Jag funderar på hur man kan göra tråkiga saker på ett roligt sätt. Det finns ju mycket som vi behöver lägga kraft på, men som inte är så himla skojigt. Själv är jag till exempel inte så förtjust i att städa. Jag känner det som om det finns hur mycket som helst annat att göra hemma som är betydligt roligare. Till exempel gillar jag att stryka, något som jag förstått att många andra tycker är pest och pina.

Men jag kan inte ägna mig enbart åt stryktvätt hemma. För att ha ett trevligt hem och må bra behöver jag med jämna mellanrum dammsuga och skura golv. Trots att jag tycker det är stentrist.

Så hur skulle jag kunna göra det på ett sätt som gör det roligt? Jag kanske ska göra som vi gör med små barn när vi vill att de ska göra något som de egentligen inte har lust med. Vi mutar: "Om du äter upp maten får du glass" , vi hotar: "Om du inte äter upp maten, får du ingen glass", vi lockar: "Mm, vilken god mat, vill du smaka?", vi försöker väcka tävlingsinstinkten: "Ska vi se vem som kan äta upp maten först?!" och vi distraherar: "Oj, vilken fin tröja du har, jag hjälper dig äta så du inte spiller på den".

Det kanske går att muta, hota, locka, tävla och distrahera sig själv till att göra det jag tycker är måttligt kul? Men först behöver jag nog fundera på vad jag går igång på. Vi är olika, somliga behöver en liten muta: När jag dammsugit får jag ta kaffe och en kaka... Andra behöver hot: Jag får inte titta på TV förrän jag dammsugit... Eller lock och pock: När jag är klar kommer det att se ut som ett heminredningsmagasin här hemma...

Jag tror det är många som tävlar när de städar – det ska bli finare och fräschare än hos någon annan, eller bättre än de gjorde sist. Prestationen räknas som en morot i sig själv. Väldigt många har en drivkraft att vilja prestera, vilja vara duktig.

Själv funderar jag på om jag skulle kunna distrahera mig själv – så jag inte märker att det är städaning som jag håller på med. För så länge som man inte definierat det man gör som något tråkigt, så gör man det ju utan motstånd. Det är först när motståndet kommer in som det blir trist.

Jag tror att bra musik på hög volym, att dansa samtidigt eller att ha fokus på en målbild (till exempel att det ska komma folk på middag) fungerar för de flesta som distraktion. När fokus är någon annanstans försvinner trögheten och energitappet. Det kanske till och med kan bli kul? Om jag låtsas att köksgolvet är havet och min skurborste en segelbåt i Amerikas Cup, eller om allt plock i vardagsrummet är en avancerad hinderbana i ett Super Mario-spel. Plötsligt kan jag se en möjlighet att städningen kan bli riktigt kul. Med fantasi och vilja att se något annat, så skulle det nog fungera. Jag ska prova – imorgon...

Vad behöver du för att göra saker som du inte har lust med? Mutor, hot, lockelser, tävlingar eller distraktioner?

//yeh yeh coach

Jag sitter på vårdcentralen och funderar på att man ibland måste ta itu med saker som egentligen är helt vanliga – men som det är lätt att irritera sig över. Det kan vara att fixa en bil som gått sönder, åka iväg och köpa en speciell variant av glödlampa som måste bytas eller gå till vårdcentralen och fixa sig själv.

Inget av det är något konstigt, det återkommer och det måste tas om hand. Det som irriterar är att det tar tid och fokus från det jag egentligen vill ägna mig åt. Men nu är det ju så att det lilla i livet ständigt pågår, trots att jag vill ägna min tid åt att gå ut och göra stordåd.

Min kollega Pernilla brukar kalla det "maintenance", underhåll – det där man bara måste ta itu med. Som inte kan vänta. Att ta hand om sig själv, sina närmaste och sina saker. Och vi har en tendens att inte räkna med den tid som det faktiskt tar. Det är som om den tiden är osynlig – för då gör vi inget viktigt... (Det är då det är dags att fundera på vad som är viktigt i livet: att ta hand om sin hälsa t ex är nog en av de viktigast uppgifterna vi har.)

Visst vore det trevligt om det bara flöt på. Inget gnissel i maskineriet. Inga förvaltningsproblem. Men så ser det ju inte ut för någon av oss. Det är lätt att tro att andra har det så enkelt. Det verkar som om deras barn aldrig blir sjuka, deras grejor aldrig går sönder, de behöver aldrig gå till doktorn. Naturligtvis är det inte sant. Vi får alla vår släng av vardagsbekymmer.

Om jag ser mig omkring bland mina vänner är det dock tydligt att fördelningen av besök från Herr och Fru Underhåll är väldigt snedfördelad. Vissa drabbas av de mest märkliga saker, ofta och återkommande, medan andra tycks ha mycket få besök. Någonstans tror jag att det finns en balans i det hela – vissa får allt på en gång, andra fördelar det över hela livet.

Vår inställning till underhållsaktiviteterna kan vara väldigt olika. Om jag ser min underhållstid som en naturlig del av min tillvaro blir jag inte alls lika irriterad när de dyker upp. Istället kan jag hälsa på dem som gamla bekanta, visserligen inte så välkomna bekanta, men jag känner igen dem och vet att de brukar ge sig av så småningom. I min veckoplanering kan jag lägga in ett tidsspann för oförutsedda händelser som måste fixas. Och då behöver jag inte fokusera på dem, de förstör inte hela min planering och de får inte ta över min tillvaro.

Hur planerar du in underhållstid i din vardag? Blir du irriterad när saker trasslar?

//yeh yeh coach