De flesta (förutom alla pollenallergiker) hälsar våren med stor entusiasm. Efter en lång vinter har vi abstinens på ljus och så fort det är tillräckligt varmt och soligt skyndar vi oss ut.

Något som är helt rätt. Vi lever i ett solfattigt land och måste utnyttja varenda chans till att låta kroppen få en möjlighet att bilda D-vitamin. När solen lyser på huden, bildar vi D-vitamin, ett vitamin som behövs i alla våra celler för att vi ska hålla oss friska. De senaste åren har flera forskningsresultat visat att bristen på D-vitaminer är upphov till flera sjukdomar. Så sol är ren och skär medicin för oss.

Men det ska vara tillräckligt starka strålar, från sol som lyser mitt på dagen. Och det är ju inte alltid så enkelt – då jobbar ju de allra flesta av oss. Vi har konstruerat en vardag för oss, som inte är anpassad till våra kroppar och till den miljö som vi lever i.

Ibland blir jag bara så frustrerad på att det moderna samhälle vi bygger, som totalt har glömt bort att vi är biologiska varelser! Mitt på dagen, när vi borde tanka ljus, ska vi sitta på jobbet. På kvällen, när våra kroppar behöver vila, har vi uppfunnit ljuskällor som gör att vi kan fortsätta vara aktiva och våra krav på produktivitet och effektivitet ger inget utrymme för återhämtning och "stirra-i-väggen"-tid.

Jag läser en spännande artikel av Åsa Nilsonne i Modern Psykologi om hur psykologin inte tar hänsyn till biologin. I många år har psykologier inte kopplat ihop sin vetenskap med biologi och genetik. Vad är det som påverkar oss – psyke, arv eller miljö? Och svaret är naturligtvis att det är en kombination. Psykologer kan inte strunta i de biologiska processer som påverkar vår hjärna. Vi hänger ihop – fysiskt och mentalt, biologiskt och psykologiskt.

Så rent konkret då – solen gör oss glada och vi söker den. Biologiskt sätter den igång produktion av D-vitamin. Vitaminet sätter igång läkningsprocesser. När vi fysiskt mår bättre, mår vi också psykiskt bättre. Med andra ord är solen och solljuset oerhört viktigt för vårt välmående. Välmående gör att vi presterar bättre och är mer effektiva. Vilket gör att alla borde prioritera en stunds sol mitt på dagen väldigt högt. Sol på näsan är bra för människan, för företagen och för nationen!

Hur prioriterar du i din arbetsdag? Går jobbet före sol på näsan?
//yeh yeh coach

Det har hänt flera gånger att andra sagt till mig: "Så bra det verkar gå för dig..." eller "Du som är så duktig...". Och jag känner inte riktigt igen mig. Men jag är ganska klar över vad som hänt, det handlar om hur jag valt att uppfatta och förmedla mitt liv.

Det finns faktiskt bara en enda sanning i livet: att vi kan och måste välja. Även när man hamnat i en svår situation, även när livet går en emot, kan man välja hur man förhåller sig till det. Så jag väljer vad jag fokuserar på – om fem saker går fel, men den sjätte funkar, så är det den sjätte jag fokuserar på och berättar för omvärlden om. Och omvärlden hör bara att det går bra.

Vad som är sant är oftast flera olika saker. Det är sant att jag inte mår så bra, men det är också sant att jag mår bättre än förut. Det är sant att jag har det ekonomiskt besvärligt, men det är också sant att det inte går någon fysisk nöd på mig. Det är sant att jag inte gillar min chef, men det är också sant att jag trivs med mina arbetskamrater. Var ska fokus vara?

När jag jobbar som coach innebär det att jag speglar och hjälper människor att se sin verklighet från flera håll. När jag ställer frågor till andra som: "Vad finns det som är positivt i det här?, Vad ska du göra i stället?, Finns det andra alternativ?", så gör de stor skillnad för mina klienter. Frågorna tvingar personen att se om det finns ett annat sätt att välja att se situationen på. Det har också lett till att jag själv automatiskt har börjat tänka i de termerna. När jag själv hamnar i problem och blir sur, går den positiva snurren igång av sig själv. Jag funderar på alternativ, vad som är positivt med det här eländet, osv...

Ibland vill jag inte. Det finns något väldigt befriande i att vara sur, tvär och negativ. Men det bygger inte upp mig och det gör inget bättre. Häromveckan träffade jag en klient som uttryckte en väldigt negativ tanke om sig själv. Jag funderade på det hon sagt och frågade sedan: "På vilket sätt är den där tanken positiv för dig just nu?" Hon tittade stort på mig, sen skrattade hon och sa: "Okey, jag förstår vad du menar."

Sen får vi inte glömma bort att vi är människor. Vi måste ibland få vara negativa, få klampa runt i vår negativitet, vara oroliga, bekymrade och ledsna. Bara vi inser att det är det vi gör. Det är inte säkert att alla tankar vi tänker just då är sanna, de är bara en del av verkligheten.

Att lära sig att se det positiva är inte enkelt att lära sig, det kan vara en svår, komplicerad och besvärlig läxa att lära. Men den är värd det! För livet blir så mycket enklare om vi fokuserar på det positiva.

Hur ser din verklighet ut just nu? Vad är sant? Vad väljer du att fokusera på?
//yeh yeh coach

Jag åker bil runt i stan och noterar att det är byggen på gång mest överallt. Det är svårt att komma fram, gatorna är uppgrävda, avstängda eller omlagda. Det tar tid och jag blir rätt irriterad.

Men det är väl så det är – ska man bygga upp något nytt så har det vissa konsekvenser. Först behöver man riva det gamla som står på tomten. Det kan vara ett gammalt hus, träd eller något annat som står på den plats där det nya ska byggas. Därefter behöver man göra grunden, en stark bas som resten ska stå på. Dra ledningar och annat som är förutsättningar för ett fungerande hus.

Och inte sätter byggföretaget igång att bygga utan att det finns en ritning – en väl genomtänkt plan på hur det ska se ut, vad slutresultatet ska bli. Det är svårt att dra elen innan väggarna kommit upp – så därefter gör man ett schema för i vilken ordning saker och ting måste göras. De erfarna byggarna vet att det är lättare att se saker visuellt, så de kanske gör ett Gannt-schema eller liknande.

Sen allokerar man resurser, ser till att det finns folk och material vid rätt tillfälle. Elektrikerna måste komma efter att väggar och tak är på plats och deras arbetsmaterial måste finnas där just då.

Allt är helt logiskt, inget vi funderar så mycket på. Det byggs hus överallt och de brukar bli klara. Jag irriterar mig på att det är svårt att komma fram, men jag tvivlar inte en sekund på att om en tid så kommer det att stå ett nytt hus på platsen.

Tänk om du skulle jämföra dina större projekt i livet med ett husbygge. Ett antal frågor infinner sig omgående:

• Har du lagt grunden? Rensat undan det gamla, bestämt vad som ska bort.
• Är det något som måste göras innan du sätter igång själva projektet? Gör research, ta reda på mer.
• Vilka ledningar behöver dras? Kontakta viktiga personer, kommunicera med omvärlden.
• Hur ska slutresultatet se ut? Gör en ritning av vad du vill åstadkomma.
• Vilka delar ingår och vilka delmål sätter du upp? Rita upp ditt eget Gannt-schema så du kan se projektet visuellt.
• Har du allokerat dina resurser? Avsätt tid till ditt projekt och se till att det material du behöver finns tillgängligt.

När jag sitter och filosoferar över detta, ser jag plötsligt mina egna projekt på ett helt annat sätt. Jag har ofta 100 idéer och är jättebra på att sätta igång saker. Men en hel del blir inte klart. Men när jag ser på mina projekt som byggen, så inser jag att det finns flera steg som jag helt enkelt inte förstått att de måste ingå för att det ska bli ett helt hus med väggar, golv och tak, fönster och dörrar, värme, el och vatten. När jag pratade målbilder med en av mina klienter såg hon sig omedelbart på solterassen på taket.

Vi har helt enkelt hoppat över halva planeringen – och hoppats att det skulle fixa sig ändå. Men det gör det ju inte – istället är risken stor att det blir ytterligare ett projekt som rinner ut i sanden. Som vi sedan går och har dåligt samvete för. Så himla dumt! Jag tror att jag ska börja se på mina projekt som husbyggen – vilket innebär att jag kommer att irritera mig på dem till att börja med, då det känns som om jag inte kommer fram tillräckligt snabbt. Men precis som i stan, så vet jag att slutligen kommer det att stå ett nytt kvarter där istället.

Om du tittar på dina livsprojekt – har du planerat hela vägen? Kommer de att resa sig som stolta nya hus i en växande stad?

//yehyehcoach

Jag sitter på vårdcentralen och funderar på att man ibland måste ta itu med saker som egentligen är helt vanliga – men som det är lätt att irritera sig över. Det kan vara att fixa en bil som gått sönder, åka iväg och köpa en speciell variant av glödlampa som måste bytas eller gå till vårdcentralen och fixa sig själv.

Inget av det är något konstigt, det återkommer och det måste tas om hand. Det som irriterar är att det tar tid och fokus från det jag egentligen vill ägna mig åt. Men nu är det ju så att det lilla i livet ständigt pågår, trots att jag vill ägna min tid åt att gå ut och göra stordåd.

Min kollega Pernilla brukar kalla det "maintenance", underhåll – det där man bara måste ta itu med. Som inte kan vänta. Att ta hand om sig själv, sina närmaste och sina saker. Och vi har en tendens att inte räkna med den tid som det faktiskt tar. Det är som om den tiden är osynlig – för då gör vi inget viktigt... (Det är då det är dags att fundera på vad som är viktigt i livet: att ta hand om sin hälsa t ex är nog en av de viktigast uppgifterna vi har.)

Visst vore det trevligt om det bara flöt på. Inget gnissel i maskineriet. Inga förvaltningsproblem. Men så ser det ju inte ut för någon av oss. Det är lätt att tro att andra har det så enkelt. Det verkar som om deras barn aldrig blir sjuka, deras grejor aldrig går sönder, de behöver aldrig gå till doktorn. Naturligtvis är det inte sant. Vi får alla vår släng av vardagsbekymmer.

Om jag ser mig omkring bland mina vänner är det dock tydligt att fördelningen av besök från Herr och Fru Underhåll är väldigt snedfördelad. Vissa drabbas av de mest märkliga saker, ofta och återkommande, medan andra tycks ha mycket få besök. Någonstans tror jag att det finns en balans i det hela – vissa får allt på en gång, andra fördelar det över hela livet.

Vår inställning till underhållsaktiviteterna kan vara väldigt olika. Om jag ser min underhållstid som en naturlig del av min tillvaro blir jag inte alls lika irriterad när de dyker upp. Istället kan jag hälsa på dem som gamla bekanta, visserligen inte så välkomna bekanta, men jag känner igen dem och vet att de brukar ge sig av så småningom. I min veckoplanering kan jag lägga in ett tidsspann för oförutsedda händelser som måste fixas. Och då behöver jag inte fokusera på dem, de förstör inte hela min planering och de får inte ta över min tillvaro.

Hur planerar du in underhållstid i din vardag? Blir du irriterad när saker trasslar?

//yeh yeh coach