Jag har två resor framför mig. En kortare inom Sverige och en lite längre utomlands. Jag ser verkligen fram emot det. Frågan är om det egentligen inte är tiden precis innan en resa som är den bästa. När man planerar, funderar på vad man ska göra, tar reda på information, bygger förväntningar.

Och det är det där sista som är det kluriga. Att man bygger förväntningar. Det är inte alltid som förväntningarna slår in. Något som kan vara både bra och dåligt. Det oplanerade är ibland oerhört upprivande: det kan vara olyckor, saker som går sönder eller relationer som inte funkar. Inte roligt alls, men andra gånger kan det oväntade innebära att vi gör något vi inte skulle ha gjort annars, träffar någon intressant person eller får inspiration till att ändra något i vårt liv.

Och egentligen är det väl det som driver oss att resa. Att få se något annat, göra något annat, träffa någon annan. Att förändra vår nuvarande situation.

Medan jag sitter och klurar inser jag att det kanske finns en annan väg. Att bara befinna sig i nuet, ta dagen som den kommer och inte planera. Det finns en del som klarar att resa på det sättet, men jag tror inte de är så många – man måste ju trots allt köpa biljetter, fixa boende, packa en och annan sak (kläder, tandborste) för att över huvud taget komma iväg. När jag tänker ett varv till inser jag att människor som är så här ofta ser till att ha en annan person i sin närhet som är den som tar initiativ, strukturerar och planerar...

Det är väl bara att konstatera, jag är en sådan person. Det är väl därför jag skriver packlistor, sitter framför datorn och surfar på kartor, affärscentrum och möjliga evenemang att gå på, och beställer diverse biljetter så det är klart när vi väl är där. Jag gillar när det grundläggande är klart – för det är då jag kan låta det oväntade hända på vägen!

Och förväntningarna? Hur ska jag hantera att det inte blev som jag tänkte? Det finns bara en sak att göra med förväntningarna när man väl är på resande fot: de är passerade – strunta i dem och var i nuet!

Är du den som driver eller den som följer med? Hur hanterar du förväntningar som inte
slår in?
//yeh yeh coach

PS: När jag ska lägga in en bild till det här inlägget rågar jag stava fel på ordet väska och det blir: resväxa. Det är nog egentligen det allt handlar om - att resa får oss att växa!

De flesta (förutom alla pollenallergiker) hälsar våren med stor entusiasm. Efter en lång vinter har vi abstinens på ljus och så fort det är tillräckligt varmt och soligt skyndar vi oss ut.

Något som är helt rätt. Vi lever i ett solfattigt land och måste utnyttja varenda chans till att låta kroppen få en möjlighet att bilda D-vitamin. När solen lyser på huden, bildar vi D-vitamin, ett vitamin som behövs i alla våra celler för att vi ska hålla oss friska. De senaste åren har flera forskningsresultat visat att bristen på D-vitaminer är upphov till flera sjukdomar. Så sol är ren och skär medicin för oss.

Men det ska vara tillräckligt starka strålar, från sol som lyser mitt på dagen. Och det är ju inte alltid så enkelt – då jobbar ju de allra flesta av oss. Vi har konstruerat en vardag för oss, som inte är anpassad till våra kroppar och till den miljö som vi lever i.

Ibland blir jag bara så frustrerad på att det moderna samhälle vi bygger, som totalt har glömt bort att vi är biologiska varelser! Mitt på dagen, när vi borde tanka ljus, ska vi sitta på jobbet. På kvällen, när våra kroppar behöver vila, har vi uppfunnit ljuskällor som gör att vi kan fortsätta vara aktiva och våra krav på produktivitet och effektivitet ger inget utrymme för återhämtning och "stirra-i-väggen"-tid.

Jag läser en spännande artikel av Åsa Nilsonne i Modern Psykologi om hur psykologin inte tar hänsyn till biologin. I många år har psykologier inte kopplat ihop sin vetenskap med biologi och genetik. Vad är det som påverkar oss – psyke, arv eller miljö? Och svaret är naturligtvis att det är en kombination. Psykologer kan inte strunta i de biologiska processer som påverkar vår hjärna. Vi hänger ihop – fysiskt och mentalt, biologiskt och psykologiskt.

Så rent konkret då – solen gör oss glada och vi söker den. Biologiskt sätter den igång produktion av D-vitamin. Vitaminet sätter igång läkningsprocesser. När vi fysiskt mår bättre, mår vi också psykiskt bättre. Med andra ord är solen och solljuset oerhört viktigt för vårt välmående. Välmående gör att vi presterar bättre och är mer effektiva. Vilket gör att alla borde prioritera en stunds sol mitt på dagen väldigt högt. Sol på näsan är bra för människan, för företagen och för nationen!

Hur prioriterar du i din arbetsdag? Går jobbet före sol på näsan?
//yeh yeh coach

Jag sitter och letar efter gamla foton på min vän som jag ska använda till hennes födelsedag. På vägen hittar jag mängder av fotografier av situationer som jag glömt bort. Var han med på den festen? Var är det här någonstans? Vad hette tjejen med lockigt hår?

I vanliga fall tycker jag att jag har väldigt bra minne. Något som ibland kan upplevas som rätt jobbigt av min omvärld – jag kommer ju ihåg vad någon tog på sig att göra på ett möte för tre veckor sedan, hur målsättningsdiskussionen för projektet gick och vad någon lovat hjälpa mig med (men nu har det gått sex månader...). Och eftersom jag har gott detaljminne blir jag förbluffad över att andra glömt.

Just därför känns det nästan trösterikt att inse att jag faktiskt glömt saker. Vad skönt att jag inte låter det ta plats i min hjärna längre. Men det är ju klart – när jag tittar på korten kommer många minnen tillbaka.

Vad är det egentligen som gör att vi kommer ihåg? Är det att en situation var viktig eller att den väckte starka känslor? Eller är det något helt annat – att vi vid just det tillfället var fokuserade och i situationen? Kanske fastnar vissa situationsbilder i hjärnans minnesbank för att de har en speciell miljö eller en intressant färg. Eller en lukt – jag vet att varje gång jag går förbi en speciell plats ute på gården så tänker jag på London. I den lilla parken jag gick genom varje morgon i tre veckors tid, på väg till tunnelbanestationen för att ta mig till Londons sevärdheter, måste samma buske ha växt. Det luktar London.

Hjärnan använder sig nog av alla möjliga tricks för att komma ihåg – den hänger upp vårt liv på känslor, sinnesförnimmelser, viktigheter. Tankekrokar och tankekedjor underlättar den fantastiska process som faktiskt gör att vi minns. Vilket gör att när jag bläddrar igenom de gamla korten, sätter de igång långa banor av tankar och minnen.

Hur minns du, genom känslor, sinnesförnimmelser eller viktigheter? Vad kommer du ihåg och vad glömmer du?
//yeh yeh coach

Det har varit en period av intensiv aktivitet och många nya saker för mig på sistone. Inte så att jag blivit helt uttröttad fysiskt, utan det har mer handlat om nya idéer, nya projekt och många nya kunskaper. Det har handlat om roliga, udda och kreativa saker. Jag har träffat roliga människor, gjort annorlunda saker, sugit i mig ny kunskap utan att vara medveten om det. I vanliga fall kan jag bli väldigt mentalt trött i en sådan här intensiv period, men nu har det inte känts så.

Visserligen har farten varit hög, men jag har haft möjlighet att vila mellan varven – framför allt har jag tagit mig tid till mental vila (det kan vara i form av promenader eller meditation: bara det ger hjärnan en chans att smälta allt som händer). Det har gjort att balansen mellan energi ut och energi in har fungerat.

Energi är som att koka kaffe: i ena änden häller du i kaffe och vatten i pannan för att koka ihop en god dryck. I den andra änden, pipen, häller du ut. Jag brukar ibland rita den här bilden med mina klienter, framför allt när någon har problem med att det är mycket som tar deras energi – jag frågar var kaffet går någonstans. Och nedanför pipen skriver vi ned alla saker som tar deras energi. Sen undrar jag vad som är deras kaffe och vatten, dvs vad som ger dem energi. Många upptäcker att det saknas balans mellan energi ut och energi in. En rejäl tankeställare för många och även en aha-upplevelse för att det är okey och bra att ta sig egen tid.

När jag gjorde det här med min klient Nina påpekade hon att det behövs en komponent till för att få kaffe – värme! Det behövs kärlek i livet för att få balans, någon som tycker om oss, gillar det vi gör och trivs i vårt sällskap. Annars blir det svårt att få balans i kaffekannan.

Ibland måste man skölja ut kaffekannan och fylla på med nytt kaffe och vatten, annars blir det bara sump. Göra något drastiskt: prata av sig, springa en mil eller resa bort. Jag har redan planerat in ett par aktiviteter framöver som ska ge mig distans och låta mig skölja ur den mentala sumpen.

Vad har du planerat för att fortsätta koka gott kaffe framöver?
//yehyeh coach

Jag har gjort en snabb sväng in på stora matvaruhuset och provianterat för den kommande perioden. Min bil står med bakänden inåt på parkeringen, vilket gör att jag måste placera kundvagnen på den lediga parkeringsplatsen bredvid för att rymmas.

Plötsligt kommer en annan kund infarande med sin bil – snabbt. Hon får bromsa in när hon plötsligt ser att det står en kundvagn i vägen.

Jag bara tittar förvånat. I min värld tittar man sig för innan man kör in. Och man tar det lugnt på en parkeringsplats, för det kan finnas barn som springer, barnvagnar och människor i vägen. Jag drar till mig min kundvagn så hon kan köra in. Hon hoppar ur bilen och kilar i in butiken utan att säga ett ord till mig.

Uppenbarligen hade hon bråttom. Något som vi alla har ibland. Vi ska hinna så mycket, vara så effektiva. Och det gäller inte bara i det praktiska, utan även i livet. Vi måste skynda oss att bli klara i skolan, få ett bra jobb, göra karriär, skaffa en partner... Det finns någon slags idé om att vi hela tiden ska ha bråttom.

Jag kanske inte ska ha några åsikter om det – jag har en tendens att alltid ha bråttom. Min tålamodsburk är inte så stor. Det måste hända något, varför går det så långsamt? Men med åren har jag börjat ifrågasätta det. När bråttomandet blir en livsstil, när vi hela tiden lever i otålighet för att vara på nästa ställe, ta nästa steg eller göra något nytt, så undrar jag om vi inte istället lever i ett flyktbeteende.

Våra stenålderskroppar reagerar på stress med uråldriga metoder – kamp, flykt eller spela död. När stress blir negativ misstänker jag att vi iblandar ihop de tre. Vi kämpar för att hinna, vi skyndar oss och på vägen slutar vi leva, det blir dött inuti oss. Kvinnan i bilen höll på att förorsaka en olycka, där främst hon själv hade tagit skada – men hon verkade inte ens reagera. Hon var inne i sin kamp mot tiden, skyndade för att hinna och hade stängt av. Hon var inte närvarande.

Vad ska vi göra då – sätta oss i soffan och inte göra någonting? Nej, det skulle vara kontraproduktivt. Men vi bör titta på vår inre balansvåg. För det är balans vi behöver sträva efter. Balans mellan driv, framåtanda och viljan att förändra, kontra att vara i nuet. Det är ingen enkel ekvation – men att vara medveten om de två olika förhållningssätten och välja var man vill vara, är ett steg på vägen.

Själv tog jag min kundvagn, kryssade försiktigt mellan våra två bilar och ställde tillbaka den på sin plats. Medveten om nuet.

Har du för bråttom med något? Glömmer du bort att vara här och nu ibland?
//yeh yeh coach