som kan sitta oerhört långt inne för de flesta, inklusive mig själv. Men det finns stora vinster att göra – två dagars vila kan göra mirakel för en trött hjärna. Våga be om barnvakt, våga äta hämtmat, våga ta ledigt en dag från jobbet utan anledning, våga åka hemifrån och sitta på ett kafé hela dagen, våga fråga om du får låna kompisens stuga ett par dagar… 

Och våga säga nej! Du är upptagen de dagarna och kan inte ta på dig något. I kalendern står HJÄRNFÖRKYLNING och det är allvarligt! För det är också en del av det som ingår i livet och måste tas om hand på samma sätt som en fysisk förkylning – med vila och omtanke.

När vågade du be om hjälp senast? När stängde du av?

// yeh yeh coach

 Jag har hört det många gånger: ”Vem är väl jag att tycka om det…”

I förra veckan gick jag en kurs i Retorik – konsten att övertyga. Oerhört intressant och lärorikt – framför allt har jag lärt mig att lyssna på hur någon försöker övertyga mig. Det sker överallt inte bara i politiska tal, utan även på arbetsmöten, i tidningsartiklar och till och med i vanliga samtal.

Det finns ett hantverk bakom – en struktur, knep och trix, språklig utsmyckning, bemöta motargument osv. Men det jag funderar mest över idag är Ethos – dvs din trovärdighet. Om doktor Johansson på Rökavvänjningsmottagningen uttalar sig om riskerna med rökning så är hennes trovärdighet högre än om Paulina, 18, student, uttalar sig. Doktor Johanssons Ethos ligger högt på skalan – som doktor har hon en medicinsk utbildning, hon har en kunskap om riskerna, och hon jobbar dessutom med frågan och har sett många rökare och troligtvis även röntgenbilderna på deras lungor. Då ger vi henne tillstånd att tycka om det.

Ibland ifrågasätter vi de som försöker övertyga oss om den ena eller den andra saken – en mycket bra strategi eftersom många bara är ute efter våra pengar, våra sympatier eller våra röster. Och Ethos är en bra grund för att ifrågasätta: en yrkespolitiker som aldrig tagit ett ärligt handtag i sitt liv – har han rätt att uttala sig om arbetsmoral? En busschaufför utan ekonomisk utbildning – kan han övertyga mig om att statsbudgeten är fel?

En viss försiktighet behövs alltså när det gäller huruvida man ska tro på de budskap som sköljer över oss dagligen. Tyvärr finns det en baksida på detta – det finns många personer med oerhört bra åsikter och budskap som aldrig får komma till tals. Deras Ethos räcker inte till för att de ska bli uppmärksammade.

För det är ju så att vi alla har rätt till vår åsikt. Vi har rätt att tycka. Det här uppmuntras mycket mer i den latinska traditionen – fråga busschaufförerna i Rom vad de anser om statsbudgeten och jag lovar att du får massor av åsikter om den. Här i höga nord har vi istället uppfostrats till att det är bara experter som får uttala sig. Du ska helst ha ett par års universitetsstudier innan du har rätt till en åsikt. Vem är väl jag att uttala mig om det här… Jante visar sin smutsiga nuna.

Alla människor har något att lära mig. Deras åsikter kan förändra min syn på världen. Det är upp till mig att vara kritisk och fundera på deras argument och ge egna motargument. Det finns ju ingen anledning till att vara dum och köpa allt som världen vill övertyga mig om. I så fall kan jag väldigt snabbt bli fascist, sektmedlem eller allmänt bortkollrad. MEN kom ihåg att alla, även du, har rätt till sin åsikt och har rätt att framföra den! Skippa tanken ”Vem är väl jag…”!

Om du kunde övertyga världen om något – vad skulle det vara?

//yeh yeh coach

Någon som följt min blogg sa till mig: ”Du är nästan för positiv…”  Jag skrattade och påminde mig om den gången någon frågade mig: ”Blir man så där positiv när man utbildar sig till coach?” Svaret är ”Ja, det blir man.” Så fort man får klart för sig hur viktig tanken är i vårt varande och mående – så inser man att det går att påverka sig själv enormt mycket.

Ett nederlag kan ses på många sätt – som en källa till riktigt dåligt humör, som en anledning till ilska, som en lärdom, som ett utvecklingssteg…  Och jag har fått rätten som människa att välja. Jag kan välja vilket sätt jag ser på livet.

Men givetvis – ibland är man på ruskigt dåligt humör. Trött, less, arg, irriterad, frustrerad…  Och det är okey! Var trött, less, arg, irriterad och frustrerad då. Bara du inte stannar där, utan slutligen går vidare. Annars landar du i att du blir härsken, bitter och negativ och det går inte att komma loss från de klistriga, negativa känslorna.

Sist jag hamnade i det negativa var jag sur i tre dagar. Men mitt i all frustration insåg jag att just nu är jag sex år och någon anser att jag gjort fel fast jag inte har det. För känslor lär vi ju oss tidigt, tidigt. Och kan vi definiera vad det är som händer kan vi lättare ta oss bort från den platsen. Men på vägen är det helt okey att vara sur.

Vid något tillfälle kom en person in till mig på jobbet och muttrade. Jag frågade hur det var och fick veta att han var ARG. Jag svarade att ”Jaha, det är man ju ibland…” Han blev väldigt överraskad, för alla runt omkring hade sagt till honom att det inte var bra att vara arg, att han borde sluta att vara negativ osv.  Men just i den stunden behövde ju han vara arg.

Något som är svårt att ha koll på är hur vårt fysiska mående påverkar känslorna. Ibland fräser vi till människor – men det beror egentligen på att vi har ont i magen. Andra gånger har vi inget tålamod med dumheter – men det beror egentligen på att vi är trötta. När du känner dig ovanligt negativ, scanna av hur du mår, det kanske är något helt annat som ligger och skaver?

Slutligen: vi är inte mer än människor. Vi är arga, orättvisa och elaka ibland. Andra gånger är vi vidsynta, glada och överseende. Ta till vara de stunder du är på den positiva sidan. Tillåt dig att vara sur när du är på den negativa. Använd dig av den negativa energin på ett positivt sätt. Det kan vara att låta ilskan bli drivkraften för en uppvaktning av en kommunpolitiker, att låta irritationen få utlopp i att städa köket, att använda viljan att vara rent och skärt elak i att skriva en riktigt vass rapport på jobbet.

När var du på riktigt dåligt humör senast? Vad gjorde du då?

//yeh yeh coach

Om lyckan är en sten av jade – var kan hon hittas?

Låter det konstigt? Jag har varit och sett Östasiatiska museets utställning om Terakotta-armén. Och det fanns många saker, tankar och idéer där som kittlade min fantasi. Bland annat ställde man ut en Bi-platta av jade. Det är en rund skiva av jade, med ett hål i mitten – ibland har de utsirade utsmyckningar.

Bi-skivorna hade ett starkt symbolvärde i det urgamla Kina (ca 2000 år tillbaka i tiden), men ingen vet egentligen vad de stod för. Jade var dyrbart, den gröna färgen betydde säkert något och den är delvis genomskinlig. Det måste finnas budskap från en annan värld i dem. Kanske hålet var passagen till vår värld?

Alla samhällen och alla kulturer har sina Bi – saker som symboliserar lycka och framgång. När jag pratar med ungdomar idag så märker jag att ”känd” är något som symboliserar lyckan. Att vara kändis är något värt att kämpa för, att synas innebär att betyda något. Vi som varit med lite längre är väl mer tveksam till den sanningen – men vi har våra symboler istället. Ett vackert, välinrett hem symboliserar nog att vi har lyckats i världen, eller…? Dyra saker, hög lön, snygg fru/man, vältränad…?

Vad symboliserar lycka och rikedom för dig? Eller om jag omformulerar mig – vad gör dig lycklig? Vi får leta i den värld som vi rör oss i. Vad finns i ditt liv som du ser som rikedom – och vad finns inte där? Om du skulle omformulera det till en symbol – vad består den av? Många skulle nog välja ett hjärta – kärlek är en stor rikedom. Men alla tycker sig inte ha kärlek, vilket ju är helt tokigt. Kärlek måste alltid börja med kärlek till sig själv, om du hatar dig själv så är chansen inte så stor att du ska sända ut rätt vibbar eller göra rätt saker för att andra ska gilla dig.

Det finns alltid ett val, även om det i vissa lägen är extremt svårt att se det. När man är sjuk, utslagen och utan pengar är det ett hån att få höra att det alltid finns ett val – problemet är bara att det är sant… Det är en stor gåva som vi människor fått, att vi kan välja. Välja väg, välja sanning, välja inställning.

Jag tror att jag lånar symbolen Bi och lägger in min tanke om människans valmöjlighet i den. Och vips har jag hittat min jade-sten mitt i min egen livssyn. Lyckan handlar om att välja det som är rätt för mig, välja det som är sant för mig och välja min tankevärld. Om jag på vägen lyckas ha ett fint hem, pengar att röra mig med och de saker jag vill ha – fantastiskt. Men det är inte det som Bi-skivan symboliserar, utan mitt val att vilja vara lycklig.

Vad gör dig lycklig? Vilka symboler behöver du för att hitta dit? Och vad behöver du göra dig av med och sluta med?

//yeh yeh coach

Är på väg till jobbet och noterar att det blåser. Flaggorna vajar nämligen i vinden. För utanför varje företag och butik med självaktning hänger en flagga med deras logga eller devis.

Jag har inte noterat det förut, men det är verkligen fullt av flaggor över allt. Alla som vill få ut sitt budskap har hissat upp ett meddelande i luften för alla att se.

Tänk om vi som personer var lika bra på att försöka få ut vårt budskap. När vi söker nytt jobb eller ny partner,  vill byta livsinriktning eller på annat sätt byta spår. Att fundera ut sitt budskap och manifestera det i en logga, en färg och kanske en devis. Och sedan gå ut med det medvetet.

”Hej, här är jag!  Det här är jag och nu vill jag det här!”

Över lag är vi ganska dåliga på att berätta vad vi är och vill. Vi tror gärna att andra människor är tankeläsare och förstår oss utan att vi behöver kommunicera. En arbetskamrat sa till mig för länge sedan att ”blinkers är bättre än tankeläsning”. Något som han hade väldigt rätt i. Tänk om vi skulle agera i trafiken utifrån tankeläsningsteorin : ”Jamen alla vet ju att jag ska svänga vänster här…”

Men när det gäller våra liv tror vi att tankeläsning fungerar. ”Jamen alla vet ju att jag söker jobb…”, ”Jamen alla vet ju att jag egentligen ville flytta till Stockholm och studera konst…” eller ”Jamen alla vet ju att jag är på jakt efter en ny kille…”.  Nej – alla vet inte!

Det finns flera poängerl med att vara tydlig med vad man vill och vad man är på väg mot. Om du säger saker högt, till dig själv och till andra, är chansen betydligt högre att det inträffar! Det handlar dels om att din omgivning hör dig och hjälper dig på vägen, men i lika hög grad på att du själv hör dig och börjar agera på dina drömmar och mål. Och ska vi använda oss av boken The Secrets idéer, så hör även universum dig och låter nya saker komma in i ditt liv.

Du måste vara tydlig med vad du vill, fira upp din flagga och berätta om dig och dina mål. Det kan generera helt nya saker.

Hur skulle din flagga se ut? Vilken är din logga och färg? Och står det något spännande på den?

//yeh yeh coach

Jag har en förkärlek för änglar. Övriga små gubbar, tomtar, porslinsfigurer eller liknande göre sig icke besvär. Men änglar har jag lite här och där omkring mig – både fysiskt och metafysiskt.

Och jag funderar på varför. Jag har väldigt svårt att tro på bilden av ängeln – en vacker människa klädd i lång klänning med vingar på axlarna… Helt absurd bild egentligen.

Men den mentala bilden är en helt annan. För mig står änglarna för: tillit, tilltro och tillgivenhet.

Tillit till att ängeln kan hjälpa människor att gå åt rätt håll, få styrka och nå dit de vill. Om sedan ängeln är en yttre kraft eller en inre kraft hos människor som gör att de kan gå, få och nå det de vill bara de har tillit – det tycker jag inte är så viktigt.

Tilltro till att det kommer att ordna sig. På ett eller annat sätt så kommer det att ordna sig. Speciellt när man är i svåra omständigheter, i sorg eller mår dåligt. Det kommer att ordna sig – och det underlättar oerhört om vi har tilltro till det! Om vi inte törs tro på att saker kommer att ordna sig, så är det väldigt lätt att vi ger upp. Så ha tilltro!

Tillgivenhet – ängeln står på din sida. Det finns någon som tror på dig och som tänker på ditt bästa! Vi är alldeles förfärligt duktiga på att glömma bort det när det gäller oss själva. Att hjälpa andra och tro på deras förmåga är ganska lätt, men att ta hand om oss själva, tro på oss själva och tänka på vårt eget bästa är svårare. Det kanske är enklare om vi lägger det utanför oss själva – en skyddsängel som ser till dig.

Så tillkalla dina änglar – oberoende av ifall de finns eller inte. Var ett med änglarna och ha tillit, tilltro och tillgivenhet för dig själv!

Vad behöver din ängel hjälpa dig med?

yeh yeh coach

ps: de fina garnänglarna görs av min granne Karolina Axelsson: 

Det är lite knöligt väder just nu, är man ute och kör är det lätt att glida lite hit och dit. För att allt ska gå bra måste alla ta det lite försiktigt och tänka sig för.

Det var precis vad han inte gjorde… Han som stod i högerfilen och väntade på grönt ljus. Precis när jag kör förbi i vänsterfilen bestämmer han sig för att det tar för lång tid och svänger ut i vänsterfilen – bara centimeter från att köra rätt in i sidan på min bil. Jag blev rätt upprörd, men tappade målföret. Men vände mig om och stirrade på honom (hans framruta satt liksom rätt nära min sidoruta) med uppspärrade ögon.

Det var rätt tydligt att han förstod att det där nog inte varit en bra idé. Det var ganska uppenbart vad som kunnat hända. Och det finns ju något som heter trafikregler – som exempelvis säger att man ska blinka innan man svänger, att man är skyldig att lämna företräde om man ska in i en annan fil osv.

Det där med trafikregler är inte så dumt. De hjälper oss se vad vi ska och inte ska göra. Och händer det något oväntat så finns det en regel som säger vem som gjorde fel.

Vore det inte trevligt om det fanns trafikregler även för livet? Uttalade regler om hur man ska umgås, vad man får och inte får säga, att man ska blinka innan man svänger av åt ett annat håll. Det intressanta är att de här reglerna finns, men de är osynliga, oskrivna och ibland svåra att förstå sig på. Vi har dessutom olika regler och olika moralsystem som styr oss.

Ibland säger det krasch även mellan människor, bara för att någon inte följt trafikreglerna. Jag tror att vi skulle kunna undvika en hel del trafikolyckor om vi var lite mer klara över vilka regler som gäller.  Om människor var mer medvetna om sina egna oskrivna regler, sina sanningar, och talade om dem för omgivningen – så kunde vi undvika många gräl, dispyter och konfrontationer.

För människor som har någon form av autismspektradiagnos: högfungerande autism eller Aspergers syndrom är det här helt oskattbart. De har svårt att förstå sig på de oskrivna, sociala reglerna – varför säger inte människor det som de menar?  Om du bjuder till och berättar om dina trafikregler så gör du livet mycket lättare för dem. Men inte bara dem – för alla i din omgivning.  För visst är det skönt att slippa bli påkörd i sidan!

Vilka är dina sanningar och vad är viktigt för dig? Hur ser dina trafikregler ut?

//yeh yeh coach

Mitt på parkeringen ligger en legobit. En sån som vi kallade 4:a när jag var liten: fyra ploppar lång och två bred. Perfekt att bygga hus med.

Den väcker mitt intresse. Varför har den lilla grå legobiten hamnat där? Det kan vara ett ilsket barn som slängt den ifrån sig, den kan ha ramlat ur en bil när barnen rusat ut eller så har ett barnvagnsbarn lekt slänga-hämta utan att den vuxne tog upp den.  Eller så var den som lekt med den helt enkelt klar och behövde den inte längre.

Vi lämnar hela tiden saker bakom om. Vi blir arga på dem, de ramlar bort, vi försöker leka slänga-hämta eller så är vi klara med dem. När det inte fungerar, när saker inte faller på plats i vårt liv, är det dags att göra sig av med dem. Det kan gälla allt från relationer till rent fysiska saker omkring oss. När vi är klara är det dags att släppa.

Ibland sker det medvetet, ibland inte. Partnern som det inte fungerar med släpper vi med stor medvetenhet (och oftast med stor smärta och sorg). Intresset som vi inte längre utövar, har vi liksom bara tappat bort. Tyvärr behåller vi ofta sakerna som hör till intresset alldeles för länge, för om vi gör oss av med dem så har vi slutat på ett medvetet plan. Den trasiga stolen som ingen kan sitta på längre är det inga problem att släppa – den får gå i sopcontainern så snart som möjligt. Mormors ärvda saker är svårare.  De hamnar ofta i en låda på vinden eller i källaren, för det finns ett minne, en känsla i sakerna.

Det kan vara väldigt svårt att släppa saker. Att slänga iväg sina legobitar kan vara väldigt läskigt. Om jag sparar alla mina bitar kan jag bygga mig ett skydd mot allt runtomkring.  Men det är ju inte ett speciellt starkt skydd – en legovägg är rätt lätt att rasera, om inte annat så är det bara att bygga något nytt av den.

Jag tror att alla har någon eller några gamla legobitar som man egentligen skulle kunna lämna på parkeringen. Hobbygrejor som inte används längre, böcker som vi slutat läsa, en gammal C-uppsats som aldrig kommer att bli klar, en relation som inte ger något längre, en idé om hur du själv är, en sanning som inte längre är sann – allt som egentligen är energitjuvar. De tar upp din fysiska och mentala plats.

Det finns de som är bra på att rensa. Men de flesta av oss är rätt duktiga på att spara. Men vi skulle kanske tjäna på att bara släppa taget. Själv har jag två legobitar liggande i trappan som jag definitivt ska släppa taget om: mina gamla skridskor… (Jag älskade att åka skridskor som tonåring  – och det är tufft att släppa den bilden av mig själv …)

Vad har du att släppa taget om? Vilka legobitar använder du inte till ditt bygge längre?
//yeh yeh coach

Sitter på bussen. Det är 1 november och hösten är definitivt här. Ser mig omkring på alla människor och inser att det är en mörk värld jag lever i. Alla har svarta jackor på sig.

Det är svart, svart, mörkt grått, mörkt brunt, mer svart och någon som är våghalsig och har mörkt grönt. Intrycket är mörkt, tungt. Den ende som sticker ut är killen i MC-jacka i svart, vitt och rött – men han kompenserar med ett bistert ansiktsuttyck.

Det känns väldigt svenskt – på vintern är det mörkt, alltså tar vi på våra mörka kläder. Men är det inte knasigt, vore det inte bättre om vi försökte lätta upp vår mörka vinter? Jag ser mig om i bussen igen, det är inte bara jackor, kappor och rockar som är mörka. Även miner och ansiktsuttryck är mörka.

Och det slår mig att vi kanske även lever i en mental idé om det mörka halvåret. Vi ska vara lite sura under den perioden: inte gilla vädret, inte gilla mörkret, klaga på att hösten gick så fort – mycket fortare än ifjol. Och börjar inte julskyltningen tidigare varje år?

Nu tror jag det genererar varandra. Mörkt ute, mörkt inne. Svart jacka, svart själ. Det verkar vara svårare att hitta glädjen under vinterhalvåret. Det är lätt att halka med i den allmänna inställningen att det ska vara tråkigt, det ska vara mörkt. Och nu bytte vi precis tid, så det blir mörkare ännu tidigare på dagen. Eländes, elände.

Vad skulle hända om vi klev ur den där idén – och bestämde oss för att hösten kom mycket senare i år, att det är mysigt med mörkret, att julskyltningen nog brukar börja så här tidigt och att det är bra – för det innebär extra ljus i vår vinternatt. Och att vi bestämde oss för att liva upp oss med färg, ljus, konst, musik och annat som när vår själ. Och kanske köpa en vinterjacka med färg nästa gång?

Sånt tänker jag på bussen. Kikar ner på mig själv – svart läderkappa, svart läderkeps – men jag har också en knallcerise scarf och lila handskar. Det gör mig glad. Jag har tydligen inrättat mina egna strategier för att behålla humöret när mörkret attackerar. Tanken på den cerisa halsduken gör att jag kan le för mig själv, och då är det åtminstone en glad min på bussen.

Vilka strategier har du för att hitta ditt leende i mörkret?
//yeh yeh coach

Det har varit en dramatisk vecka i familjen med besök på akuten, sjukhusvistelse, stress och stor mental trötthet.

Ibland hamnar man i kris. Något som tar över hela livet, som inte kan övervinnas hur som helst. Eftersom jag jobbar som coach så går omedelbart den coachande hjärnhalvan igång med sitt frågebatteri:  Vilken inställning hjälper dig bäst i den här situationen?,  Finns det något positivt i det negativa?, Kan du se det på något annat sätt?, Hur kan du hantera stressen på bästa sätt?

Så vitt jag vet är det bara Jim Carey som lyckas spöa upp sig själv (i filmen ”Mina jag och Iréne”) – men i det här läget hade jag gärna gett mig själv en fet smäll! Håll käften hjärnan – jag har fullt upp med att hantera situationen över huvud taget.

Och det är så det är – i en kris har vi fullt nog med att bara vara i den. Visst kan din inställning och hur du tänker hjälpa dig att gå vidare, men först måste du bara genomleva den. Det är precis som med djup sorg: det finns bara ett sätt att hantera den – att leva sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, dag för dag.  Sorgen går inte att snabb-bearbeta, den måste få ta sin tid och den måste genomlevas.  Det är först när det är dags, när vi är mogna, som vi kan bearbeta och komma vidare.

Samma gäller för djupgående stress – det är oerhört svårt att förstå för den som inte varit i en utmattningssituation. Många har åsikter om vad den som är i stress borde tänka, göra och vad som skulle vara bra. Men det är samma med utmattning som med sorg och kris - man måste genomleva den innan man kan börja bearbeta den. 

Men kom ihåg – efter ett tag går det att göra en del parallellt. Genomleva och coacha. Genomleva och bearbeta. Genomleva och hitta nya strategier. Det kan kännas motigt till att börja med, men du blir bättre och bättre med träning. Och plötsligt upptäcker vi att krisen långsamt löses upp – det blir lättare att tänka de alternativa tankarna. Det fungerar att göra på ett annat sätt.

För kriser är en del av livet, det går inte att komma ifrån. En del kriser utvecklas vi och lär oss av. Andra kriser skulle vi helst velat slippa, men vi kom igenom dem också – och den vetskapen gör oss starkare. Att veta att man alltid kommer ut på andra sidan förr eller senare gör det enklare att vara i genomlevandefasen. Jag är här och nu, och sedan kommer ett sedan!

Hur hanterar du kriser?
//yeh yeh coach

Skjutsade sonen till simträning. Det är höstkväll i oktober, vilket innebär att det är mörkt ute. Även för oss stadsbor som är bortskämda med gatlampor, neonskyltar och annat ljus. De gör inte att det är ljust, utan istället blir det någon slags jämt fördelad skymning. Ute på landet är det mer markant med  de ljusa områdena kontra de kolsvarta.

Men det som slår mig när jag kör är att människor verkar tro att de är självlysande. Med viss möda hinner jag urskilja mörka gestalter längs vägarna. Avsaknaden av lyse på cykeln, reflexer eller annat som gör att man syns, gör det svårt att vara säker på att de är där.

Vi lever i moderna tider när vi förlängt vår dag med artificiellt ljus. Förr gick man och la sig och sov när det var mörkt. På vintern sov man ganska mycket och på sommaren betydligt mindre. Men i och med att vi numera förlängt vår vinterdag inomhus, verkar det som om vi utgår från att den även är förlängd i naturen. Men ute är det faktiskt mörkt.

Vi syns inte så bra och skulle behöva göra något åt det. Men vi tar med oss idén om en upplyst vinterkväll ut och tror att vi syns. Klockan är ju faktiskt bara sju.

Eller så handlar det om något helt annat. Tron om att vara världens mittpunkt. Den tro som alla människor har en släng av. Jag är här och alla andra vet om det, ser mig och cirklar runt mig. Om jag tar en kvällspromenad ser världen givetvis mig. Världen kommer att förstå att just jag går just här just nu.

Att förstå att andra har en annan utgångspunkt kallas för mentalisering. Jag förstår att du tänker och du har en annan utgångspunkt än jag. Jag tänker att du tänker. Det är första graden. Nästa steg är att jag förstår att du tänker att jag tänker. Och så vidare. De flesta kan tänka ett par steg av mentalisering.

Men ibland blir jag misstänksam… De som är ute och går i mörkret kanske inte kan förstå att jag har en annan utgångspunkt när jag kommer med min bil? Jag tänker att de nog inte förstår att jag inte ser dem. Jag tänker att de tänker att jag nog ser dem. Jag misstänker att de inte tänker att jag tänker att det nog inte är någon ute och promenerar när det är så mörkt.

Det är inget fel att tänka i termer av jag. Men om man försätter sig själv och andra i fara för att man har svårt att se sig själv utifrån, så bör man tänka ett varv till. Vilket påminner mig om historien om hur en tonårstjej skruvar i en glödlampa: hon sätter lampan mot sockeln och väntar på att världen ska snurra runt henne…

Där jag sitter i min bil är jag glad att andra tänker åt oss ibland: det är reflexer på gymnastikskor, cykelpedaler, träningsbyxor, ryggsäckar osv som gör att jag faktiskt hinner uppfatta de mörka figurerna runt vägen. Och de enstaka som tagit på sig reflexvästar får högsta betyg av mig – de syns, de gör mig lugn för jag ser dem och kan se till att inte köra på dem.

Syns du i mörkret? Vad tänker du att andra tänker?
//yeh yeh coach

Jag har varit ute och ridit i skogen. Med skräckblandad förtjusning lyckades jag kravla mig upp på Atli, en av de otroligt snälla och trevliga islandshästarna.

I mina tonår var jag hästtjej – i teorin. Jag red inte på riktigt, utan nöjde mig med att läsa om hästar och helst skulle det vara ett mysterium inblandat också. Där slutade mina ambitioner, jag var fullt nöjd med att sitta kvar på mitt rum och teoretiskt delta i ridning, mockning och tränstvättning. Sedan dess har jag väl suttit till häst en och annan gång, men inte mer än så.

Men så kom det en utmaning – och ibland är det dag att anta utmaningar som kommer. Man kanske måste övervinna ett motstånd, en rädsla, en fobi. Det kan vara lätt att låta bli att göra något, bara för att det kan ha läskiga konsekvenser. Man vågar inte ge sig in i ett nytt förhållande – för det kan ju ta slut igen, vågar inte skaffa ett djur – för det kan förolyckas, vågar inte resa någonstans – för man kan tappa bort sig eller bli sjuk.

Men det är det som är livet. Och vi måste våga leva det, trots att vi faktiskt vet att vi ska dö.  Av och till kan det vara en väldig utmaning att våga leva livet: när allt blir ett motstånd, när man blir sjuk, när psyket inte orkar och börjar spela oss spratt, när de stora sorgerna lägger sina svarta lakan över oss. Att även då bestämma sig för att anta utmaningar är att fortsätta leva.

Jag har kompisar som jag beundrar enormt – hon som alltid är glad och provar på saker, trots att hon egentligen är väldigt sjuk, han som är helt blind, men har devisen: det är inga problem!,  flera personer med neuropsykiatriska diagnoser som gör att de har jättesvårt för förändringar, men som ändå reser, föreläser och jobbar med många olika människor, hon som trots klaustrofobi följde med på studiebesöket i kraftverket nere i berget och många andra.

Bara vi kommer ihåg att utmaningarna måste vara olika stora och anpassade till individen. För någon är det en utmaning att bestiga Kilimanjaro, för någon annan att våga gå ut och handla. Att våga sträcka sig lite längre, gå utanför sin komfortzon och utmana sig själv är en del av livet. Och de allra flesta gånger klarar vi våra utmaningar bättre och lättare än vi trodde, det var inte så farligt när vi väl gjorde det. Eller så var det precis så otäckt som vi trodde, men vi gjorde det i alla fall!

Och för mig var det en utmaning att våga sätta mig på en häst. Med en rygg som krånglar och en del annat i bagaget var jag lite tveksam. Men bestämde mig för att prova. Och det gick ju. En liten, liten stund upplevde jag dessutom det där som jag antar får alla hästmänniskor att gå igång: samspelet mellan djur och människa, det gick lätt, det fanns flow.  Jag ska nog rida fler gånger!

Vilka utmaningar har du att våga dig på? Är de lagom stora?

// yeh yeh coach

Jag sitter i min stuga i skogen. Det regnar ute, av och till. Ibland lyser solen en stund, sedan lyser den med sin frånvaro. När jag var ute för en stund sedan sken solen samtidigt som det regnade – allt fick en annan färg och lyster, verkligheten blev skarpare och fick något magiskt över sig. Nu sitter jag inomhus och hör regnet knattra på plåttaket. Och plötsligt är det som om någon däruppe slagit på vattenkranen fullt ut – det öser ner.

En sådan här dag är som en allegori över livet. Vi har stunder då solen lyser, allt är lätt och enkelt, det går att vara utomhus utan skyddsutrustning i form av regnjackor, stövlar och mössor.  Livet trillar på, det är inte svårt. Vi gör det vi ska och vill, vi äter, sover och lagar mat. Inget är störande.

Så kommer det en skur. Saker blir jobbiga, vi måste ta beslut eller något går oss emot. Vi behöver vår mentala skyddsutrustning i form av strategier, förklaringsmallar och hjälp av andra människor.

Sen kan solregnet komma. Allt blir magiskt: du blir kär, du får det där jobbet du ville ha, du åker på den där resan du sparat till.  Men det finns en tagg i det. Regnet. Det där inte alldeles enkla som gör att du måste anpassa dig till en ny människa, en ny situation eller lära dig nya saker.  Men som samtidigt utvecklar dig och för dig framåt.

Men plötsligt kommer en störtskur. Något som du inte förutsett händer. Det kan vara motgångar, sjukdom och död. Och störtskuren kan pågå länge. Så länge att du glömmer bort hur det var när solen sken. Enda sättet att beväpna sig är med vetskapen att störtskurar tar slut så småningom. Glöm inte det när det känns som om livet är en enda stor störtskur!

Det jag inte räknat med här är vinden. Vinden som för dig från en plats till en annan. Den som blåser iväg regnmolnen och får det att klarna upp. Vinden är vår vän, den som hjälper oss att utvecklas och får iväg oss mot ett annat håll.

Sånt hinner man tänka när man sitter i en stuga i skogen.  Men jag tar med tankarna hem till stan och tar fram dem när jag ställs inför nästa regnväder.

Hur är ditt väder i livet just nu?

//yeh yeh coach